Kapitel 5 Några av buddhismens mest framträdande drag
 

Buddhismens grund är de fyra ädla sanningarna om lidande (buddhismens själva kärnpunkt), dess orsak (det vill säga begär), dess upphörande (det vill säga Nibbana, buddhismens högsta mål) och Medelvägen.

Vad innebär den ädla sanningen om lidande?

”Födelse är lidande, åldrande är lidande, sjukdom, död, att vara förenad med det som är behagligt, att vara skild från det som är behagligt, att inte uppnå sina önskningar - kort sagt, "de fem grupperna" av fasthållande är lidande”.

Vad innebär den ädla sanningen om lidandets orsak?

”Det är begär, som ger upphov till framtida tillblivelse tillsammans med starkt begär och välbehag, och som finner det angenäma än här än där, nämligen begär efter sinnesnjutningar, begär efter existens och begär efter icke-existens”.

Vad innebär den ädla sanningen om lidandets upphörande?

” Det är det fullständiga upphörandet av detta enorma begär, uppgivandet, avståendet från det, befrielsen av sig själv från det, lösgörandet av sig själv från det”.

Vad innebär den ädla sanningen om Vägen som leder till lidandets upphörande?

” Det är den Ädla Åttafaldiga Vägen och ingenting annat, nämligen rätt förståelse, rätt åsikt, rätt tal, rätt handlande, rätt levnadssätt, rätt strävan, rätt medvetenhet och rätt koncentration”.

Vare sig buddhor uppstår eller inte existerar dessa fyra Sanningar i universum. Buddhorna visar på dessa Sanningar som ligger dolda i mörker i tidens ofantliga djup.

Med vetenskaplig tolkning kan Dhamma kallas lagen om orsak och verkan. Dessa två begrepp omfattar hela ”kroppen” i Buddhas undervisning.

De tre första sanningarna representerar buddhismens filosofi, den fjärde buddhismens etik som grundas på denna filosofi. Alla fyra hänvisar till denna ”kropp”. Buddha förklarar: ” I denna kropp med dess varseblivningar och tankar, förkunnar jag denna värld, världens orsak, världens upphörande och vägen som leder till världens upphörande”. Här används termen värld om lidande.

Buddhism stöder sig på sorgens svängningar. Men därav följer inte att buddhism är pessimistisk. Den är varken helt pessimistisk eller helt optimistisk utan lär tvärtom att sanningen ligger mitt emellan. Man skulle kunna vara i sin fulla rätt att kalla Buddha en pessimist om han endast hade utformat Sanningen om lidande utan att föreslå en väg till ett slut på den. Buddha förstod den universella sorgen och ordinerade ett patentmedel för denna mänsklighetens universella sjukdom. Den högsta tänkbara lyckan är enligt Buddha Nibbana, som är det totala upphörandet av lidande.

Författaren av artikeln om ”Pessimism” i Encyclopedia Britannica skriver:

”Pessimism betecknar en attityd av hopplöshet inför livet, en obestämd allmän åsikt att smärta och ont överväger i mänsklig historia. Buddhas ursprungliga lära är i själva verket lika optimistisk som någon optimism i västerlandet. Att kalla den pessimism innebär bara att tillämpa västs princip enligt vilken lycka är omöjlig utan individualitet. Den verklige buddhisten tittar framåt med iver att uppgå i evig lycka".

För det mesta är glädje i sensuella njutningar det högst åtråvärda och enda lycka för den vanliga människan. Det råder inget tvivel om att det finns ett slags tillfällig lycka i förväntan, tillfredsställande och tillbakablickande i sådana snabba materiella njutningar, men de är illusoriska och tillfälliga. Enligt Buddha är icke-fastklamrande en större lycka.

Buddha förväntar inte att hans efterföljare ständigt ska begrunda lidande och leva ett eländigt olyckligt liv. Han uppmanar dem att alltid vara lyckliga och glada, för osjälvisk glädje (piti) är en av upplysningfaktorerna.

Verklig lycka finns i det inre och definieras inte i termer som välfärd, barn, ära eller berömdhet. Om man har detta är man på fel spår om det är har skaffats orättfärdigt eller betraktas med behag kommer allt att bli till smärta eller sorg för ägaren.

I stället för att försöka avlägsna lidande tar buddhismen det för givet och söker efter orsaken för att kunna utplåna det. Lidande existerar så länge som det finns begär. Det kan endast upphöra genom att gå Den Ädla Åttafaldiga Vägen och nå Nibbanas yttersta lycka.

Dessa fyra Sanningar kan bevisas genom erfarenhet. För BuddhaDhamma är inte grundad på fruktan för det okända utan på fakta som kan testas av oss själva och bevisas genom erfarenhet. Därför innebär buddhism förnuftig och intensiv utövning.

Ett sådant rationellt och praktiskt system kan inte omfatta mysterier eller esoteriska läror. Därför är blind tro främmande för buddhismen. Där det inte finns blind tro kan det inte finnas tvång eller förföljelse eller fanatism. Till buddhismens förtjänster måste sägas att genom dess fredliga tillväxt under 2 500 år har inget blod flutit i Buddhas namn. Ingen mäktig härskare har använt svärd för att sprida dhamma och ingen omvändelse har gjorts varken av tvång eller med motbjudande metoder. Ändå var Buddha den första och största missionär som levt på jorden.

Aldous Huxley skriver:

”Buddhismen är den enda av världsreligionerna som går sin väg utan förföljelse, censur eller inkvisition.”

Lord Russel påpekar:

”Av historiens stora religioner föredrar jag buddhism, speciellt i de tidigare formerna eftersom den har minst inslag av förföljelse.”

Buddhism vädjar mer till intellektet än känslan. Den bekymrar sig mer om anhängarnas karaktärer än om antalet.

Vid ett tillfälle närmade sig Upali, en följeslagare till Nigantha Nataputta, Buddha och blev så nöjd med Buddhas förklaring av Dhamma att han genast uttryckte en önskan att få bli Buddhas efterföljare. Men Buddha tillrättavisade honom och sade:

- Förvisso, lekman, gör en genomträngande utforskning. Det är bra för en framstående man som du att (först) göra en genomträngande utforskning.

Upali, överförtjust av detta oväntade yttrande från Buddha, sade:

- Herre, jag har varit anhängare till en annan religion, dess uppgift har tagit mig runt gatorna i en procession som förklarat att så och så många välbärgade personer hade avsagt sig sin tidigare tro och omfattat vår. Men, Herre, du har rått mig att utforska vidare. Änne mer förtjust är jag med ditt yttrande. För andra gången, Herre, jag söker tillflykt till Buddha, Dhamma och Sanghan.”

Buddhismen är fyllt med denna anda av fri utforskning och total tolerans. I läran om det öppna sinnet och det medkännande hjärtat som upplyser och värmer hela universum med strålar av visdom och medkänsla, sprider den sin milda glöd till varje levande kämpande varelse i havet av födelse och död.

Buddha var så tolerant att han aldrig använde sin kraft för att ge bud åt sina lekmannaanhängare. I stället för att befalla sade han: ”Det är lämpligt att göra detta – det är olämpligt att göra detta.”

Denna tolerans utsträckte Buddha till män, kvinnor och alla levande varelse.

Det var Buddha som först försökte att avskaffa slaveri och starkt protesterade mot det förnedrande kastsystemet som var fast rotat i Indien. I Buddhas värld är det inte bara genom födelse man blir en paria eller en ädel utan genom sina egna handlingar. Kast eller hudfärg utesluter inte någon från att bli buddhist eller från att träda in i orden. Fiskare, tiggare, kurtisaner tillsammans med krigare och brahminer var var fria att komma in i orden och fick samma privilegier och var också likställda. Upali, barberaren, valdes till exempel före alla andra till chef i det som gällde Vinaya. Den timide Sunata, tiggaren, som blev en arahant togs emot av Buddha själv i orden. Den kriminelle rövaren Angulimala omvändes till en medkännande helig. Den våldsamme Alavaka sökte tillflykt till Buddha och blev en helig. Kurtisamen Ambapali trädde in i orden och blev en arahant. Sådana exempel kan lätt mångdubblas från Tipitaka för att visa att portarna till buddhism var vidöppna för alla, oavsett kast, hudfärg eller rang.

Det var också Buddha som höjde ställningen för förtryckta kvinnor och inte bara drog fram deras betydelse i samhället utan också grundade den första religiösa celibatorden med regler och föreskrifter för kvinnor.

Buddha förödmjukade inte kvinnor utan betraktade dem bara som av naturen svaga. Han såg den medfödda godheten hos både män och kvinnor och tilldelade dem deras vederbörliga plats i sin undervisning. Kön är inget hinder för att nå arahantskap.

Ibland använder pali termen matugama vilket betyder ”mödrar” eller ”samhällsmödrar” för kvinnliga anhängare. I egenskap av ”moder” gavs kvinnan en hedersplats i buddhismen. Även hustrun betraktas som ”bästa vän” (parama sakha) av mannen.

Förhastade kritiker gör bara ett ensidigt uttalanden när de klandrar buddhismen för att vara fientligt sinnad mot kvinnor. Även om Buddha först vägrade att låta kvinnor inträda i orden av förnuftsmässiga skäl, gav han vika för sin fostermor Pajapati Gotami, och lät henne träda in i orden och grundade Bhikkhuni Orden. Precis som han utsåg arahanterna Sariputta och Moggallana till de två chefmunkarna i munkorden, utsåg han också arahanterna Khema och Uppalavanna till de två kvinnliga cheferna. Många andra kvinnliga lärjungar blev också nämnda av Buddha själv som hans utmärkta och fromma efterföljare.

Vid ett tillfälle sade Buddha till kung Kosala som blev missnöjd när han hörde att en dotter fötts åt honom:

Ett flickebarn, o Herre, bland män kan visa sig
Till och med bättre ättling än en man.

Många kvinnor som annars skulle ha fallit i glömska, utmärkte sig på många sätt och vann emancipation genom att följa Dhamma och inträda i orden. I denna nysa orden, som senare visade sig var till stor välsignelse för många kvinnor, drottningar, prinsessor, adliga döttrar, änkor, ensamstående mödrar, fattiga kvinnor, beklagliga kurstisaner – alla möttes trots kast eller rang på en gemensam plattform och njöt av förtröstan och frid och andades den fria atmosfär som nekas dessa som var instängda i stugor och slott.

Det var också Buddha som förbjöd offrandet av stackars djur och förmanade sina efterföljare att utsträcka sin allomfattande kärlek (metta) till alla levande varelser – även till det minsta lilla kryp som kryper på ens fot. Ingen människa har makt eller rätt att förstöra en annans liv eftersom livet är dyrbart för alla.

En äkta buddhist skall träna denna allomfattande kärlek mot varje levande varelse och identifiera sig med alla utan undantag vad beträffar kast, hudfärg eller kön.

Det är detta buddhistiska metta som försöker att bryta alla barriärer som skiljer oss från varandra. Det finns inget skäl att hålla sig isolerad från andra bara för att de tillhör en annan religiös tro eller annan nationalitet.

Buddhism inskränker sig inte till något land eller någon speciell nation. Den är universell. Den är inte nationalism som med andra ord är en annan form av kastsystem grundat på en vidare bas.

För en buddhist finns det inget fjärran eller nära, ingen fiende eller främling, ingen avfälling eller oberörbar utan bara allmängiltig kärlek, som förverkligas genom förståelse grundad på broderskänsla för alla levande varelser. En verklig buddhist är världsmedborgare. Han och hon betraktar hela världen som sitt fosterland och alla andra som systrar.

Buddhism är därför unik, till största delen på grund av sin tolerans, icke- våld, förnuft, genomförbarhet, effektivitet, och allmängiltighet.

Detta är några av buddhismen mest framträdande drag och av några av grundprinciperna bör nämnas: kamma, eller lagen om etisk orsak och verkan, läran om återfödelse, anatta och Nibbana.