I väst växte intresset för Orienten under 1700-talet. Det ledde till att man började studera österländska språk  vid västeuropiska universitet, också i Sverige. Man studerade arabiska, men också sanskrit. På så sätt kom forskare och studenter i kontakt med de gamla indiska vedareligionerna.

I slutet av 1800-talet översattes både Upanishaderna och Bhagadvadgita till västerländska språk. År 1879 gav Edward Arnold ut sin dikt "The light of Asia or the great renunciation". Den översattes till svenska 1888. Viktor Rydberg skrev inledningen.

Svenska författare, till exempel Harry Martinsson och Gunnar Ekelöf, har tagit intryck av av buddhism. Dan Andersson (1888-1920) har skrivit den vackra dikten Buddha. (Längst ner på sidan)

Men detta fick ingen större betydelse för folk i allmänhet. Det gav bara ett fåtal några enstaka glimtar från en främmande religion från avlägsna länder.

Under 1900-talet avtog den traditionella kristna kyrkans dominans över människors tankar. Både USA och Nordeuropa blev starkt sekulariserade. Men människans religiösa längtan och behov fanns kvar men sökte nya vägar. I USA och sedan också i Europa mötte indiska ledare som Maharishi som lärde ut TM, en meditationsteknik, och Krishnarörelsens ledare Prabhupada detta behov. Några greps av längtan efter att uppleva extas i meditation men också efter att fördjupa sina upplevelser av verkligheten med hjälp av narkotika. Hippierörelsen i USA under 1970-talet utmärktes av drogliberalism och dragning åt österländskt färgad mysticism. Unga människor reste till Indien för att "hitta sig själva" både genom narkotika och från mästares undervisning.

Några av dessa indienfarare från väst, även från Sverige, kom i kontakt med genuin religiositet, med buddhismen. Några åkte till Thailand eller Sri Lanka för att bli buddhistmunkar och återvände till väst för att arbeta som meditationslärare och undervisa  Dhamma för människor som blivit intresserade av buddhismen.

Intresset för zen och zenmeditation väcktes bland annat av två romaner som blivit klassiska, "Zen och konsten att sköta en motorcykel" av Robert M. Pirsig och "Dharmagänget" av Jack Kerouac. De lästes också i Sverige.

Kinas invasion av Tibet 1950 och Dalai Lamas flykt 1959 bidrog till att många blev intresserade av  buddhism.  Dalai Lama fick Nobels fredspris 1989 och den tibetanska buddhismen blev mer känd här. Under de senaste åren har flera filmer med motiv från tibetansk buddhism visats i Sverige: Kundun av Scorsese, Lille Buddha av Bertolucci, Sju år i Tibet med Brad Pitt och Fotboll för Buddha av Khyentse Narbu.

Även om till exempel den svenska professorn och palikännaren Rune E. A.Johansson haft viss betydelse för theravadabuddhismen, blev det den riktning inom buddhismen som kom senast till Sverige. Men många invandrare som kommit till Sverige från Thailand, Sri Lanka och Vietnam, har bidragit till att grunda buddhisttempel. Svenskar som på olika sätt kommit i kontakt med theravadabuddhismen har också sökt upp dessa tempel.

Grovt sett kan man se att de buddhister som lever i Sverige och andra västländer tillhör en av tre grupper:

1. Etniska buddhister. Det är invandrare från asiatiska länder som vill få sina behov av kulturella traditioner och ceremonier från respektive land tillgodosedda genom  "svenska" buddhisttemplen..

2. Svenskar som tillämpar buddistiska meditationsmetoder och som ofta kommer till ett buddhisttempel för att meditera.

3. Människor som hittat motsvarigheten till den västerländska vetenskapliga och humanistiska anda som de tycker saknas i kristendomen hos buddhismen. De har också tagit avstånd från kristendomens syn på att människan är underordnad en gud. Dessa buddhister har inte behov av tempel för att utföra ceremonier. De har bildat grupper och föreningar där både kvinnor och män spelar en aktiv roll i ledning och undervisning vilket ofta inte är fallet i det traditionella templen.

Text:Kerstin Jönhagen