Men kan man verkligen tolka Kâlâma sutta så? Och möter vi i dessa uppfattningar bara andra varianter på den mycket gamla tendensen att tolka Dhamma efter hur yttrandena tilltalar en själv - eller dem som man predikar för? Vi ska så mycket som utrymmet för denna artikel tillåter, granska Kâlâma Sutta och komma ihåg att det är viktigt att ta hänsyn till Buddhas egna avsikter när han gjorde uttalandena för att förstå dem rätt.

Avsnittet som så ofta citeras lyder:
"Så, kalamas. Gå inte efter vad ni inhämtat av berättelser, traditioner eller hörsägen, eller vad som står i skrifter, eller förmodanden eller axiom eller bestickande resonemang eller förutfattade meningar om något som grundats på tyckanden eller på någon annans till synes skicklighet eller av hänsyn till någon så att ni tänker: `Den här munken är vår lärare´. När ni själva känner: `Dessa ting är dåliga; dessa ting är klandervärda; dessa ting har klandrats av den vise, som garanterat och som undersökt det. Dessa ting leder till skada och fördärv´, överge dem ...  När ni själva känner: `Dessa ting är goda; dessa ting är inte klandervärda; dessa ting har inte klandrats av den vise, som garanterat och som undersökt det. Dessa ting leder till välsignelse och lycka, tag del av dem och håll fast vid dem."

Detta avsnitt har, liksom allt som sagts av Buddha, yttrats i ett speciellt sammanhang med speciella åhörare och en speciell situation - och detta måste man få klart för sig och tolka det i relation till detta sammanhang. Kalamas, invånarna i staden Kesaputta, hade haft besök av religiösa lärare som var och en ville framhäva sina egna doktriner och förkasta sina föregångares. Detta gjorde kalamas förvirrade och när "eremiten Gotama" som hade rykte om sig att var en Upplyst, kom till deras lilla stad, sökte de alltså upp honom med förhoppning om att han skulle kunna skingra deras förvirring. Av suttans fortsättning framgår det klart att det rörde sig om uppfattningen om återfödelse och den karmiska följden av goda och onda handlingar.

Buddha började med att försäkra kalamas att under sådana omständigheter var det rätt av dem att tvivla, en försäkran som uppmanade till fritt ifrågasättande. Hans nästa yttrande var det som citerats ovan, där han råder kalamas att ta avstånd från sådant som de själva förstod var dåligt och göra sådant som de själva förstod var gott. Detta råd kan vara vanskligt att ge till dem som inte utvecklat sitt etiska sinne och vi kan alltså förmoda att Buddha betraktade kalamas som människor som hade förfinat sin känsla för moral. I vilket fall som helst så lämnade han dem inte helt åt deras egen förmåga utan genom frågor ledde han dem till att förstå att man skall släppa begär, hat och vanföreställningar som leder till skada och lidande för en själv och andra och i stället göra det goda som gagnar utveckling.

Sedan förklarar Buddha att en "ädel anhängare utan begär och ondska, utan att vara vilseledd" genomsyrar världen med gränslös och allomfattande kärlek, medkänsla, osjälvisk glädje och jämnmod. Sålunda erfar den lärjunge, renad från hat och illvilja, fyra slags tröst här och nu: Om det finns ett liv efter detta med karmatiska följder, då får han en angenäm återfödelse, om det inte finns lever han i varje fall ett lyckligt liv här och nu; om dåliga följder drabbar en som gör ont, då kommer inga onda att drabba honom, och om onda följder inte drabbar en som gör ont, så är han i varje fall renad. Och kalamas uppskattade Buddhas undervisning och tog sin till flykt till de Tre Juvelerna (Buddha, Dhamma, Sangha).

Talar Kâlâma Sutta för, som det ofta framhålls, att en människa som följer Buddhas väg kan bortse från all tro och alla doktriner och att hon skulle kunna göra sin egen erfarenhet som måttstock för att bedöma Buddhas yttranden och att förkasta det som inte stämmer med denna erfarenhet? Det är riktigt att Buddha inte begärde att kalamas skulle acceptera något som han sade bara på grund av aktning för honom, men lägg då märke till att kalamas vid samtalets början inte var Buddhas lärjungar. De uppskattade honom mycket som en rådgivare som skulle kunna hjälpa dem att skingra deras tvivel, men de kom inte till honom i hans egenskap av Tathagatha (Den beteckning Buddha använder när han talar om sig själv), Sanningens finnare, som skulle visa dem vägen till andlig utveckling och slutlig frigörelse.

Så kalamas hade ännu inte accepterat Buddhas unika uppdrag som vägvisare till den befriande sanningen, Det skulle inte ha varit rätt tidpunkt för honom att förklara för dem Dhamma så som han erfarit den: läran om de Fyra Ädla Sanningarna och om meditationsmetoder. Denna lära är speciellt avsedd för dem som godtagit Buddha som vägvisare till befrielse, och i suttorna undervisar han bara dem som har fått förtroende för Tathagatha och som har nödvändiga förutsättningar att förstå och tillämpa vad de hört.  Men kalamas är vid samtalets början ännu inte tillräckligt mottagliga för att han ska kunna så några frön hos dem om detta budskap om befrielse. Ännu är de förvirrade av de motstridiga krav som de utsatts för och de har inte heller klart för sig moralens grundprinciper.

Ändå ger Buddha kalamas, sedan han rått dem att inte lita på inrotad tradition, abstrakta argument och karismatiska gurus, en undervisning som genast går att bekräfta och som med sina etiska normer och andlig rening kan läggas till grund för livet efter döden. Han visar, vare sig det finns ett annat liv efter döden eller inte, att ett liv i moralisk återhållsamhet och i kärlek och medkänsla för alla levande varelser leder till sin egen inneboende belöning här och nu, en lycka och en känsla av inre trygghet långt överlägsen den bräckliga tillfredsställelse som uppstår genom att överträda de etiska normerna och ge efter för sinnets begär. 

För dem som har klarsyn och kan utveckla den för att få vidgad syn på vår tillvaro, pekar denna undervisning som gavs till kalamas vidare till själva kärnan i Dhamma. Ty de tre mentala tillstånden - begär, hat och villfarelse - som Buddha talade om är inte bara grunderna till fel vandel eller moraliska orenheter hos sinnet. I uppbyggnaden av hans lära är de roten till orenhet - den primära orsaken till all bindning och allt lidande - och att helt och fullt praktisera Dhamma betyder att radera bort dessa onda rötter genom att till fulländning utveckla dess motsatser - lugn, vänlighet och visdom.

Så ger samtalet med kalamas ett prov för för hur man vinner förtroende för Dhamma som en praktisk lära för befrielse. Vi börjar med en undervisning som omedelbart kan bekräftas och vars giltighet kan bevisas av var och en som har moralisk integritet att följa den till dess logiska slutsats, nämligen att orenheter orsakar skada och lidande både för individen och samhället och att avlägsna dem ger frid och lycka. Buddhas lära är ett säkert medel för att avlägsna dem. Genom att göra denna lära till en personlig test med endast en tillfällig förlitan på Buddha som följeslagare, kommer man genom experiment till slut till en fastare tillit till den befriande och renande kraften hos Dhamma. Detta ökade förtroende för läran medför en djupare tro på Buddha som lärare och gör en alltså mottaglig att acceptera de grunder han framställer som viktiga för sökandet efter uppvaknande även om de ligger utanför ens egen förmåga att bevisa. Detta betyder verkligen att man förvärvat rätt åsikt i den grundläggande betydelsen som vägröjare till den Ädla Åttafaldiga Vägen.

Delvis som en reaktion på dogmatisk religion, delvis som anpassning till rådande objektiv vetenskap har det blivit populärt att med hänvisning till Kâlâma Sutta framhålla att Buddhas lära bortser från tro och uttalad doktrin och bjuder oss att acceptera bara vad vi personligen kan verifiera. Denna tolkning av suttan glömmer dock att rådet som Buddha gav till kalamas byggde på vetskapen att de ännu inte var redo att tro på honom och hans lära. Den glömmer också att suttan av detta skäl utesluter allt tal om rätt förståelse och det fullständiga perspektiv som öppnas när rätt förståelse förvärvats. Detta råd ger i stället möjlighet till ett gynnsamt liv.

Vad som på goda grunder kan fastställas vid denna syn på Buddhas undervisning är att den inom ramarna för våra normala upplevelser kan bekräftas och ger en god grund för kunna överträda normal erfarenhet. Tro på Buddhas lära kan aldrig betraktas som slutgiltig eller som tillräcklig garanti för befrielse utan den fungerar endast som utgångspunkt för den utvecklingsprocess av inre förvandling, som förverkligas genom personlig insikt. Men denna insikt som leder till befrielse måste utvecklas i samband med full förståelse av de viktiga sanningar som rör vår situation i världen och hur befrielse kan sökas. Dessa sanningar har skänkts oss av Buddha som hade sin egen djupa förståelse för människan villkor. Att acceptera dem efter sakligt övervägande innebär att börja en resa som omvandlar tro till visdom, tillit till vissheten och som till slut för till befrielse från lidande.