Buddha reciterade inte. Han sjöng inte palisuttor. Han talade någon form av prakrit som liknade Tipitikas språk, men som inte var exakt det som senare blev känt som pali. Sannolikt reciterade han aldrig sin egen lära på sitt språk.

Så vem började med recitation av dhammaverserna?
Den frågan kräver ett ganska omfattande svar. Först av allt skall man undersöka de tidigaste poetiska verken och deras versmått. Det verkar som om de tidiga buddhisterna gick in för att sprida Buddhas lära i en folklig miljö med folklig stil nära indisk folkmusik och dans. Buddhas efterföljare föll till föga inför den kulturella andan i det gamla Indien och populära seder hos sina samtida motståndare i andra icke-buddhistiska sekter som reciterade verser från sina heliga läror. Med stor sannolikhet var Ajivikas (en asketisk sekt samtida med Buddha) den första sekt som använde denna teknik i de verser som användes i rituell sång och dans, vilket tycks ha spelat en stor roll i deras kult, medan andra sekter som buddhism och jainism bara tog efter och försökte att överglänsa sina motståndare.

I alla fall gjorde dessa tidiga buddhister ett utmärkt arbete, trots att de tog efter Ajivikas och andra sekter i det gamla Indien. Sutta Nipata och Dhammapada är de bästa exemplen på deras arbete. Vad de gjorde var inte bara att efterlikna andra utan också att ta i bruk den gamla traditionens versform som gick tillbaka till den vediska perioden i den indiska historien. Låt oss titta närmare på de vediska verserna.

Den äldsta indiska poesin hade ingen rytm utöver orden. Den rytm som finns i dessa verser kommer från ordens egenart. Det finns dock i varje språk en djupare rytm som uttrycker varje språks vanliga innebörd, liv och mening i speciella rytmer. En menings form och ord ger en del av betydelsen. Detta kan man ställa i relation till hur man kan uppfatta meningen på annat sätt och på så vis står ord och form i samklang med den djupare meningen.

Det är denna rytmiska puls i det levande vediska språket, där rytmen både i anustubh och trishtubh (vediska versformer) betonade speciella ord, som man kan referera till. När väl denna poetiska rytm hade etablerats verkar den direkt ha påverkat poeternas ordformer också hos dessa tidiga buddhister.

Ledigheten i pali erinrar om språket i de äldsta indiska vediska hymnerna och visar en obruten historisk fortsättning av dessa gamla versformer. Exakt uttryckt, har versformen tutthubha som det berömda poemet ”Enhörningen” (Khaggavisana sutta Sn) skrevs på, kommit från den gamla vediska versformen trishtubh. Många andra suttor i Tipitika har utformats på det versmåttet.

Förhållandet kompliceras av att man inte bara kan finna en linje från den gamla språkrytmen utan också början till en övergång till nya: mattachandas och ganachandas. Dessa var de välljudande versmåtten från världslig indisk musik. De skilde sig från vedas liturgiska musik. inte bara genom nya skalor och stilar från den vanliga indiska folkmusiken utan också genom dess nya rytmer eller talas, som inte fanns i den heliga vediska recitationen.

Snart efter Buddhas död blev det en snabb utveckling av alla konstarter – även världslig musik - i Indien. Under denna utveckling prövades nya sammanställningar av olika uttrycksmedel och alla konstarter påverkade varandra. I indisk musik uppstod en uppdelning i marga och deshi. Marga anses vanligen stå nära den vediska traditionen. I motsats till vedisk recitation framträder all världslig musik, både den aktuella folkmusiken och stadens traditionella professionella musik och hovmusiken, som deshi.

Det nya välljudande versmåttet från denna period hade nära anknytning till den världsliga instrumentala musiken. Men inte bara det. Det är mot denna intellektuella bakgrund som man kan förklara uppkomsten av rytmernas och skalornas musikaliska matematik. Profana matematiker började beräkna antalet långa stavelser i en strof och antalet permutationer (sätt bland flera möjliga på vilket elementen i en matematisk mängd är ordnade) i några versmått. Nästa steg i omställningen av deshi för sånger med instrumentalt ackompanjemang var att underordna hela strofen de nya reglerna. Sålunda uppstod ett av ganachandas versmått, det som alldeles passande kallas gita – sång.

Poemet Allomfattande kärlek, eller Metta Sutta är komponerat på detta versmått.