SAMSARA

Ordagrant betyder Samsara ”vandring som pågår”. Många föreställer sig detta buddhistiska begrepp som beteckning på den plats där vi lever för närvarande. – platsen som vi lämnar när vi når nibbana. Men i de tidigaste buddhisttexterna är förklaringen inte frågan ”var är vi” utan frågan ”vad gör vi”. I stället för en plats är samsara en process med en tendens att vilja fortsätta att skapa världar, som vi sedan förflyttar oss till. Så snart en värld störtar ihop, skapar du en annan och far dit. Samtidigt träffar du på andra människor som också skapar sina egna världar.

Spelet och kreativiteten i denna process kan ibland vara angenämt. I själva verket skulle det vara harmlöst om det inte medförde så mycket lidande. Världarna vi skapar är oupphörligt på väg mot förintelse och de dödar oss. Att förflytta sig till en ny värld kräver kraft och innebär inte bara smärtor och risker genom att födas till den. Det medför också de hårda tag – fysiskt och psykiskt– som det innebär att åter och åter gå från barndom till vuxen. Buddha frågade en gång sina munkar: Vad tror ni är mest, vattnet i haven eller tårarna som ni fällt under den pågående vandringen?” Hans svar var ”Tårarna.” Tänk på det nästa gång du tittar ut över havet eller leker i vågorna.

Vi skapar dessutom inte bara lidande för oss själva, ty världarna vi skapar tar energi från andras världar precis som vi tar från deras. Ibland är givandet ömsesidigt angenämt och berikande, men även system kommer till ett slut.  Ännu mer betecknande är att ett sådant system vållar ont för åtminstone en av relationens sidor, ofta för båda. När du tänker på det lidande som finns i att förse bara en enda person med kläder, mat, husrum och hälsa – lidande både för de som ska betala dessa förnödenheter och de som arbetar eller dör i arbetet för det - kan du förstå hur exploaterande även den mest elementära process att skapa en värld kan vara.

Det var därför som Buddha försökte att finna en väg att stoppa samsara. När han funnit den uppmuntrade han också andra att följa den. Eftersom samsara är något som var och en av oss skapar, måste var och en av oss stoppa det, han eller hon själv. Om samsara är en plats, kan det verka själviskt för en person att vilja fly och lämna andra bakom. Men om vi föreställer oss samsara som en process, finns det inget själviskt alls i att stoppa samsaras hjul. Det är som att ge upp en böjelse eller en dålig vana. När du lärt dig den förmåga som behövs för att stoppa skapandet av dina egna världar av lidande, kan du dela denna kunskap med andra så att de kan stoppa sitt skapande. Samtidigt kommer du aldrig mer att ge energi till andras världar och i viss mån lättar du också andras bördor.

Det stämmer att Buddha liknade träningen att stoppa samsara med att gå från en plats till en annan, från denna sida av en flod till stranden på andra sidan. Men texterna där han gör denna jämförelse slutar ofta med en paradox: stranden på andra sidan finns inte ”här”, inte ”där” inte ”mellan”. Ur detta perspektiv är det påtagligt att samsaras rum och tid inte räknades ut ifrån den föregående existensen till vilken vi vandrade. utan det var resultatet av vår vandring. För den som är slav under världsskapandet låter bristen på vanliga beräkningar förvirrade. Men om du är trött på oupphörligt skapande och onödigt lidande, måste du försöka. Trots allt kan du alltid fortsätta skapandet om bristen på ”här” och ”där” blir enformig. Men aldrig har någon av dem som lärt hur man bryter vanan känt lockelse till samsara igen.