Dhamma utan återfödelse?

Nutidens stress har skapat behov av troslära för personligt bruk och med omedelbar bekräftelse. I det sammanhanget har i speciella dhamma-kretsar den vedertagna buddhistiska doktrinen om återfödelse utsatts för hård granskning. Även om bara ett fåtal nutida buddhistiska tänkare ännu så länge bara föreslagit att denna doktrin bör förkastas som ovetenskaplig, har ändå en annan åsikt vunnit mark. Man menar att oavsett om återfödelse i sig själv är en realitet har doktrinen om återfödelse ingen stor betydelse i utövande av Dhamma och således ingen säkrad plats i buddhistisk undervisning. Dhamma sägs det, befattar sig bara med här och nu för att hjälpa oss att lösa våra personliga svårigheter genom självuppvaknande och inre värdighet och att vi därför kan slopa resten av buddhismen; den är symbol för en antik kultur och ytterst olämplig för dhamma i vår teknologiska tid.

Om vi för ett ögonblick bortser vår egen sympati och i stället går direkt till källorna upptäcker vi det obestridliga faktum att Buddha själv talade om återfödelse som en grundläggande trossats. I helhet visar Buddhas tal att doktrinen är långt ifrån att bara vara en utbredd åsikt på hans tid eller en asiatisk kulturell yttring. Doktrinen om återfödelse har enorm betydelse för fullständigt dhammautövande och påverkar både målet för utövandet och drivkraften till slutförandet.

Målet för den buddhistiska vägen är befrielse från lidande och Buddha gör oerhört klart att det lidande som vi behöver befrielse från är lidandet från samsaras slaveri, kretsloppet av upprepad födelse och död. Naturligtvis innebär inte dhamma en upplevelse som är omedelbart synlig och personligt bekräftad. Genom att direkt granska våra egna upplevelser kan vi se att sorg, spänningar, fruktan och smärta alltid uppstår ur vårt begär, vår illvilja och okunnighet och därför kan upphöra när dessa orenheter utplånas. Vikten av denna direkt tydliga sida i dhammautövning skall inte undervärderas eftersom den bekräftar vår tillit till det befriande resultatet i den buddhistiska vägen. Men att tona ner doktrinen om återfödelse och förklara hela dhammas innebörd som lindring av mentalt lidande genom ökat självuppvaknande betyder att beröva dhamma dess vidare perspektiv. Genom att göra det riskerar man allvarligt att till slut reducera den till föga mer än ett sofistikerat antikt system av humanistisk psykoterapi.

Buddha själv har klart uttalat att roten till människans existensproblem inte bara är det faktum att vi är utsatta för sorg, smärta och rädsla utan också att vi genom vår egoism är fångna i ett fastklamrande vid ett konstant självalstrande förlopp av födelse, åldrande, sjukdom och död och därför är drabbade av speciella former av mentalt lidande. Han har också visat att den grundläggande faran i orenheterna beror på att de upprätthåller återfödelsens kretslopp. Så länge som de finns kvar fjättrade i sinnets djupa lager, släpar de oss genom kretsloppet av tillblivelse i vilken vi fäller en flod av tårar ”mer än oceanens vatten”.  När vi begrundar detta noga kan vi se att utövandet av dhamma inte hjälper oss till en lätt uppgörelse med vår nuvarande personlighet och vår situation i världen, men däremot till att sätta igång  en omfattande inre förvandling som kommer att resultera i vår totala befrielse från den jordiska existensens kretslopp.

Visserligen har för de flesta av oss det ursprungliga motivet för att börja på dhammas väg varit en gnagande känsla av otillfredsställelse med slentrianen i våra oupplysta liv snarare än en stark föreställning av farorna i återfödelsens kretslopp. Men om vi följer dhamma från början till slut och hämtar dess fulla kraft för att få frid och högre visdom, är det nödvändigt att vi mognar oavsett vad som från början förmådde oss att beträda vägen. De underliggande orsakerna måste växa till genom dessa sanningar som visats oss av Buddha och vi måste omfatta dem och använda dem för att ge näring åt deras förmåga att leda oss mot förverkligandet av målet.

Vår drivfjäder kräver den nödvändiga mognaden för att utveckla Rätt uppfattning, den ädla åttafaldiga vägen första punkt, som förklarats av Buddha så att den omfattar förståelse av kammas principer och återfödelsen som fundamental för mönstret i vår existens. Genom att betrakta det närvarande ögonblicket som är nyckeln i utvecklingen av insiktsmeditation, skulle det vara ytterst fel att hävda att utövandet av dhamma enbart rymmer medvetenhet om det närvarande. Den buddhistiska vägen betonar visdomens betydelse som verktyg för befrielse och visdom och måste bestå inte enbart av utforskande av ögonblicket utan också innebära en uppfattning av det förflutna och det kommande i vilket vår nuvarande existens utvecklas. Ty att få full kännedom om återfödelsens princip ger oss det panoramaperspektiv från vilket vi kan överblicka våra liv i dess bredare sammanhang och hela vårt nätverk av relationer. Detta kommer att sporra oss i vår egen strävan på vägen och visa den djupa innebörden av målet, som är syftet med vårt utövande, nämligen slutet på återfödelsens kretslopp liksom sinnets slutliga befrielse från lidande.