|
Dhammapada I denna html-version har inte
kommentarerna från pdf-filen tagits med
1. Dubbelversernas kapitel 1. Tingen föregås av tanken, styrs av tanken, görs av tanken. Om man talar eller handlar med oren tanke, då följer en otillfredsställelsen - som ett hjul följer dragarens fot.
2. Tingen föregås av tanken, styrs av tanken, görs av tanken. Om man talar eller handlar med klar tanke, då följer en glädjen som en aldrig vikande skugga.
3. "Han förolämpade mig, han slog mig, han besegrade mig, han plundrade mig" - för dem som klagar så upphör inte hatet.
4. "Han förolämpade mig, han slog mig, han besegrade mig, han plundrade mig" - för dem som inte klagar så upphör hatet.
5. Aldrig någonsin upphör här hat genom hat. Blott genom kärlek upphör det. Detta är evig dhamma.
6. Andra förstår ej att vi här måste dö. De som förstår detta, de slutar gräla.
7. Den som lever för det sköna med obehärskade sinnen, måttlös i föda, slö och svag, honom övervinner Mara__ som vinden ett bräckligt träd.
8. Den som betraktar det osköna med väl behärskade sinnen, måttfull i föda, full av förtroende och kraft, honom övervinner inte Mara som vinden inte ett klippmassiv.
9. Den som klär sig i munkdräkt utan att vara fri från orenhet, utan att vara tämjd och sann, han är inte värdig dräkten.
10. Den som spyr upp orenheten, som är moraliskt medveten, tämjd och sann, han är verkligen värdig dräkten.
11. De som uppfattar oväsentligt som väsentligt och ser väsentligt som oväsentligt, de når inte fram till det väsentliga då de livnär sig av falska tankar.
12. De som känner det väsentliga som väsentligt och det oväsentliga som oväsentligt, de når fram till det väsentliga då de livnär sig av rätta tankar.
13. Som regnet tränger in i ett illa täckt hus, så tränger lidelsen in i ett outvecklat sinne.
14. Som regnet inte tränger in i ett väl täckt hus, så tränger lidelsen inte in i ett välutvecklat sinne.
15. Här sörjer han, sedan sörjer han, i båda världarna sörjer den illa gör. Han sörjer, han grämer sig, då han sett sina orena gärningar.
16. Här gläds han, sedan gläds han, i båda världarna gläds den som väl gör. Han gläds, han jublar, då han sett sina rena gärningar.
17. Här brinner han, sedan brinner han, i båda världarna brinner den illa gör. "Ont har jag gjort", brinner han. Mer brinner han när han gått till en olycklig värld.
18. Här fröjdas han, sedan fröjdas han, i båda världarna fröjdas den väl gör. "Gott har jag gjort", fröjdas han. Mer fröjdas han när han gått till en lycklig värld.
19. Om han mycket läser texterna, men inte handlar efter dem, är den försumlige som en herde som räknas andras kor. Han har ingen del i sramanernas_ gemenskap.
20. Om han litet läser texterna men verkligen lever enligt dhamma, har släppt lystnad, hat och självbedrägeri med rätt kunskap och ett väl befriat sinne, utan att hänga fast vid denna värld eller nästa - då har han i sanning del i sramanernas gemenskap.
2. Omsorgens kapitel 21. Omsorg är odödlighetens väg. Försumlighet är vägen till döden. De omsorgsfulla dör inte. De försumliga är som döda.
22. Då de klart förstått detta gläder sig i sin omsorg de omsorgsfulla visa och njuter de ädlas näring.
23. De visa som uthålligt samlar sitt sinne, alltid idoga i sin strävan, uppnår nirvana_, den yttersta vilan.
24. För den ihärdige, uppmärksamme, rent handlande, eftertänksamme, självbehärskade, i dhamma levande och omsorgsfulle ökar äran.
25. Med ihärdighet, omsorg, återhållsamhet och måttfullhet göre den vise en ö som störtfloden inte krossar.
26. Försumlighet övar dårar och ovisa, men sin omsorg skyddar den vise som sin högsta skatt.
27. Var inte försumlig, kom inte nära njutningens glädje! Den som uppmärksamt samlar sitt sinne, han vinner en allt uppslukande glädje.
28. När den vise driver bort försumlighet med omsorg och gått upp på vishetens höjd, då betraktar han sorglös de sörjande. Som man från ett berg betraktar folket på slätten, så ser den faste på dårarna.
29. Omsorgsfull bland försumliga, bland sovande klarvaken, går den vise som en snabb häst som lämnat en kraftlös bakom sig.
30. Med sin omsorg blev Indra hövding över devas_. Omsorg berömmes. Försumlighet klandras alltid.
31. Bhikkhun_ som gläds åt omsorg och ser fara i försumlighet går fram som en eld som förbränner små och stora bojor.
32. Bhikkhun som gläds åt omsorg och ser fara i försumlighet kan inte vissna i nirvanas närhet.
3. Sinnets kapitel 33. Sitt darrande, vacklande sinne, svårt att skydda, svårt att tygla, rätar den vise som pilmakaren pilens skaft.
34. Som en fisk som kastats på land, varifrån den än dragits upp, så sprattlar vårt sinne för att lämna Maras välde.
35. Att tygla det svårstyrda, snabba och irrande sinnet är gott. Tyglat sinne ger glädje.
36. Det mycket svårsedda, mycket svårgripna, fritt irrande sinnet skydde den vise. Vaktat sinne ger glädje.
37. De som övar sig att styra sitt sinne som vandrar vida, som irrar ensamt, som ingen kropp har, som bor i det inre, de blir fria från Maras band.
38. Den vars sinne inte är fast, som inte känner den sanna dhamma, den vars förtroende vacklar - hans vishet fullkomnas inte.
39. Den vars sinne ej har begär, den vars tankar inte förvirras, den som lämnat all förtjänst_ och allt ont - hos denne vaksamme finns ingen fruktan.
40. Inse att kroppen liknar ett lerkärl, upprätta sinnet som en fästning och anfall Mara med vishetens vapen, skydda din seger, häng inte fast!
41. Snart ligger denna kropp med visshet på marken bortkastad, medvetslös, som ett bortslängt vedträ.
42. Mer än fiende gör fiende eller hämnare hämnare vållar ett illa inriktat sinne ännu större skada.
43 Mer än mor eller far eller annan anhörig vållar ett väl inriktat sinne ännu större väl.
4. Blommornas kapitel 44. Vem övervinner denna värld och Yamas_ värld med dess devas? Vem går dhammas väg, den väl utforskade, som en fackman plockar en blomma?
45. Den som övar sig övervinner denna värld och Yamas värld med dess devas. Den som övar sig går dhammas väg, den väl utforskade, som en fackman plockar en blomma.
46. Inse att kroppen är som skum, förstå dess hägringsnatur, bryt sönder Maras blomsterpilar och gör dig osynlig för dödens konung!
47. Medan hon plockar blommor rycks den begärsfyllda människan bort av döden som en sovande by av en flodvåg.
48. Medan hon plockar blommor hamnar den begärsfyllda människan, missnöjd med sina njutningar, under förgörarens makt.
49. Som ett bi från en blomma, utan att skada färg och doft, tar nektarn och flyger, så vandre den vise i byn.
50. Inte andras fel, inte vad andra gjort eller inte, utan de egna må man betrakta.
51. Som vacker blomma med färg, utan doft bär väl utsagda ord ingen frukt om utan gärning.
52. Som vacker blomma med färg, med doft bär väl utsagda ord, om de följs av gärning, frukt.
53. Som av en massa blommor kan göras många kransar, så må den dödlig föddes göra mycket gott.
54. Ej blomdoft går mot vinden, ej sandel, tagara_ eller jasmin. De godas doft går mot vinden. Åt alla håll sprider den gode sin doft.
55. Sandel och tagara, lotus och jasmin - bland dessa dofter är gott verks väldoft ojämförlig.
56. Svag är doften av tagara och sandel. De godas doft, den yttersta, sprids bland devas.
57. Till dem som äger godhet, som lever i omsorg, som frigjort sig med rätt kunskap, finner Mara inte vägen.
58. Som på en sophög, utkastad på landsvägen, en lotus börjar växa doftande och skön,
59. så lyser bland sopornas folk, bland världens blinda, med sin vishet den som lärt av den rätt och helt uppvaknade.
5. Dårens kapitel 60. Lång för den vakande är natten. Lång för den trötte är milen. Lång är sangsara_ för den som inte vill veta__, som inte känner den sanna dhamma.
61. Om man under sin vandring ej finner någon som är bättre eller lika, vandre man beslutsamt ensam. Ej finns gemenskap med den som inte vill veta.
62. "Söner har jag, rikedom har jag" - så går dåren och oroar sig. Inte ens sig själv har han. Har han då söner? Har han rikedom?
63. Den dåre som inser sin dårskap är just därför vis. Den dåre som yvs över vishet må verkligen kallas dåre.
64. Om hela livet en dåre lyssnar på en vis, förnimmer han inte dhamma som skeden soppans smak.
65. Om bara en stund en klok lyssnar på en vis, förnimmer han hastigt dhamma som tungan soppans smak.
66. Dum dåre vandrar som sin egen ovän, utför onda gärningar som bär bitter frukt.
67. Ej är den gärning god som man efteråt ångrar, vars frukt man skördar med gråt och tårar.
68. Men den gärning är god som man efteråt ej ångrar, vars frukt man skördar nöjd och glad.
69. Som honung tycker dåren det smakar så länge det onda inte mognar, men när det onda mognar, då får dåren lida.
70. Om månad efter månad dåren äter med spetsen på ett grässtrå, är han inte sextondelen värd av dem som studerat dhamma.
71. Inte ystar sig snabbt som mjölk ond begången gärning. Pyrande följer den dåren som eld av aska täckt.
72. Till sin egen skada lär sig dåren tänka, förgör sin egen framgång, krossar eget huvud.
73. Gott rykte önskar han utan förtjänst, ära bland munkar, makt där människor bor, aktning från andra familjer.
74. "Att jag har gjort det vete lekmän och munkar. Av mig bero de om allt som må göras eller ej." Sådan är dårens tanke. Önskan och stoltheten växer.
75. Ett är medlet för vinst, annan är väg till nirvana. Så må detta förstå bhikkhun, Buddhas hörare. Ej honom glädje äran. Öve han avskildhet.
6. Den vises kapitel 76. Om du finner en skatter förmedlande, fel finnande, klander givande vis - följ då en sådan vetande. För den som så gör blir bättre, ej sämre.
77. Råde han och förmane och det lågsinta tygle. För uppmärksam blir han kär, för ouppmärksam okär.
78. Följ inte dåliga vänner, följ inte usla människor. Följ ädla vänner, följ de yppersta människor.
79. Lycklig lever den som dricker dhamma med klara tankar. I dhamma, som förkunnats av de ädla, gläder sig ständigt den vise.
80. Vattnet leder den som gräver diken. Pilmakaren formar pilen. Träet formar snickaren. Sig själv styr den vise. 81. Som den massiva klippan inte rubbas av vinden, så skakas de visa inte av klander och lovord.
82. Som en djup sjö, klar och utan en krusning, så klarnar de visa när de hört dhamma.
83. Från allt avstår de goda. Ej för njutnings skull pladdrar de sanna. Om drabbad av lycka eller av lidande syns varken upprymd eller nedstämd den vise.
84. Inte för sig och inte för andra önske han söner, rikedom eller rike. Inte önske han med orätta medel framgång. Rätt, vist och riktigt leve han.
85. Få bland människor når andra stranden. De övriga löper fram och tillbaka längs denna.
86. Men de som i den rätt förklarade dhamma handlar enligt denna, de korsar dödsriket, mycket svårt att korsa.
87. Det mörka lämne den vise och odle det ljusa, gånge från hem till hemlöshet och leve avskilt.
88. Där önske han glädje fri från all njutning. Rene sig från sinnets fläckar den vise.
89. De vilkas sinnen rätt och väl har odlats i upplysningens led_, de som har slutat klamra sig och gläder sig åt att inte hänga fast, med sinade flöden__ och lysande ljus - de har fullkomligt slocknat i världen.
7. Arahantens_ kapitel 90. Den som rest färdigt, är utan sorg, befriat sig från allt och lämnat alla bojor - han brinner inte.
91. Bort drar de uppmärksamma. Ej i hemmet finner de glädje. Som gäss__ som lämnar sin göl lämnar de hus efter hus.
92. De som inte hopar, som väl förstår sin föda, som tomma och bildlösa när sig av frihet - svår är deras väg att följa liksom fåglarnas i rymden.
93. Den vars flöden tömts, som inte är bunden till näring, som tom och bildlös när sig av frihet - svår är hans väg att följa som fåglarnas i rymden.
94. Den som lugnat sina sinnen som hästar av kusken väl tämjda, som lämnat sin stolthet, släppt sina flöden - även devas avundas honom för detta.
95. Som jorden möter han inga hinder. En stadig påle liknar den väl gör eller en sjö fri från gyttja. Födelser finns inte för sådan.
96. Lugn är hans tanke, lugnt är hans tal, lugn hans gärning. Frigjord genom rätt insikt är en sådan helt lugnad.
97. Den som är utan tillit_, känner det ogjorda__, brutit kedjan, krossat skenet, spytt upp sin önskan - han är främst bland människor.
98. Om i by eller i skog, om på lågt land eller på högt___ - var än arahanter vistas, där är gott att vara. 99. Härliga är skogarna där människor ej finner glädje. De lidelsefria finner sin glädje. Inte söker de njutningar.
8. Tusentalets kapitel 100. Bättre än tusen fraser av ord som ingenting ger är ett enda ord som ger något och som man blir lugn då man hört.
101. Bättre än tusen verser av ord som ingenting ger är ett enda ord i en vers som man blir lugn då man hört.
102. Om någon läser hundra verser av ord som ingenting ger är ett enda dhamma-ord bättre som man blir lugn då man hört.
103. Om någon besegrade tusen sinom tusen män i strid och en annan sig själv, då vore han överlägsen krigaren.
104. Bättre i sanning är besegra sig själv än segra över andra för den självtämjde, som alltid styr sig.
105. Inte deva, inte gandharva_, inte Mara, inte Brahma__ gör seger till nederlag för en sådan.
106. Om någon månad efter månad tusenfalt offrade under hundra år, och en annan åt någon som utvecklat sig blott ett ögonblick skänkte sin aktning, mer värd vore denna vördnad än hundra års offer.
107. Om någon under hundra år dyrkade elden i skogen, och en annan åt någon som utvecklat sig blott ett ögonblick skänkte sin aktning, mer värd vore denna vördnad än hundra års offer.
108. Vilket offer, vilken gåva i denna värld en förtjänstlysten än kan skänka under ett år, så är allt detta inte värt fjärdedelen av aktning mot de uppriktiga.
109. Hos den som är fylld av aktning, som alltid hedrar de erfarna, växer fyra ting: liv, skönhet, glädje, kraft.
110. Bättre än leva hundra år utan moral, utan behärskning är en dags liv i moral och meditation.
111. Bättre än leva hundra år utan vishet, utan behärskning är en dags liv i vishet och meditation.
112. Bättre än leva hundra år lat och kraftlös är en dags liv med kraftfull insats.
113 Bättre än leva hundra år utan att se början och slut är en dags liv i insikt om början och slut.
114 Bättre än leva hundra år utan att se odödligvägen är en dags liv i insikt om odödligvägen.
115 Bättre än leva hundra år utan att se den yttersta dhamma är en dags liv i insikt om den yttersta dhamma.
9. Det ondas kapitel 116. Skynda i det goda, håll tillbaka ditt sinne från det onda! Den trög är att samla förtjänst, i ondska gläder sig hans tanke.
117. Om någon handlar illvilligt göre han det inte gång på gång, finne han inte nöje däri. Smärta bringar anhopad ondska.
118. Om någon handlar förtjänstfullt göre han det gång på gång, finne han nöje däri. Glädje bringar samlad förtjänst.
119. Även den onde ser det goda så länge det onda ej börjar koka. När det onda kokar, då ser den onde ont.
120. Även den gode ser det onda så länge det goda ej börjar koka. När det goda kokar, då ser den gode gott.
121. Förringa inte det onda - "Det kommer inte till mig." Av vattendroppars fall fylls även ett vattenkärl. Så fylls den, som inte vill veta, av ondska som han samlar litet i taget.
122. Förringa inte det goda - "Det kommer inte till mig." Av vattendroppars fall fylls även ett vattenkärl. Så fylls den faste av förtjänst som han samlar litet i taget.
123. Som en köpman med litet skydd och mycket gods undviker skrämmande väg, och den livet älskar undviker gift, så må man undvika ondskan.
124. Om i handen inte är sår kan man i handen bära gift. Ej den sårfrie drabbar giftet. Ej finns ont för den som ej ont gör.
125. Den som orätt bemöter den bristfrie, den rena människan utan fläck, på den dåren faller det onda tillbaka som fint damm som kastats mot vinden. 126. Till skötet vandrar somliga, till helvetet_ de illa gör, till himlen__ de som lever väl, men de från flöden fria slocknar.
127. Inte i luften, inte mitt i vattnet, inte om man går in i en bergsklyfta finner man en plats i världen där den som vistas undslipper ond handling.___
128. Inte i luften, inte mitt i vattnet, inte om man går in i en bergsklyfta finner man en plats i världen där den som vistas inte besegras av döden.
10. Gisslets kapitel 129. Alla darrar inför gisslet. Alla fruktar inför döden. Ta dig själv till förebild. Döda ej, och låt ej döda!
130. Alla darrar inför gisslet. Livet är för alla kärt. Ta dig själv till förebild. Döda ej, och låt ej döda!
131. Den som lycka sökande väsen med gisslet angriper när han själv söker lycka, han finner sedan ej lycka.
132. Den som lycka sökande väsen med gisslet ej angriper när han själv söker lycka, han finner sedan sin lycka.
133. Tala inte hårt till någon. Han svarar likadant. Smärta skapas av högdraget tal. Vedergällning drabbar dig.
134. Om du är tyst som en sönderslagen gonggong har du nått nirvana. Högmod finns inte hos dig.
135. Som med spöet herden driver korna i vall, så driver ålder och död de levandes liv.
136. Nu handlar dåren ont, men ser det inte. Av egna gärningar förtärs den ovise som av brinnande eld.
137. Den som med spöet den utan spö är och utan fläck angriper, honom sker av tio ting inom kort det ena:
138. Häftig smärta, förlust, hos kroppen skada, svår sjukdom eller stört sinne,
139. från kungen angrepp, illvilligt förtal, fränders död, förstörelse av egendom
140. eller förtäres hans hus av flammande brand. När kroppen upplösts uppstår i helvetet ovis.
141. Ej nakenvandring, ej tovigt hår, ej smuts, ej fasta eller liggande på marken, damm och lera eller huksittsträvan renar dödlig som ej lämnat tvivlen.
142. Även om han vandrar smyckad, fridfull, säker, tämjd och kysk, bland alla väsen utan gissel - han är brahmin, sraman och bhikkhu.
143. Vem är i denna värld människa styrd av skam för att undvika klander som en god häst piskan?
144. Som när en god häst rörs av piskan, så röre ni er med full kraft. Med tillit, med moral och kraft, med samlat sinne och med klarögd granskning, med vetande och vett och uppmärksamma ni lämne denna icke ringa plåga. 145. Vattnet leder den som gräver diken. Pilmakaren formar pilen. Träet formar snickaren. Sig själv styr den gode.
146. Var finns skratt, var finns glädje i ständiga lågor? Av skuggor täckta, söke ni inte ljuset?
147. Se den utklädda dockan, den uppblåsta sårsamlingen, sjuk och föremål för många tankar, men i vilken ingenting varar.
148. Utsliten är denna kropp, sjukdomars sköra näste. Mot upplösning går den ruttnande massan. Mot döden söker sig livet.
149. Om hösten kasserade kalebasser liknar dessa smutsvita ben. Att se dem, vilket nöje?
150. Av ben har en borg byggts, med kött och blod smord. I den finns ålder och död, stolthet och hyckleri.
151. Åldras gör även kungarnas vagnar av alla de slag. Så blir också kroppen gammal. Inte blir de godas dhamma gammal. I sanning sprider de goda den genom de goda.
152. Den som litet lyssnar åldras som en oxe. Musklerna hans växer. Vettet växer ej.
153. I många födelser i sangsara irrade jag, men fann inte byggherren jag sökte. Onöjd blir den som föds gång på gång.
154. Byggherre! Jag ser dig. Inte åter du bygger ett hus. Alla dina balkar bröts. Taket störtade samman. Från alla kläder fritt är sinnet. Till törstens slut det nådde fram.
155. Utan att heligt liv ha levt, utan att som unga samlat eget, tynar de som gamla hägrar i en tjärn där fisken fattas. 156. Utan att heligt liv ha levt, utan att som unga samlat eget, ligger de som brutna bågar klagande på det som varit.
12. Det egnas kapitel 157. Om du har dig själv kär, skydda dig väl! Under en nattväkt av tre vake den vise.
158. Sig själv först grunde man väl. Sedan råde man andra. Ej handle den vise fel.
159. Om man själv handlar så som man råder andra är man väl tämjd, och tämje. Svårt är tämja sig själv.
160. Själv du skyddar dig själv. Vem skulle annars skydda? Genom väl tämjt själv vinner man svårvunnet skydd.
161. Själv handlar man ont. Själv man föder och vållar det onda. Det klyver den som inget vill veta som diamanten den hårda juvelen.
162. Den som handlar djupt mot rätten verkar mot sig själv som ovän önskar, som en klängväxt kväver trädet.
163. Lätt är att göra det onda sig själv till skada. Det som till väl och gott är, det är ytterst svårt gjort.
164. Den som de värdigas_ budskap hånar, de ädlas som lever enligt dhamma, den som inget vill veta, som stödjer sig på ond blick, mognar till egen skada som kashtakavassens__ frukter.
165. Själv handlar man ont. Själv smutsar man sig. Själv låter man ont vara ogjort. Själv renar man sig. Renhet och orenhet är egen. Inte renar den ene den andre.
166. Eget väl för annans bästa, om ock stort är, ej försumma! Sedan du ditt väl lärt känna, sträva mot det högsta goda.
13. Världens kapitel 167. Följ inte oädel sak. Lev inte försumligt. Följ inte orätt syn. Var inte bunden till världen.
168. Res dig. Var inte försumlig. Lev ett rätt liv. Den så gör lever glad i denna värld och en annan.
169. Lev ett rätt liv, inte ett orätt. Den så gör lever glad i denna värld och en annan.
170. Betrakta världen som en bubbla. Se den som en hägring. Den som så betraktar världen, honom ser inte dödens konung.
171. Kom, se på denna värld som liknar en kunglig vagn där dårarna sjunker ned. Där hänger de visa ej fast. 172. Den som förut levt försumligt men som sedan ej försummar, han lyser upp denna värld som månen fri från moln.
173. Den vars onda gångna dåd skyls av skicklig gärning, han lyser upp denna värld som månen fri från moln.
174. Blind är denna värld. Få är de som ser. Som fågel fri från nätet far inte många till glädjen.
175. Vildgäss far på solens väg, flyger i rymden av egen kraft. Visa far från världen bort i seger över Mara och hans här.
176. För den som ljuger, som försummar en enda sak, som struntar i en annan värld finns ej ont som inte kan göras.
177. Inte vandrar girigbuk till devavärld. Inte prisar dårar givmildhet. Den vise fröjdar sig åt givmildheten. Därför får han glädje hädanefter. 178. Mer än på jorden enväldigt styre, mer än väg som till himlen bär, mer än makt över alla världar är frukten värd av att stiga i strömmen_.
14. Buddhas kapitel 179. Den vars seger ej görs ogjord, hans seger utforskar ingen i världen. Denne Buddha med gränslöst fält och utan spår - vilken väg leder ni honom?
180. Den vars snärjande, bindande törst inte längre för någonstans, denne Buddha med gränslöst fält och utan spår - vilken väg leder ni honom?
181. De visa, som gärna samlar sitt sinne, som gläds över lugnet att inget äga - även devas avundas dem, de fullt uppvaknade och uppmärksamma.
182. Svårt är bli människa. Svårt är de dödligas liv. Svårt är höra den yttersta sanningen. Svårt är att möta buddhor.
183. Allt ont inte göra, hälsobringande inleda, eget sinne rena - detta är buddhornas budskap.
184. Tålmodigt uthärda är högsta övning. Högst är nirvana, säger buddhorna. Inte har den lämnat hemmet som skadar en annan. Inte är den sraman som annan sårar.
185. Inte skymfa, inte skada, i Patimokkha_ vara återhållsam, äta måttligt, ligga och sitta för sig, sträva i meditation - detta är buddhornas budskap.
186. Ej med ett regn av pengar är njutningen nöjd. Ej gör njutningen nöjd, ej ger den glädje. I vetskap om detta, den vise
187. ens i gudomliga njutningar ej finner glädje. Åt ett slut på törsten gläds den fullt uppvaknades lärjunge.
188. Till mången tillflykt vandrar människor drivna av rädsla - till berg och skogar, trädgårdar, träd och stupor_.
189. Ej är detta trygg tillflykt. Ej är detta högsta tillflykt. Ej till denna tillflykt kommen är man från all dukkha__ fri.
190. Men om någon tagit sin tillflykt till Buddha, dhamma och sangha___, och med sann vishet ser de fyra ädla sanningarna -
191. dukkha, dukkhas ursprung och segern över dukkha, den ädla åttafaldiga vägen____ till lugnandet av dukkha -
192. då är detta trygg tillflykt. Då är detta högsta tillflykt. Då till denna tillflykt kommen är man från all dukkha fri.
193. Svår att finna är djupt bildad_ människa. Ej föds en sådan var som helst. Där en sådan vis föds, där blomstrar hans familj.
194. Glädje är det när buddhor uppstår. Glädje är det när dhamma sprids. Glädje är det när sangha är enig. Enigas övning är glädje.
195. Den som hedrar dem heder är värda, vare sig buddhor eller lärjungar, frigjorda från hinder, gångna bortom sorg och klagan;
196. den sådana hedrar som nått nirvana, som ingenting fruktar - ej är möjligt för någon att sådans förtjänst mäta.
15. Glädjens kapitel 197. I stor glädje lever vi bland hatiska utan hat. Bland hatiska människor vistas vi fria från hat.
198. I stor glädje lever vi bland sjuka utan sjukdom. Bland sjuka människor vistas vi fria från sjukdom.
199. I stor glädje lever vi bland giriga utan girighet. Bland giriga människor vistas vi fria från girighet.
200. I stor glädje lever vi som inte äger någonting. Av fröjd livnär vi oss som strålande devas.
201. Seger föder hat. Den besegrade lider. I glädje lever den lugnade som lämnat seger och nederlag.
202. Ej finns som lidelsen eld. Ej finns som hatet oförtjänst. Ej finns som skandhas_ otillfredsställelse. Ej finns större än lugnet lycka.
203. Svält är svåraste sjukdom. Viljeimpulserna tillfredsställer minst. För den som så förstått som det är är nirvana högsta lycka.
204. Hälsa är högsta förvärv, förnöjsamhet största rikedom. Pålitlig är bästa släkting. Nirvana är högsta lycka.
205. Sedan man smakat avskildhet och lugn är man fri från fruktan, fri från ont, och smakar dhammas fröjd.
206. Gott är att se de ädla. Gemenskap glädjer alltid. Att slippa se dem som inte vill veta ger varaktig glädje.
207. Den som umgås med dem som inte vill veta får mycket länge sörja. Smärtsamt är alltid att leva med dem som inte vill veta som med en ovän. Leva med vis är glädje som att frände möta. Därför
208. med vis, med klok, med den som mycket hört, med den som härdar ut, den plikttrogne, den ädle, med sådan värdig, med sådan tankfull må ni vara som månen med stjärnorna.
16. Det käras kapitel 209. När han binder sig vid det som inte bör bindas vid, inte binder sig vid det som bör bindas vid och lämnat det goda avundas njutningssökaren dem som övar sig.
210. Sök aldrig det kärt är eller okärt, vad det än är. Att inte se det kärt är smärtar liksom att se det okärt är.
211. Håll därför ingenting kärt. Det käras frånvaro är illa. Bojor finns inte för dem för vilka ej kärt eller okärt är.
212. Ur det kära kommer sorg. Ur det kära kommer rädsla. För den som gjort sig fri från det kära finns inte sorg, än mindre rädsla.
213. Ur självisk kärlek kommer sorg. Ur självisk kärlek kommer rädsla. För den som gjort sig fri från självisk kärlek finns inte sorg, än mindre rädsla.
214. Ur nöje kommer sorg. Ur nöje kommer rädsla. För den som gjort sig fri från nöje finns inte sorg, än mindre rädsla.
215. Ur njutning kommer sorg. Ur njutning kommer rädsla. För den som gjort sig fri från njutning finns inte sorg, än mindre rädsla.
216. Ur törst kommer sorg. Ur törst kommer rädsla. För den som gjort sig fri från törst finns inte sorg, än mindre rädsla.
217. Den som handlar rätt och med förstånd, som lever riktigt och som talar sanning och verkar för sig själv - för människorna är han kär.
218. Den som börjat önska det som inte visats, den vars tanke öppnat sig, den vars sinne inte binds av njutning - han sägs simma uppströms.
219. Den som länge varit borta och helbrägda kommit från fjärran blir av fränder, vänner och kamrater hjärtligt välkomnad.
220. Så blir också den som samlat förtjänst, när han gått från denna värld till en annan, mottagen av sina förtjänster som när kär frände kommer.
17. Vredens kapitel 221. Släpp din vrede, låt din stolthet fara, bryt alla bojor! Den som inte hänger fast vid sinne och kropp drabbar ingen otillfredsställelse.
222. Den, som när vreden uppstått bromsar den som en vinglande vagn, honom kallar jag kusk, andra tömhållare.
223. Med vänlighet besegre du vreden och ondskan med godhet. Besegre du girigbuken med frikostighet och med sanning den som med lögn far.
224. Tala sanning, vredgas inte, ge åtminstone något, om du blir ombedd! Genom dessa tre grunder komme du nära devas.
225. Visa, som är fria från våld och alltid till kroppen behärskade, går till frihet från död där ingen längre sörjer.
226. För de alltid vakande, dag och natt lärande, mot nirvana strävande försvinner flödena.
227. Gammalt är detta, Atula, ej i dag påfunnet: Klandras gör den som sitter tyst. Klandras gör den som talar mycket. Den som talar litet klandras även. Ej finns i världen oklandrad man.
228. Det fanns ej, det blir ej, det finns ej nu endast klandrad man eller endast prisad.
229. Den som den vetande prisar efter granskning dag efter dag, den kloke som uppträder felfritt, som uppnått vishet och moral,
230. som liknar ett mynt av renaste guld - vem är värdig att honom klandra? Även devas prisar honom. Ja, av Brahma prisas han.
231. För kroppens vrede vakte man sig och vare till kroppen behärskad. Slute man illa handla med kroppen och handle med kroppen väl.
232. För talets vrede vakte man sig och vare till talet behärskad. Slute man illa handla med talet och handle med talet väl.
233. För tankens vrede vakte man sig och vare till tanken behärskad. Slute man illa handla med tanken och handle med tanken väl.
234. Till kroppen behärskade är de visa liksom behärskade till talet. Till tanken behärskade är de visa. Behärskade är de till fullo.
18. Fläckens kapitel 235. Ett vissnat löv liknar du nu. Dödens bud har visat sig för dig. Snart får du fara. Färdkost har du ingen.
236. Gör en ö åt dig själv. Sträva snabbt. Fri från fläck, utan smuts går du till himmelskt, ädelt land.
237. Till livets slut har du hunnit. Du har kommit nära döden. Viloplats finns inte längs vägen. Färdkost har du ingen.
238. Gör en ö åt dig själv. Sträva snabbt. Fri från fläck, utan smuts skall du inte åter födas och åldras.
239. Så småningom den vise, efter hand, med tiden, avlägsne egen fläck som smeden fläck från silver. 240. Som rost ur järn växer fram och järnet självt förtär, så förs den som för mycket söker njutning av egna gärningar till en olycklig värld.
241. Att inte upprepas är mantrans rost. Att inte sträva är hemmets rost. Skönhetens rost är lättja. Försumlighet är väktarens rost.
242. Kvinnans rost är illa handla. Vara snål är givarens rost. Rosten är ett uselt ting i denna värld och i en annan.
243. Än värre rost än denna rost är okunnighetens yttersta rost. Lämna ifrån er denna rost och var, bhikkhus, fria från rost.
244. Lätt är leva för skamlös man, för påträngande kråkhjälte, skrävlande och hänsynslös. Lätt är livet för den som är rutten.
245. För den blygsamme leva är svårt, för den som alltid önskar renhet, den öppne och samvetsgranne som lever rent och ser klart. 246. Den liv förstör, lögn talar, i världen tar vad inte givits, går till annans hustru
247. och med dryck eller drog rus söker, han redan här i denna värld egen rot gräver.
248. Så må du veta, min gode man: Svårt är onda ting tygla. Ej må dig begär och orätt länge till otillfredsställelse driva.
249. Folk ger av tillit och av glädje. Därför kan den, som inte är nöjd med andras mat och dryck, varken dag eller natt bringa sinnet till samling.
250. Men den som detta huggit av, ryckt upp med roten, kastat bort, han kan både dag och natt bringa sinnet till samling.
251. Ej finns som lidelsen eld. Ej finns som hatet ett grepp. Ej finns som självbedrägeriet ett nät. Ej finns som törsten en flod.
252. Lätta att se är andras fel, de egna svåra. I sanning, andras brister sållar man som agnar. Egna gömmer man som fuskande spelare misslyckat tärningskast.
253. Den som betraktar andras brister och alltid låter sig retas, hans flöden växer. Länge får han vänta tills flödena sinar.
254. I rymden finns ej stig. Ej finns utanför sraman. Åt sin besatthet fröjdas folk. Ej är de utvecklade besatta.
255. I rymden finns ej stig. Ej finns utanför sraman. Inget betingat är evigt. Ej finns hos buddhor vacklan.
19. Rättens kapitel 256. Ej är man därför rättskaffens för att man förhastat dömer fördel. Den som fördel och nackdel båda urskiljer, han är vis.
257. Den som inte förhastat, men rättvist och opartiskt dömer andra, vaktar dhamma och är klok, han kallas rättskaffens.
258. Ej är man därför vis för att man mycket talar. Den som är trygg, från fiendskap fri och från rädsla, han kallas vis.
259. Ej bär man därför dhamma för att man mycket talar. Den som föga hört men ser dhamma utan förmedling, han bär verkligen dhamma som inte dhamma försummar.
260. Ej är man därför äldste för att ens huvud är grått. Mogen hans ålder, åldrad förgäves kallas han.
261. Hos vilken finns sanning och dhamma, icke-våld, självbehärskning, måttfullhet, han som är fläckfri och klok - han kallas äldste.
262. Ej för sin vältalighet, ej för sin vackra hy är människan god om avundsam, självisk och falsk.
263. Men den som detta huggit av, ryckt upp med roten, kastat bort, som är hatfri och vis - han kallas god.
264. Ej för sin skallighet sraman är den som illa gör och lögn talar. Vem med lystnad och begär kan bli sraman?
265. Den som bromsar allt ont, både fint och grovt, kallas, för att han bromsat det onda, sraman.
266. Ej är man därför bhikkhu för att man tigger av andra. När man övar hela dhamma är man bhikkhu, inte därför. 267. Den som avhåller sig från förtjänst och från ont och är kysk, som vandrar i världen med öppet sinne, han kallas verkligen bhikkhu.
268. Ej genom tystnad är ovishet tyst hos en okunnig dumbom. Den som tar en våg och väljer det bästa är vis.
269. Det onda undviker han. Därför är hos honom ovishet tyst. Den som känner båda världarna, han kallas tyst och vis.
270. Ej är man därför ädel för att man övar våld mot levande. För icke-våld mot allt som andas kallas man ädel.
271. Ej genom endast gärning och rit, ej genom vidsträckt vetande, ej genom sinnets uppnådda samling, ej genom avskilt boende
272. njuter jag glädjen att avstå, för den breda massan okänd. Bhikkhu, var inte för säker förrän flödena sinat!
20. Vägens kapitel 273. Bästa väg är den åttafaldiga, bästa sanningar de fyra. Begärsfrihet är bästa ting. Bästa tvåfoting är den som har ögon.
274. Detta är vägen. Ej finns annan till seendets renhet. Den må ni följa. Detta förvirrar Mara.
275. Följ den och gör slut på otillfredsställelsen. Vägen visade jag i kunskap hur pilen dras ut.
276. Av er måste ansträngning göras. Vägvisare är de utvecklade. Följarna frigör sig, med samlat sinne, från Maras band.
277. Allt betingat är förgängligt. När man med vishet ser detta får man nog av otillfredsställelse. Detta är vägen till renhet.
278, Allt betingat är otillfredsställande._ När man med vishet ser detta får man nog av otillfredsställelse. Detta är vägen till renhet.
279. Allt som finns är inte jag. När man med vishet ser detta får man nog av otillfredsställelse. Detta är vägen till renhet.
280. Utan att sträva i strävandets stund, ung och stark men trög i allt, slö i tanken, slapp till sinnes finner den late med vishet ej vägen.
281. Talet vakte man, sinnet styre man väl, med kroppen göre man ej något oskickligt. Dessa tre handlingsplan rene man för att gå den väg som de vise visat.
282. Ur ansträngning föds kunskap, ur brist på ansträngning kunskapens förlust. Då du förstått denna tveggehanda väg till det som blir och det som försvinner råde du så dig själv att kunskapen växer.
283. Skogen hugg, ej trädet. Ur skogen föds rädslan. Hugg skogen och snårskogen och var fria, bhikkhus, från skog.
284. Så länge snårskog ej huggits, mannens minsta bland kvinnor, är hans tanke i bojor som en kalv diar sin mor.
285. Skär av din böjelse som med handen höstens lotus. Odla fredsvägen. Nirvana visades av den väl utvecklade.
286. "Här skall jag bo under regnet, här under vintern och sommarn." Så tänker dåren. Hinder känner han ej.
287. Den som blir rusig av barn och boskap, människan fylld av begär, rycks bort av döden som sovande by av en flodvåg.
288. Ej kan barn ge skydd, ej far, ej fränder. För den som nått till slutet är anhörig inget skydd.
289. Då man begripit denna grund, vis och rätt handlande, röje man snart vägen som bär till nirvana.
21. Det blandade kapitlet 290. När man med att släppa måttlig lycka ser en större, må den som fast är avstå från måttlig lycka och klart se den större.
291. Den som med att vålla andra smärta önskar lycka åt sig själv, i hatet insnärjd, frigör sig inte från hatet.
292. De som bortser från det som skall göras och gör det som inte skall göras, uppblåsta, försumliga, deras flöden växer.
293. De som börjar väl och alltid är uppmärksamma på kroppen, de gör inte det som inte skall göras, alltid uthålliga. Hos de uppmärksamma och medvetna sinar flödena.
294. Då han dödat mor och far och två kshatriyakungar_, då han dödat ett rike och dem som där bor vandrar brahminen lugnt.
295. Då han dödat mor och far och två lärda kungar, då han dödat en tiger som femte vandrar brahminen lugnt._
296. Väl vakna vakar alltid Gotamas hörare, vilka dag och natt alltid är uppmärksamma på Buddha.
297. Väl vakna vakar alltid Gotamas hörare, vilka dag och natt alltid är uppmärksamma på Dhamma.
298. Väl vakna vakar alltid Gotamas hörare, vilka dag och natt alltid är uppmärksamma på Sangha.
299. Väl vakna vakar alltid Gotamas hörare, vilka dag och natt alltid är uppmärksamma på kroppen.
300. Väl vakna vakar alltid Gotamas hörare, vilka dag och natt gläds åt icke-våld.
301. Väl vakna vakar alltid Gotamas hörare, vilka dag och natt gläds åt meditation.
302. Svårt är avstå, svårt är glädjas. Svårt är leva i hus, ej gör det nöjd. Ej gör det nöjd att leva med sina likar._ Ej blir resande nöjd. Därför rese man ej och vare ej onöjd.
303. Den tillit har och rätt handlar, med gott rykte och rikedom - till vilket land han än reser, där blir han tjänad.
304. På långt håll lyser de rena som Himalayas berg. De orena kan inte ses, som pilar skjutna i natten.
305. Sittande ensam, liggande ensam, vandrande ensam och vaksam, tämjande ensam dig själv finne du glädje i skogen.
22. Helvetets kapitel 306. Lögnaren går till helvetet, likaså den som förnekar det gjorda. Båda blir sedan av samma slag: illa handlande på annan ort.
307. Många med munkdräkt runt halsen har onda vanor, behärskar sig inte. De onda, för sina onda handlingar, föds i helvetet.
308. Bättre järnklot svälja, glödande som flamma, än obehärskat illa handla och äta landets gåva.
309. Fyra följder skapar försumlig man som följer annans hustru: oförtjänst förtjänar han, ej i ro sover han, för det tredje klandras han, för det fjärde helvetet.
310. Illa är oförtjänst, illa är vart han går, kort blir den skrämdes fröjd hos den skrämda, hårt blir straffet som kungen utmäter. Därför följe man ej annans hustru.
311. Liksom grässtrå illa gripet skär i handen, så sramanens liv, om illa levat, drar till helvetet.
312. Slapp handling, oren sed, tvivelaktig kyskhet bär inte stor frukt.
313. Om något skall göras, gör det med all din kraft. Slapp asket samlar_ mycket damm.
314. Ond gärning är bättre ogjord. Efteråt bränner ond gärning. God gärning är bättre gjord som man efteråt inte ångrar.
315. Som en befäst gränsstad vaktas utan och innan, så vakta er själva! Låt inte ett ögonblick fly. De som så gjort sörjer komna till helvetet.
316. För det som ej är skamligt skäms de. För det som är skamligt skäms de ej. Då de fått fel syn går varelser till en olycklig värld.
317. Det som ej bör fruktas fruktar de. Det som bör fruktas fruktar de ej. Då de fått fel syn går varelser till en olycklig värld.
318. Det som ej bör undvikas undviker de. Det som bör undvikas undviker de ej. Då de fått fel syn går varelser till en olycklig värld.
319 Då de lärt känna det som bör undvikas som sådant, och det som inte bör undvikas som sådant, och då de fått rätt syn går varelser till en lycklig värld.
23. Elefantens kapitel 320. Som elefant i striden pil från båge skjuten tåle jag skymf. Illa handlar de många.
321. Tämjda föres till samling. På den tämjda rider kungen. Tämjd är bäst bland människor när han tål skymf.
322. Goda är tämjda mulor, hästar från Sindh och stora elefanter. Självtämjd är bättre.
323. Ej med dessa vagnar når man obeträtt land, dit med sin goda tämjning den tämjde går.
324. Elefanten som heter Rikedomsväktare, brunstig och svår att bromsa, äter bunden inte en munsbit utan minns elefantskogen. 325. När han är trög och glupsk och sömnigt ligger och vältrar sig som ett stort svin, närt av skulor, går den late gång på gång till sin livmoder.
326. Förut irrade detta sinne efter sin önskan, efter sin njutning, efter sin lycka. I dag skall jag styra det strikt som ryttaren rasande elefant.
327. Gläds åt omsorg. Eget sinne vakta. Lämna besvärlig väg som en elefant som sitter fast i träsket.
328. Om ni vinner klok kamrat som lever med er väl och fast, övervinn alla faror och vandra med honom i glädje och uppmärksamhet.
329. Om ni inte vinner klok kamrat som lever med er väl och fast, som en kung som lämnar erövrat rike vandra ensam, som en elefant i skogen.
330. Ensam vandring är bättre. Ej finns gemenskap med den som inte vill veta. Vandra ensam, gör inget ont, fri från bekymmer som en elefant i skogen.
331. När kamrater behövs är det glädje att de finns. Glädje är förnöjsamhet på alla sätt. Glädje är förtjänst vid livets slut. Glädje är släppa allt som inte gör nöjd.
332. Glädje är det att tjäna en mor i världen. Också att tjäna en far är glädje. Glädje är det att vara sraman i världen. Också att vara brahmin är glädje.
333. Glädje är upp i ålderdomen leva rätt. Glädje är tillit på god grund. Glädje är vishet vinna. Att ont inte göra är glädje. 24. Törstens kapitel 334. Hos den som lever försumligt växer törsten som en klängväxt. Han svävar från liv till liv som en frukttrånande apa i skogen.
335. Den som övervinns av denna låga törst och längtan i världen, hans sorger växer som gräs efter regn.
336. Den som övervinner denna låga törst i världen, svår att övervinna, från honom faller sorgerna som droppar från blad.
337. Detta säger jag: Lycka åt er som har samlats här! Gräv upp törstens rot som en värdefull rotfrukt. Ej er krosse Mara gång på gång som strömmen vassen.
338. Som ett träd med stark och oskadd rot växer åter, även om det huggs, så uppstår denna otillfredsställelse gång på gång så länge böjelsen för törst inte ryckts upp med roten.
339. Den vars trettiosex strömmar_, behagligt framflytande, är starka - honom, den illa seende, för begärsfyllda tankar bort.
340. Överallt flyter strömmar. Klängväxter gror och reser sig. Då du sett denna klängväxt födas, skär av roten med vishet.
341. Hos varelserna uppstår begärsfylld glädje. De som söker njutning och lycka, de kommer säkert att födas och åldras.
342. Människor som hedrar sin törst springer omkring som en skrämd hare._ Bundna av bojor och band blir de besvikna gång på gång, länge.
343. Människor som hedrar sin törst springer omkring som en skrämd hare. Därför avlägsne törsten bhikkhu som önskar egen begärsfrihet.
344. Den som utan snårskog söker skogen och fri från skogen springer till skogen, se den människan! Fri springer hon till banden.__
345. Ej är det bandet starkt, säger de fasta, som gjorts av järn, trä eller rep. Lidelsefullt är begäret efter juveler och ringar, barn och kvinnor.
346. Det bandet är starkt, säger de fasta, som är tungt och smidigt, svårt att slita. Det skär de visa av och vandrar utan begär, och lämnar njutningens glädje.
347. Begärsbenägna följer floden som spindeln självspunnet nät. Det skär de visa av och vandrar utan begär, och lämnar allt som inte gör nöjd.
348. Släpp det som varit, släpp det som kommer, släpp det som är, gå förbi det som blir! Med sinnet fritt i allt föds och åldras du inte igen.
349. Hos den som av tankar oroas, som har starkt begär och lever för det sköna, växer törsten mer. Han gör bandet starkt.
350. Den som gläds åt tankarnas ro, betraktar det osköna, alltid är uppmärksam - han får av sig, han skär sönder Maras band.
351. Den målet nått, den inte fruktar, fri från törst och utan fläck, har brutit tillblivelsens pilar. Hans sista är denna kropp.
352. Den som är fri från törst och inte hänger fast, som kan språkläran och ordförrådet, ljudens förening och deras ordning - han har sin sista kropp. Stor vis, stor människa kallas han.
353. Allt har jag övervunnit. Allt vet jag. Bland alla ting är jag utan fläck. Allt har jag lämnat. Jag har avlägsnat törsten och är fri. Då jag själv har förstått, vem skall jag nämna?_
354. Dhammas gåva överträffar varje gåva. Dhammas smak överträffar varje smak. Dhammas nöje överträffar varje nöje. Törstens avlägsnande överträffar allt som inte gör nöjd.
355. Rikedom krossar dåren, inte den som söker andra stranden. Med rikedomstörst krossar dåren som andra sig själv.
356. Ogräs skadar åkrarna Begär skadar denna mänsklighet. Därför skall gåva åt den som är fri från begär bära stor frukt.
357. Ogräs skadar åkrarna Hat skadar denna mänsklighet. Därför skall gåva åt den som är fri från hat bära stor frukt.
358. Ogräs skadar åkrarna Självbedrägeri skadar denna mänsklighet. Därför skall gåva åt den som är fri från självbedrägeri bära stor frukt.
359. Ogräs skadar åkrarna Längtan skadar denna mänsklighet. Därför skall gåva åt den som är fri från längtan bära stor frukt.
25. Bhikkhuns kapitel 360. Att tygla ögat är gott. Gott är att tygla örat. Att tygla näsan är gott. Gott är att tygla tungan.
361. Att tygla kroppen är gott Gott är att tygla talet. Att tygla tanken är gott. Gott är att tygla allt. Bhikkhu som tyglar allt blir fri från allt som inte gör nöjd.
362. Till handen behärskad, till foten behärskad, till talet behärskad, ojämförligt behärskad, med inre glädje, med samlad tanke, enslig och nöjd - han kallas bhikkhu.
363. Bhikkhu som är behärskad till munnen, väl talar, inte är stolt, orden och meningen förklarar - som honung är hans tal.
364. Bhikkhu som lever i dhamma, som gläds åt dhamma, som tänker på dhamma, som minns dhamma, går inte tillbaka från sann dhamma.
365. Vad man själv fått må man inte förakta och annan ej avundas. Bhikkhu som avundas annan kan inte samla sitt sinne.
366. Om bhikkhu som fått föga inte föraktar det han själv fått, då prisar honom även devas, honom som rent lever och kraftfullt.
367. Den som vid intet i sinnet och kroppen klamrar sig fast och det som inte är ej sörjer, han kallas verkligen bhikkhu.
368. Bhikkhu som lever i metta_ och gläds åt Buddhas budskap når fridfull väg, lyckan att allt betingat lugna.
369. Ös, bhikkhu, denna båt! Tömd på vatten seglar den snabbt. Då du skurit begär och hat når du härifrån nirvana.
370. Skär fem_, lämna fem__, odla också fem___. Fem krokar besegrande bhikkhu kallas en som korsat störtfloden.
371. Samla sinnet, bhikkhu, var inte försumlig! Ej i sinnesnjutning virvle ditt sinne. Ej svälje du försumlig kopparkulan. Ej du klage "Detta är smärta!" när du brinner.
372. Inte finns sinnets samling för ovis. Vishet finns inte för osamlat sinne. Den som i vishet samlar sitt sinne, han är nära nirvana.
373. Bhikkhu som sökt sig till tomt hus och lugnat sitt sinne känner övermänsklig glädje då han rätt ser dhamma.
374. När än han tänker på skandhas början och slut känner han glädje och lycka. Frihet från döden är detta för dem som vet.
375. Detta blir så början här för vis bhikkhu: ha vaktade sinnen, vara nöjd, i Patimokkha vara återhållsam, följa ädla vänner som rent lever och kraftfullt.
376. Välkomnande vare han och uppträde klokt. Därmed gör han i stor glädje slut på det som inte gör nöjd.
377. Som en jasmin fäller sina vissnade blommor, så må begär och hat ni, bhikkhus, fälla.
378. Lugn till kroppen, lugn till talet, lugn till tanken, väl samlad bhikkhu som utspytt världslig vinning kallas verkligen lugnad.
379. Själv du mane dig själv. Tygle dig själv du själv. Självvaktad och vaken lever du lyckligt, bhikkhu.
380. Själv du skyddar dig själv. Själv du formar din framtid. Därför du styre dig själv som en köpman en god häst.
381. Bhikkhu som fylls av lycka och gläds åt Buddhas budskap når fridfull väg, lyckan att allt betingat lugna.
382. Den bhikkhu som, när han är ung, lägger ned kraft på Buddhas budskap, han lyser upp denna värld som månen fri från moln.
26. Brahminens kapitel 383. Skär strömmen, ryck fram, besegra din njutningslystnad, brahmin! Då du förstått det betingades slut du känne det ogjorda, brahmin.
384. När med två övningar_ brahminen gått förbi, då försvinner alla bojor för honom som vet.
385. Den för vilken den andra stranden eller denna eller den andra och denna inte är, fri från fruktan, utan ok - honom kallar jag brahmin.
386. Den som sitter med samlat sinne och utan smuts, som gjort det som göras skall, från flöden fri, som högsta målet nått - honom kallar jag brahmin.
387. Om dagen lyser solen. Om natten strålar månen. Rustad lyser kshatriyan, med samlat sinne brahminen. Men varje timme lyser en Buddha som eld.
388. För avhållsamhet från det onda man kallas brahmin, för lugnat sinne sraman. Då man avlägsnat egen fläck kallas man därför fri från hem.
389. Ej må någon slå en brahmin. Ej må brahminen därför få utbrott. Skam över den som slår en brahmin, än mer över den som därför får utbrott.
390. Ej för brahmin är något bättre än detta när sinnet avhåller sig från vad kärt är. När än viljan att förstöra försvinner så lugnas allt det som inte gör nöjd.
391. Den som med kroppen, talet och tanken inte gör något ont, i dessa tre behärskad - honom kallar jag brahmin.
392. Den, från vilken man dhamma lärt känna, som den fullt uppvaknade visat, hälse man med aktning som sin offereld brahminen.
393. Inte för tovigt hårs, inte för förfäders, inte för börds skull är man brahmin. Den, i vilken är sanning och dhamma, han är ren, han är brahmin.
394. Vad är väl tovigt hår för dig, idiot, eller antilopskinnsdräkt? Inuti är du en djungel. Utsidan putsar du.
395. Den som bär kläder av tyg från en soptipp, mager, med synliga ådror och ensam i skogen samlar sinnet - honom kallar jag brahmin.
396. Inte kallar jag honom brahmin för börds skull eller för moders. Stolt är han om han har något. Den som inget har, vid inget hänger fast - honom kallar jag brahmin.
397. Den som brutit alla bojor och inte oroas, fri från krokar, utan ok - honom kallar jag brahmin.
398. Den som skurit bandet och remmen, tjudret och betslet, som lyft hindret och vaknat - honom kallar jag brahmin._
399. Den som hårda ord och slag tål, fast själv ej ond, stark i sitt tålamod, med tålamod som vapen - honom kallar jag brahmin.
400. Den som inte vredgas, är trogen sin plikt, rätt handlar, ej är oren, tyglar sig och har sin sista kropp - honom kallar jag brahmin.
401. Den som, likt vatten på lotusblad, likt senapskorn på en sylspets, inte fastnar i njutningar - honom kallar jag brahmin.
402 Den som för egen del här lärt känna slutet på det som inte gör nöjd, som lagt ned bördan, utan ok - honom kallar jag brahmin.
403. Den som har djup vishet, som är klok, som vet vad som är vägen och vad dess motsats, som högsta målet nått - honom kallar jag brahmin.
404. Den som inte binder sig vid dem som hus äger eller vid hemlösa, som vandrar utan bekvämlighet, som önskar föga - honom kallar jag brahmin.
405. Den som lagt ned gisslet bland dem som är, rädda och orädda, som varken dödar eller låter döda - honom kallar jag brahmin.
406. Den som utan bojor är bland i bojor slagna, helt lugn bland dem som älskar våld, utan att ta bland dem som tar - honom kallar jag brahmin.
407. Den vars begär och hat, stolthet och hyckleri glidit bort som från en sylspets ett senapskorn - honom kallar jag brahmin.
408. Den som mjukt och lärorikt talar och sant, som inte förbannar någon - honom kallar jag brahmin.
409. Den som långt och kort, smått och stort, skönt och fult i världen, om inte givet, ej tar - honom kallar jag brahmin.
410. Den som inget hoppas i denna värld och en annan, fri från hopp, utan ok - honom kallar jag brahmin. 411. Den som vid inget hänger fast, som vet och därför ej tvivlar och som sänkt sig i frihet från döden - honom kallar jag brahmin.
412. Den som från förtjänst och ont, båda band, har flytt, sorgfri, smutsfri, ren - honom kallar jag brahmin.
413. Den som är som månen fläckfri och ren, klarnad och utan en krusning, och vars njutning ej mer blir - honom kallar jag brahmin.
414. Den som övervunnit detta hinder, denna besvärliga väg, sangsara, självbedrägeriet, som gått bortom, som samlar sinnet, utan oro, fri från tvivel, som vid inget hänger fast, som nått nirvana - honom kallar jag brahmin.
415. Den som lämnat nöjena och hemlös vandrar, den vars nöje ej mer blir - honom kallar jag brahmin.
416. Den som lämnat törsten och hemlös vandrar, den vars törst ej mer blir - honom kallar jag brahmin.
417. Den som lämnat mänskligt ok och ur devaoket flytt, som blivit fri från varje ok - honom kallar jag brahmin.
418. Den som lämnat kärt och okärt, som ej mer brinner, inte hänger fast, hjälten som alla världar övervunnit - honom kallar jag brahmin.
419. Den som känner varelsernas död och födelse i grunden, vid inget häftar, väl vandrat, vaknat - honom kallar jag brahmin.
420. Den vars fortsättning är okänd för devas, gandharvas och människor, en arahant med sinade flöden - honom kallar jag brahmin.
421. Den som i det som varit, i det som kommer och i det som är inte äger något, som inget äger, vid inget hänger fast - honom kallar jag brahmin.
422. En tjur, en ädel hjälte, stor vis, segerrik, utan oro, som sig renat och vaknat - honom kallar jag brahmin.
423. Den som känner tidigare liv, som ser himmel och helvete, som nått födelsens slut, den tyste som behärskar det högre vetandet, som uppnått alla fullkomligheter - honom kallar jag brahmin. gränslöst sinne.
|
(Svensk översättning
Kerstin Jönhagen. Från engelsk översättning
från pali av Thanissaro Bhikkhu från
www. accesstoinsight.org)
 |
 |
 |