Kap 1 Buddha
 

I Nepaldistriktet föddes på fullmånedagen i maj år 623 f Kr den indiske prinsen (av Sakyaätten) Siddhattha Gotama, som var förutbestämd att bli världens störste religiöse lärare. Han hade växt upp omgiven av lyx och fått en utbildning passande en prins, var gift och hade en son.

Hans hade en eftersinnande natur och gränslös medkänsla som inte tillät honom att glädja sig åt det kungliga hovets flyktiga nöjen. Han kände ingen sorg, men han kände ett djupt medlidande inför mänskligt lidande. Mitt i bekvämlighet och välstånd förstod han den universella sorgen. Den medkännande prinsen kände att palatset med alla världsliga förlustelser inte längre var en plats som stämde överens med hans anda. Tiden var mogen för honom att ge sig iväg. När han vid 29 års ålder förstod meningslösheten i sinnliga nöjen, avsade han sig alla världsliga nöjen och klädde sig i asketens enkla gula dräkt och vandrade ensam och fattig ut för att söka Sanning och Frid.

Detta var en försakelse utan motstycke, för han befann sig inte i hög ålder utan i sin tidiga ungdom, inte i fattigdom utan i rikedom. Eftersom det sedan gammalt fanns en tro på att befrielse bara kunde nås genom att leva i sträng askes, praktiserade han ihärdigt återhållsamhet av alla slag. Genom ”att ständigt öka vaksamheten och botövningarna” ägnade han sig åt övermänskliga strävanden i sex långa år.

Hans kropp förvandlades nästan till ett skelett. Ju mer han plågade sin kropp ju längre bort avlägsnade sig målet. Den smärtfyllda återhållsamheten som han strängt tillämpade utan framgång visade sig vara helt meningslös. Han blev nu genom egen personlig erfarenhet helt övertygad om den fullständiga meningslösheten i självspäkning som försvagade hans kropp och resulterade i andlig utmattning.

Genom denna värdefulla erfarenhet beslöt han till slut att gå en självständig väg, att undvika de två ytterligheterna överdåd och späkning. Den ena fördröjer andlig utveckling och den andra försvagar intellektet. Den nya väg som han själv upptäckte var medelvägen, Majjhima Patipada, som sedan blev det mest framträdande i hans undervisning.

En lycklig morgon var han var djupt försjunken i meditation, och på egen hand och utan ledning av någon övernaturlig kraft och endast med tillit till sin sin egen kraft och visdom, utplånade han alla orenheter, renade sig och förstod verkligheten som den var och nådde Upplysning vid 35 års ålder. Han föddes inte som en Buddha, men han blev en Buddha genom egen strävan. Han förkroppsligade alla dygder och undervisade med djup visdom och gränslös medkänsla, och ägnade resten av sitt liv åt att tjäna mänskligheten både genom exempel och föredöme utan något som helst personligt syfte.

Efter 45 år av framgångsrik verksamhet drabbades Buddha, som alla människor, av den ofrånkomliga föränderlighetens lag, och dog vid 81 års ålder. Strax före hade han uppmanat sina lärjungar att betrakta Läran som sin lärare.

Buddha var en människa. Han föddes som människa, levde som människa och slutade sit liv som människa. Trots att han var en människa, blev han en människa utöver det vanliga (Acchariya Manussa), men han gjorde aldrig anspråk på att vara gudomlig. Buddha betonade denna viktiga fråga och lämnade inte utrymme för någon att göra misstaget att tro att han var en odödlig gudomlig varelse. Lyckligtvis finns ingen förgudning i Buddhas fall. Ändå bör det påpekas att det inte funnits någon Lärare ”någonsin så gudlös, ändå så gudalik”.

Buddha är varken en inkarnation av den hinduistiske guden Vishnu som många tror, eller en frälsare som frivilligt räddar andra genom sin personliga frälsning. Buddha uppmanade sina lärjungar att lita på sig själva för att befrias, eftersom både renhet och orenhet beror på en själv. Genom att klargöra sitt förhållande till sina efterföljare och betona vikten av av egen tillit och strävan sade Buddha helt enkelt:
” Ni ska själva sträva, buddhorna är endast lärare”.

Buddha visade vägen och har överlåtit åt oss att följa den för att uppnå rening.

”Att lita på andra för frälsning är negativt men att lita på sig själv är positivt”. Beroende av andra innebär att överlämna sin egen strävan.

I Parinibbana Sutta uppmanar Buddha sina lärjungar att bli självständiga och säger: ”Var din egen ö, tag tillflykt till dig själv, sök inte tillflykt hos andra”. Dessa betydelsefulla ord lyfter var och en. De visar hur nödvändig egen ansträngning är för att fullborda ens mål och hur ytligt och meningslöst det är att söka befrielse genom välvilliga frälsare och att längta efter bedräglig lycka i ett efterkommande liv genom inbillade gudars blidkande eller genom obesvarade böner och meningslösa offer.

Vidare så uttryckte inte Buddha monopol på buddhaskap, vilket faktiskt inte är ett privilegium för någon speciellt gynnad person. Han nådde det högst möjliga fullkomnande som någon kan sträva efter, och utan att hålla inne med sina erfarenheter visade han den enda raka vägen som leder dit. Enligt Buddhas lära kan vem som helst sträva efter detta högsta tillstånd av fullkomning om han eller hon anstränger sig tillräckligt. Buddha fördömer inte människor genom att kalla dem eländiga syndare utan gläder dem genom att säga att de är rena i hjärtat . Enligt hans åsikt är världen inte ond men vilseledd på grund av okunnighet. I stället för göra sin efterföljare modlösa och bara förbehålla detta upphöjda tillstånd för sig själv, uppmuntrade han och intalade dem att efterlikna honom, för buddhaskap finns dolt hos alla. På ett sätt är alla möjliga Buddhor.

Den som strävar efter att bli en Buddha kallas bodhisatta, som bokstavligen betyder ”en blivande vis”. I denna egocentrerade värld är detta bodhisattaideal det vackraste och mest upphöjda att följa som någonsin har lagts fram. För vad är ädlare än ett liv i hjälpsamhet och renhet?

Buddha uppnådde buddhaskap som en människa och undervisade världen om människans dolda ofattbara möjligheter och skapande kraft. I stället för att placera en osynlig allsmäktig gud över människan, en gud som egenmäktigt kontrollerar mänsklighetens öde och gör människor underkastade en yttersta makt, framhävde han människans värde. Det var han som undervisade om att människan kan nå befrielse och rening genom strävan utan att vara beroende av en yttre gud eller medlande präster. Det var han som undervisade den egocentrerade världen om osjälviskt hjälpsamhetsideal. Det var han som gjorde uppror mot det förnedrande kastsystemet och undervisade om människans jämlikhet och gav alla lika möjligheter att utmärka sig själva i varje samhällsgrupp.

Han förklarade att porten till framgång och välstånd var öppen för alla människor med olika livsvillkor, hög eller låg, hederlig eller brottslig, för alla som skulle vilja vända och sträva efter fullkomning.

Utan att ta hänsyn till kast, hudfärg eller rang grundade Buddha en demokratiskt grundad orden för både män och kvinnor som gjorde sig förtjänta av det,. Han tvingade inte sina efterföljare att slaviskt följa varken hans lära eller honom själv, utan gav total frihet för tanken.

Han tröstade den sörjande med vederkvickande ord. Han hjälpte den sjuke som övergivits. Han hjälpte den fattige som försummats. Han gav värde åt den vilseledde, renade förbrytarens liv. Han uppmuntrade den svage, helade den splittrade, upplyste den okunnige, förklarade det gåtfulla, ledde den oupplyste, lyfte den usle, hedrade den ädle. Rika och fattiga, hederliga och brottslingar höll av honom lika mycket. Despotiska och rättrådiga härskare, berömda och ökända, prinsar och ädlingar, givmilda och snåla miljonärer, högmodiga och ödmjuka lärda, nödlidande fattighjon, nergångna tiggare, skändliga mördare, föraktade kurtisaner – alla hade behållning av hans ord, hans visdom och medkänsla.

Buddhas föredöme var en källa till inspiration för alla. Hans lugn och fridfulla uttryck var en lugnande syn för fromma ögon. Hans budskap om fred och tolerans välkomnades av alla med obeskrivlig glädje och var en oändlig välsignelse för var och en som hade lyckan att höra och tillämpa det.

Överallt där Buddhas lära trängde in lämnade den en outplånligt intryck på människornas karaktär. Den kulturella utvecklingen i alla buddhistiska nationer berodde till största delen på buddhistisk undervisning. Alla buddhistländer som Sri Lanka , Burma, Thailand, Kambodja, Vietnam. Laos, Nepal, Tibet, Mongoliet, Korea, Japan etc utvecklades i buddhismens vagga. Trots att mer än 2 500 år har förflutet sedan denne den störste Läraren verkade, utövar fortfarande hans unika personlighet ett stort inflytande på alla som lär känna den.

Buddhas järnvilja, djupa visdom, allomfattande kärlek, gränslösa medkänsla, osjälviska hjälpsamhet, minnesvärda försakelse, fullständiga renhet, fängslande personlighet, föredömliga metoder att sprida läran och hans slutliga framgång – alla dessa faktorer har drivit omkring en femtedel av jordens befolkning att idag hylla Buddha som sin enastående Lärare.

Sri Radhakrishna hyllar Buddha genom att fastslå: I Gautama Buddha har vi ett överlägset intellekt från Östern som inte står någon annan religion efter vad beträffar påverkan på tanken och som berör mänskligt liv och är förbehållen alla. Han är grundaren av en religiös tradition vars innehåll knappast är mindre vid och djup än någon annan. Han tillhör världens historiska tänkare, är allmän arvedel för alla kultiverade människor, och som intellektuellt hederlig, moralisk allvar och andlig insikt, är han otvivelaktigt en av historiens största gestalter.

I Three Greatest Men in History skriver H. G. Wells: I Buddha ser man tydigt en man, enkel, from. ensam, som kämpar för upplysning – en levande mänsklig personlighet, inte en myt. Han gav också sitt budskap till vanliga människor. Många av våra bästa moderna idéer är i nära harmoni med detta. Han undervisade om att allt elände och missnöje beror på själviskhet. Innan en människa kan bli fridfull måste hon sluta med att leva för sin egen betydelses eller sig själv. Då förvandlas hon till en betydande människa. På olika sätt uppmanade Buddha människor att ge upp sin själviskhet 500 år före Kristus. På något sätt är han närmare oss och våra behov. Han är mer tydlig inför vår individuella betydelse och vårt behov av hjälp än Kristus och mindre otydlig beträffande frågan om personlig odödlighet.

St. Hilaire anmärker ”Den fulländade modellen av alla de dygder han predikade. Hans liv har inte en fläck”.