Ditt eget skapade personliga fängelse
 

Enligt Buddhas lära består den mänskliga individen av fem ”grupper av fastklamrande”, på pali pañcúpadanakkhanda. De är:
fastklamrande vid kroppen
fastklamrande vid känslor
fastklamrande vid varseblivning
fastklamrande vid viljehandlingar
fastklamrande vid medvetande

Vi undrar kanske varför Buddha nämnde fem grupper, varken fler eller färre. Vi kan försöka svara på denna fråga genom att analysera någon upplevelse i vårt dagliga liv. Antag till exempel att vi hör oväsen på gatan och rusar dit och ser att en motorcykelolycka inträffat. Vi tycker synd om offret och vill i all hast föra honom till sjukhuset. Om vi ser på den upplevelsen och analyserar de fysiska och mentala fenomen som är inblandade, kan vi märka att de kan bli passa in i de de fem grupperna av fastklamrande.

Naturligtvis känner vi alla vår kropp eller den materiella aspekten av vår person. Det är denna kropp som närmade sig platsen för olyckan. Vi hörde oljudet och såg olycksscenen, det betyder att vi har haft hörsel – och synmedvetande. Vi visste att det var en motorcykelolycka, vilket är fastklamrande vid varseblivning och formande av en tanke. Vi tyckte synd om offret och den känslan är känsloaspekten hos vår person. Vi vill ta offret till sjukhus och det är den viljemässiga aspekten. Så har vi funnit alla fem grupperna av fastklamrande i denna upplevelse. De fysiska och mentala fenomen som är inblandade i våra olika upplevelser kan innefattas i dessa fem fastklamranden. Det är mycket troligt att Buddha också upptäckte dessa fem fastklamranden genom att analysera upplevelse genom objektiv uppmärksamhet (sati) och intuitiv visdom (pañña).

Varför kallas dessa fastklamranden, khanda? Khanda betyder ”hop” eller ”samling”. Det är lätt att förstå att kroppen är en hop av materiella element. Vi upprätthåller kroppens växtprocess genom att fylla den med materiell föda. I den mentala sfären samlar vi också genom våra upplevelser känslor, varseblivningar och föreställningar, viljor och medvetande. Därför kallas alla aspekter av personligheten hop, samling eller massa. Eftersom de är intimt sammanlänkade och påverkar varandra är processerna ytterst komplexa och komplicerade. Enligt en kommenterande liknelse är de som vattnet vid ett sammanflöde där fem floder möts. Man kan inte ta en handfull vatten och säga att detta kommer från just den eller den floden. Samlingarna är i ständig förvandling och alltid i omlopp. De är så flyktiga och dynamiska att de ger upphov till föreställningen om ”jag” och ”min”. Precis som en brandfackla som svängs runt snabbt ger illusion av en cirkel av eld, ger dessa dynamiska processer av fysiska eller mental energi upphov till illusionen om jag, själv, ego, själ.

De kallas grupperna av fastklamrande därför att vi passionerat klamrar oss fast vid dem som ”jag” och ”min”. Precis som ett djur som är fastbundet vid en stadig stolpe springer runt, runt stolpen, står, sitter och ligger ner bredvid stolpen, så kan inte heller människan som betraktar samlingarna som ”sig själv” fly från samlingarna och lidandet, besvikelsen, och ångesten som oföränderligt följer dem.

De fem grupperna skapar ett verkligt personligt fängelse för oss. Vi lider en hel del på grund av vårt fastklamrande till det. Eftersom vår uppfattning av den yttre världen och våra relationer med våra medmänniskor är beroende av beskaffenheten av detta fängelse, blir ömsesidiga relationer och kommunikationer ytterst komplexa, bedrägliga och problematiska. Problem blir än mer komplicerade i förhållande till i vilken omfattning som vi identifierar oss med vårt personliga fängelse.

Vi ska nu försöka öka förståelsen av den kanoniska undervisningen med begrepp från vår dagliga erfarenhet och se hur vi klamrar fast vid var och ett av dessa grupper i form av ”jag” och ”min” och fortsätter att lida i det personliga fängelset som vi själva skapar.

Fastklamrande vid kroppen

Om någon frågar : ”Vem är du?, skulle vi omedelbart svara ”Jag är den och den.” Men namnet är bara en etikett och kan betyda vad som helst. Vi kan också säga: ”Jag är en människa.” Med det har vi bara förklarat vilken art vi tillhör. ”Jag är en man eller kvinna.” Detta bestämmer bara den personens kön. ”Jag är den eller dens dotter, syster, hustru, moder” etc. Detta beskriver relationer men vi har fortfarande inte svarat på frågan ”Vem är du?” Vi skapar identitetskort för att bevisa vår identitet, men identitetskortet visar bara ett foto och ett namn. Nu tror vi att vi besvarat frågan ”Vem är du?” tillfredsställande. Vi identifierar oss alltså med vår kropp. När vi säger: ”Jag är lång, jag är tjock, jag är ok” etc menar vi egentligen att kroppen är lång, tjock eller ok, men men vad vi gör är att vi identifierar kroppen som jag. Och dessutom smyckar vi den på olika sätt och betraktar detta som vårt vackra jag ”. Är jag inte vacker i denna klänning?” Vi betraktar kroppen som vår värdefulla ägodel - ”mitt ansikte, mitt hår, mina tänder” etc. Det är alltså helt klart att vi klamrar fast vid den materiella kroppen som vårt eget verkliga själv. Denna identifikation är så vitt accepterad och fullständig att det också krupit in i språkliga uttryck... (Övers anm: Här ger författaren exempel på de engelska orden somebody, everybody och nobody, som används i betydelsen av person).

Buddha som objektivt analyserade kroppen under medvetenhetens mikroskop, förstod kroppens sanna natur och fann att det inte fanns något i den som kunde kallas vackert. Den består av kött, slem, saliv, blod, urin och exkrementer, mycket frånstötande. Också det som vanligen betraktas som vackert som hår, tänder och naglar blir om det hittas utanför sitt sammanhang som till exempel i någons mat ytterst frånstötande liksom en vacker kvinnas ansikte på nära håll innan hon tvättat det på morgonen. Det är inte nödvändigt att uppehålla sig länge vid åldrandets förödelse och kroppens förruttnelse vid döden. Därför sade Buddha att denna kropp är en smutssäck, en börda som skall kastas bort snarare än att klamra fast vid som ”jag” och ”min”.

Kroppen är sammansatt av materiella elementen hårt (jord), flytande (vatten), värmande (eld) och flygande (luft). Det finns inget i dessa fyra element som är värt att klamra fast vid. Det finns rikligt av dem i den yttre världen också, men vi klamrar fast vid denna 1,80 meter långa klump som ”jag” eller ”min”.

Buddha definierar kroppen, eller ”form”, som det som förvandlas och vanställs. Den drabbas av hetta, kyla och insekter. Kroppen är bara en kroppsbyggande aktivitet. Modern medicinsk vetenskap har visat att kroppen är sammansatt av miljarders miljarder celler som befinner sig i en ständig process av växande och sönderfall. Vad som sägs här kan förklaras med hjälp av en liknelse. Vi säger att regn faller och använder substantivet ”regn”. Men egentligen finns det ingen ”sak” kallad ”regn” skilt från regnande. Processen av droppar som faller från molnet – det kallar vi regn. Fastän vi använder substantivet ”regn” är det i verkligheten bara regnaktivitet, som kan beskrivas bättre med ett verb. På samma sätt är det vi kallar kropp bara är en kroppsbyggande aktivitet. Därför definierar Buddha substantivet ”form” (rupa) med det motsvarande verbet ”formas” (ruppati). Denna kroppsbyggande aktivitetsprocess pågår hela tiden och är således alltid i ett tillstånd av oro. Därför ses form som föränderlig (anicca). I denna föränderliga kroppsbyggande aktivitetsprocess finns det absolut ingenting som kan betraktas som ett ”själv”, en oföränderligt ego, ett ”jag”, en evig själ. Alltså är vår identifiering med kroppen som själv en enorm villfarelse.

Under sin livstid passerar kroppen genom spädbarnsålder, barndom, tonår, ungdom, medelålder och ålderdom. Genom hela denna process finns ett lidande som är karakteristiskt för varje speciell ålder. Att få tänder, att lära sig gå och prata bidrar med mycken otillfredsställelse i spädbarnsåldern. Barndomen är relativt fri från lidande om man har turen att vara frisk, men det kan vara otillfredsställande att orka med den växande kroppen om energin inte ger utlopp för sund lek och skapande arbete. Tonårsperioden när man varken är liten nog att vara barn eller tillräckligt mogen för att vara vuxen är speciellt problematisk. I ungdomen kan kroppen bli ganska problematisk när den sexuella energin är på topp. Även om ungdomsåren får utlopp för det som är tillåtet på lagligt accepterade sätt, hålls tillbaka med förståelse och sublimeras, kan ungdomsåren leda till stora kval. I medelådern är kroppen utsatt för stressrelaterade sjukdomar, för många är det en period med stor ångest. Ålderdomens lidande är mångfaldig eftersom kroppen har stora vårdbehov. Således finns det ingen period i livet som låter kroppen vara problemfri, det är en källa till lidande genom hela livet.

Men hur mycket vi än skämmer bort kroppen med sensuella njutningar är den inte tacksam. Den uppför sig aldrig som vi skulle vilja.. Hur mycket vi än tvättar den, blir den smutsig. Hur mycket mat vi än ger den, blir den hungrig och trött. Den blir sjuk, den blir gammal, den förlorar sin skönhet och styrka. Den står aldrig under vår kontroll. Därför är den inte värd att gå och tråna för att kalla den ”jag” eller ”min”.

I det egna fängelset av de fem fastklamranden är kroppen den mest påtagliga och välbyggda muren. Varje människas kropp är en unik sammansättning av element som har bestämda biokemiska och bioelektriska egenskaper. Varje kropp har krafter och svagheter som är säregna för just den. Var och en är utsatt för speciell sorts sjukdomar på ett bestämt sätt. Det finns ingen enda som är helt frisk genom hela livet. En person har kanske astma, en annan diabetes. Man kan ha ett svagt andningssystem, någon annan ett svagt matsmältningssystem. Var och en lider individuellt på grund av den kropp han eller hon har ärvt.

Våra kroppar är olika i storlek, form, färg och utseende och på grund av dessa olikheter lider vi i olika grad. Våra kroppar kanske inte är vad vi skulle vilja att de var. Och då blir vi besvikna och deprimerade. En kvinna som hade förlorat sin syn i tidig barndom fick tillbaka den efter omkring trettio år på grund av chock efter ett plötsligt fall. Hon var överlycklig över att ha fått tillbaka synen, men hennes glädje var kortvarig för hon upptäckte i spegeln att hon inte var vacker. Sådan är besvikelsen som kroppen ger när den inte uppfyller våra förväntningar.

Kroppen ändras också genom åldrarna. Den från början vackra, starka kroppen blir härjad och skröplig och vi lider för den sakens skull. Vi tillgriper olika metoder för att göra den vacker och stark – vi sminkar oss, färgar håret, använder tandgarnityr och peruk. Vi äter vitaminer och använder stärkande och undergörande preparat. Ändå gäckar kroppen våra förväntningar och vi fortsätter att lida i begränsningen av vår egen kropps fängelse.

En gång berättade en av mina vänner hur han såg ett barn som fingrade på den bakre kofångaren på parkerad bil. Bilägaren började köra och barnet som klamrade sig fast vid kofångaren skrek när han drogs med. Om bara barnet hade släppt sitt fastklamrande skulle kanske hans lidande ha slutat. Därför sade Buddha: ” Ge upp det som inte tillhör dig. De fem grupperna av fastklamrande tillhör inte dig”.

Fastklamrande vid känslor

Känslor avgränsar kroppen från resten av omgivningen och ger kroppen känslan av ”jag” Khandhasamyutta (SN XXII.47; S iii.46) säger att den människa, som inte undervisats präglas av känslor som skapas genom förbindelse med okunnighet, tänker ”Jag är detta (kroppen)”. Kroppen är översållad med ett invecklat nätverk av nerver och det finns ingen del av kroppen som inte är känslig för beröring. Hela den känsliga massan grundlägger jaget, självet, egot.

När vi säger ”jag trivs, eller är lycklig eller ledsen” identifierar vi oss själva med känslorna. Uttalanden som: ”han bryr sig inte om min lycka, han sårar mina känslor” visar också hur vi grundar en känsla av ägande inför våra känslor. Känslorna är av tre slag, behagliga eller lyckliga känslor, obehagliga eller smärtfyllda känslor och neutrala känslor. Det inträffar aldrig att två känslor uppträder i samma ögonblick. När behagliga känslor är närvarande är de två andra frånvarande, när smärtfyllda känslor är närvarande är de behagliga och neutrala frånvarande, det samma med neutrala känslor. Mahanidana sutta ställer frågan: när känslor är så här sammansatta, vilken känsla skulle man kunna låta gälla som som ens ”jag”?

Enligt Vedanasamyutta uppstår oräkneligt många känslor i kroppen precis som all slags vindar blåser i olika riktningar i atmosfären. Vi är knappast medvetna om dessa känslor av det enkla skälet att vi inte ägnar tillräcklig uppmärksamhet åt dem. Om vi för ett par minuter noterar hur ofta vi rättar till våra kroppar och ändrar ställning på armar och ben kommer vi att bli förvånade att märka att vi knappast håller oss stilla ens under få sekunder. Vad beror denna ständiga ändring av ställning på? Ensidiga ställningar orsakar obehag och vi ändrar ställning för att få det bekvämt. Vi reagerar på känslor, längtar efter fler och fler behagliga känslor genom att göra uppror mot obehagliga känslor och att på det hela taget vara omedvetna om neutrala känslor. Således har behagliga känslor begär som latent tendens, obehagliga känslor motvilja som latent tendens och neutrala känslor brist på vetskap som latent tendens. (MN 44; M i.303). Således alstrar alla känslor odugliga drivande rötter och de deltar i lidandets natur (yam kiñci vedayitam tam dukkhasmim, SN XXXVI.11 S iv.2216). Men medan sökandet efter bekvämlighet och välbehag pågår ständigt genom hela livet glider alltid välbehag undan som en illusion.

Våra känslor är ytterst privata och personliga. Någon kan ha en blixtrande huvudvärm men personen bredvid vet kanske ingenting om hans eller hennes smärtfyllda känslor. Vi sluter oss bara till andras smärta genom deras ansiktsuttryck, uppförande och ord, men vi känner verkligen inte andras smärta. Vi är så ensamma i upplevelser av känslor, någon kanske är känslig för värme, andra för köld, myggor eller loppor, andra till speciellsorts pollen. Någon har kanske låg smärttröskel, andra hög. Var och en är alltså så ensam i sin känslighet att vi ytters och absolut är ensamma i våra egna känslors fängelse.

Buddha definierar känsla som känsloprocessen . Det finns ingen ”sak” som kallas känsla som skiljs från känsloprocessen. Således är känslor dynamiska, evigt växlande, föränderliga. De finns inte heller inom vår kontroll, för vi kan inte säga: ”Jag vill ha sådana här eller sådana här känslor”. De kommer och går som de vill, vi har ingen kontroll över dem eller äganderätt till dem. Därför uppmanar Buddha oss: ” Ge upp det som inte tillhör dig.” Att försöka äga det som flyter och omintetgör ägande orsakar bedrövelse. Att ge upp medför slutet för sorg.

Fastklamrande vid varseblivning

Paliordet sañña översätts som varseblivning eller begreppsbildning. Varseblivning är ingentig utan varseblivningens verksamhet. Alltså är det en dynamisk process, en handling. Vad är det som varseblivs? Det är färger som blått, gult, rött vitt etc. Denna definition av sañña verkar innebära att den människans språkliga förmågan är förbunden med sañña. Ordet sañña betyder också symbol och att symbolisera är nära förbundet med språk. Det är språket som hjälper oss att forma begrepp och detta är orsaken till varför sañña ibland översätts med begreppsbildning. Allt efter ens varseblivning formar man en ståndpunkt, ett begrepp. Vi identifierar oss också med våra begrepp: ”Detta är min ståndpunkt, detta är min åsikt, detta är vad jag menar” - allt detta är uttryck för att identifiera oss själva med begreppsbildning och varseblivning. Ibland är denna identifikation så stark så vi är redo att offra våra liv för denna åsikts skull. Många krig utkämpas i världen för att sprida eller försvara idéer. Eftersom detta är en så förhärskande form av fastklamrande har Buddha skilt ut det som ditthupadana, fastklamrande vid en särskild åsikt man föredrar att tro på. Genom att identifiera oss själva med olika åsikter kallas vi oss demokrater, socialister, ryktbara, destruktiva, positiva.

Våra åsikter ändras beroende på förändrade känslor eller omständigheter. En vän blir en fiende, en fiende blir en bundsförvant, en främling blir en äkta maka eller make. Så inte heller i begreppsbildning finns det något stadigt och oföränderligt, det går inte att starkt hålla fast vid dem som ”jag” eller ”min” utan att bli sorgsen.

Minnet förknippas också med sañña. Det är därför vi kan känna igen en person som vi mött tidigare. Genom minnnesförmågan kan vi återkalla det som fanns i det förflutna genom att uppleva den eller den händelsen. Genom att projicera samma slags upplevelse på framtiden förutser vi det som skall hända i framtiden. Således gör vi genom saññas sätt att betrakta minnen anspråk på villfarelsen av ett själv som fortsätter genom tre perioder av förflutet, närvarande och framtid. Men vi inser knappast att tillbakablicken på det förflutna och förutseendet av framtiden i själva verket görs i det närvarande ögonblicket.

Hur skapar sañña en mur i vårt egna fängelse? Var och en av oss varseblir världen runt oss genom våra egna förutfattade meningar. Låt oss ta ett grovt exempel. En läkares varseblivning av världen kommer att vara helt skild från en politikers eller affärsmans varseblivning. En läkare som betraktar ett äpple kanske tänker på dess näringsvärde, en politiker på fördelar och nackdelar i att tillåta import, affärsmannen tänker på lönsamheten. Således är vi så beroende av våra intressen och ideologier – några som vi tillgodogjort oss genom uppfostran, några från den kultur vi utsatts för, några från akademiska eller professionell utbildning – att två personer inte kan ha identisk varseblivning. Det finns tillräckligt allmängiltiga faktorer i dessa synpunkter för att vi ska kunna forma en allmän ytlig överensstämmelse med andra individer, men om vi tar i beräkning alla följder i fråga om varseblivning, lever var och en av oss i ett eget fängelse. Om vi vill uppleva att visdom och lycka skall uppstå inom oss, måste vi ge upp fastklamrandet vid våra idéer, om vi inte lär oss det som vi tagit år för att lära, och undertrycka oss själva och tömma sinnen.

Fastklamrande vid viljehandlingar

Det finns tre slag av viljehandlingar, fysiska, verbala och mentala. Vi identifierar oss själva så mycket med dessa viljehandlingar att vi placerar en person bakom dem som den som handlar, talar och tänker. Därför säger vi: ”Jag gör (går, står, sitter, arbetar, vilar etc), jag talar, jag tänker”. Eftersom denna egocentricitet i handlingar betonas så mycket, kommer vi att uppträda inte bara med yttersta effektivitet utan också med att försöka att överträffa andra. Att slå rekord är en mani idag. Det finns många rivaler som otåligt tävlar med varandra runt om i världen för att få en plats i Guiness rekordbok.

På grund av våra viljehandlingar dras vi med i en ändlös process av förberedelser från livmoder till livmoder. Som spädbarn förbereder vi oss för barndomen med att kämpa för att lära oss gå och tala. Som barn förbereder vi oss för ungdomen, och studerar sedan olika färdigheter, konst, vetenskap och försöker bli duktiga vuxna. Vuxna förbereder sig för föräldraskap. Inte ens till slut i hög ålder ger vi upp förberedelse. Vi vänder oss till religionen i hög ålder för att förbereda för himlen. Samma aspekt av vår personlighet uttrycks med andra ord som cetana, vilja, vilket i sin tur sägs grunda kammas etiska kraft som bär upp livet från födelse till födelse.

Upprepad handling har kumulativ effekt i fråga om att förvandla egenskaper och således kan vi genom upprepade viljehandlingar skapa vår öde. En liten berättelse från en indisk klassisk text belyser hur vårt öde påverkas av vårt uppträdande. En dag mötte två unga män som gått vilse i en skog en eremit som levde där och som kunde förutsäga framtiden. Innan de unga männen lämnade eremiten bad de honom att berätta deras öde. Eremiten var motvillig men männen vädjade. Då synade eremiten dem ingående och förutsade att Vipul skulle bli kung inom ett år och att Vijan skulle bli mördad. Vipul blev mycket glad och Vijan naturligtvis mycket ledsen. De gick tillbaka hem och Vipul blev mycket arrogant i sitt sätt mot andra eftersom han trodde att han skulle bli kung. Vijan var lärare och han utförde sina uppgifter plikttroget , han blev mycket dygdig och förde ett ödmjukt meditativt liv.

Efter omkring sex månader bjöd Vipul sina vän att fara och söka efter en plats för att bygga ett palats och de kom till ett öde område. Medan de sökte hittade Vipul en kruka guld och blev mycket lycklig över sitt öde. När de två vännerna hade undersökt guldet under största glädje och upphetsning rusade en bandit fram och rövade krukan. Vijan kämpade med banditen och räddade guldet, men han hade fått ett skärsår på axeln av banditens vapen. Vipul bjöd Vijan att dela på guldet men Vijan avböjde gåvan eftersom han skulle dö inom några månader. Vipul tog guldet och använde det till mat, dryck och för att roa sig under väntan på att bli kung. Vijan tillbringade tiden i meditation och anspråkslöshet. Ett år gick men förutsägelserna förverkligades inte. De besökte eremiten igen och frågade honom varför förutsägelserna inte slagit in. Eremiten förklarade att genom det Vipuls arrogans blev hans lycka förminskad till enbart en kruka guld, medan Vijans dygd var stark nog att mildra hans otur till bara ett sår från en bandit.

Substantivet sankhara definieras genom sitt motsvarande verbform så här: ” Viljehandlingar är sådana (mentala krafter) som konstruerar, formar, skapar eller förbereder den fysiska kroppen för vad den är, känslorna för vad de är, varseblivningar, viljehandlingar och medvetande för vad de är”. Detta är en process som fortsätter hela tiden. Vad det innebär kan man förstå på följande sätt: den utmärkande fysiska och mentala egenskap som kännetecknar varje individ bestäms av dessa viljehandlingar. Till denna kategori hör alla våra förhoppningar, ambitioner och beslut och vi identifierar oss med dem som mina förhoppningar, ambitioner och beslut etc. Två människor kan inte heller vara identiska i detta. Vad en person värderar kanske en annan person tycker är futtigt. När en person vill samla pengar på hög, föredrar en annan att satsa pengar på utbildning. Ändå kan en annan kanske tycka att detta är oväsentligt och jagar i stället efter makt, ära och anseende. Vi skapar själva våra öden fängslade som vi är innanför viljehandlingarnas mur. Om vi vill befria oss, måste vi också ge upp identifikationen med denna fängelsemur.

Fastklamrande med medvetande

Medvetande definieras som att bli medveten om objekt med hjälp av sinnesförmågorna. Det finns ögonmedvetande, öronmedvetande, näsmedvetande, tungmedvetande, kroppsmedvetande och sinnesmedvetande. Processen i denna intellektuella funktion sker så snabbt och fortlöpande att vi identifierar oss med sinnesförmågornas funktion som ”jag ser/jag hör/jag luktar/jag smakar/jag känner/jag tänker och föreställer mig”. Enligt Buddha finns det inget jag, ego, själv eller själ som känner igen och njuter av dessa sinnesobjekt. Sinnesmedvetande är bara ett orsaksmässigt skapat fenomen som beror på sinnesförmåga och sinnesobjekt. Varje människas sinnesförmågor skapas på olika sätt. Några är blinda, några har svaga ögon, några har bra synförmåga, några är döva, några har dålig hörsel, några har bra hörsel. På grund av skillnaderna i sinnesförmågornas beskaffenhet är våra intellektuella förmågor också olika även om skillnaderna kan vara obetydliga. Dessutom är våra sinnesupplevelser och minnen betingade av vad vi tycker om och inte tycker om, av våra tidigare upplevelser och minnen, av våra önskningar och strävanden. Ändå, hur mycket vi än värderar sinnesupplevelser som äkta, kommer två personer inte att uppleva samma sinnesobjekt på exakt samma sätt. Antag till exempel att tre personer tittar på ett slagsmål mellan två pojkar. Om de tre personerna råkar vara en vän, en fiende eller en förälder till en av dessa två slagskämpar, kommer de tre personerna att ha helt skilda uppfattningar om händelsen.

Våra känslor överför till oss det vi föredrar att se. Vilja bestämmer medvetandet helt våra dagliga upplevelser. Om vi till exempel tittar efter en penna på ett överfullt bord, ser vi kanske pennan och tar den. Vi kanske misslyckas att se glasögonen som låg bredvid och söker kanske efter dem igen i stället för att titta precis på stället där pennan låg. Detta därför att vad vi tittar efter är bestämt av vår vilja, som som i viss omfattning utifrån uppmärksamhet och föreställning utesluter saker som inte hör till våra avsikter.

Om vi frånvarande stirrar på en scen, registreras bara några få saker som väckt vårt intresse i vårt minne . Intressen går isär, alltså ser människor olika saker i samma situation. Det är alltså oerhört svårt att få en objektiv upplevelse av sinnesobjekt eftersom var och en av oss är psykologiskt betingade på ett unikt sätt. Därför lever vi även i sinnesupplevelser ett ensamt privat liv, fångade i en privat cell.

Eftersom var och en av oss lever ett isolerat liv genom våra individuella personligheters begränsningar, blir ömsesidiga relationer ytterst svåra och komplicerade. Vägen för att bli befriad från detta egna fängelse är att sluta att betrakta den individuella personlighetens fem beståndsdelar som ”jag” eller ”min”,

I Khandhasmyutta (SN XXII.93 137-38) skildras hur en man som drevs iväg genom en stark flodström grep efter gräs, grenar och löv som hängde över floden, men de gav honom ingen hjälp eftersom de lätt rycktes upp med rötterna. På samma vis griper en människa som inte fått ledning efter de fem fastklamrandena som sitt jag eller ego. men eftersom de de själva är flyktiga och instabila kan de inte hjälpa henne. Genom att var beroende av dem innebär det sorg och villfarelse för människan. Vi måste lära känna den obeständiga, alltid föränderliga, betingade naturen i dessa personlighetens fem faktorer och lösgöra oss från dem. Det är bara genom detta lösgörande som vi kan göra oss fria från vår personlighets eget skapade privata fängelse.