Många traditioner
Kåre A. Lie

Man behöver inte påbörja så väldigt djupa studier i buddhism innan man ser att den består av en färgrik samling traditioner som på ytan kan se nog så olika ut. Ändå går de ändå under den gemensamma beteckningen ”buddhism”. Hur har dessa olika traditioner kommit till? Går det att hitta något sammanhang i denna förvirrande mångfald?. Låt oss ta en rask promenad genom historien och se lite på hur de har utvecklats.

Efter det att Buddha hade gått bort, gick det inte att undgå att meningsskiljaktigheter uppstod bland anhängarna. Detaljer i munkreglerna kunde kanske tolkas på olika sått och nya situationer och problem kunde kräva lösningar som inte omedelbart hade getts i Mästarens lära. Buddhismen bredde ut sig över stora avstånd i Indien och de lösningar man kom fram till i den ena regionen var nödvändigtvis inte helt identiska med de lösningar man fann på andra platser. På detta sätt uppstod olika skolor och dessa skillnader blev förstärkt av den decentraliserade organisationsmodellen. Varje ”kloster”, varje lokal ”sangha” var i princip självstyrt och det fanns ingen ”påve” som kunde tvinga fram gemensamma lösningar. Under loppet av de första århundradena efter Buddhas död nämns det således hela arton olika skolor. Men skillnaderna mellan dem var i verkligheten ganska små. Det kunde röra sig om detaljer i munkreglerna eller subtila filosofiska frågor- men allt det väsentliga hade de gemensamt.

En av dessa tidiga skolor var theravada. Denna form av buddhism fördes över till Sri Lanka omkring mitten av 200-talet f. Kr. och är den enda av de tidiga skolor som fortfarande existerar. Theravada har bevarat en stor samling av Buddhas samtal på det gamla indiska språket pali. Från Sri Lanka bredde den senare ut sig till länderna i Sydostasien: Burma, Thailand, Laos, Kambodja och Sydvietnam.

Under tiden växte det fram en ny form av buddhism i Indien från det första århundradet f. Kr. och denna skilde sig mer markant från de tidigare skolorna. Den nya formen tog namnet Mahayana ”den stora vagnen”. Mahayanabuddhismen utvecklade efter hand också en rad olika former så det är vanskligt att generalisera, men några av huvudskillnaderna mellan den tidigare buddhismen och Mahayana var att Mahayana tog upp flera folkliga former av fromhet och utvecklade ett helt panteon av bodhisattvor och transcendentala buddhor så att den historiske buddhan nästan bara räknades som en bifigur. De tidigare skolorna höll sig till det som traditionellt räknades som Mästarens lära och finputsade detaljerna i den, medan Mahayana var mer öppen för nya tankar och kännetecknas av flera stora och banbrytande tänkare som till exempel Nagarjuna (ca 15o e. Kr,), Vasubandhu och Asanga. Nya texter skrevs också på det gamla indiska språket sanskrit både i form av sutror (som gav sig ut för att komma från Buddha själv) och filosofiska avhandlingar. Av viktiga sutror kan nämnas Hjärtesutran och Diamantsutran. Debatten mellan Mahayana och de tidigare skolorna kunde ibland bli het och anhängarna av Mahayana talade föraktfullt om de andra som hinayana - ”dyngvagnen”. På grund av en oklar översättning till tibetanska lever detta skällsord tyvärr vidare, med en ny betydelse, i några kretsar. Men ingen buddhistisk skola har någonsin talat om sig själv som hinayana, och ju förr detta gamla skällsord tas ur bruk, desto bättre. Förhållandet mellan Mahayana och de tidigare skolorna var dock inte värre än att det var ganska vanligt att både mahayanamunkar och munkar från de tidigare skolorna kunde bo under samma tak, i samma kloster, i fred och fördragsamhet och ömsesidig respekt.

Buddhismen följde också handelsvägarna mot nordväst in i det nuvarande Afghanistan och centrala Asien och härifrån fördes den också längs karavanvägarna österut till Kina redan under det första århundradet e. Kr. Både Mahayana och flera tidigare skolor kom dit, men Mahayana fick störst genomslagskraft och blev nästan allenarådande där. Mahayanatexter som Lotussutran och Blomstersutran fick stor betydelse i Kina. Buddhismen kom i ömsesidig dialog med kinesiska filosofiska och religiösa riktningar som taoismen, och utvecklade dessutom flera nya former. Två kinesiska mahayanaskolor som fick stor utbredning var Det rena landet och Chan (500-talet e. Kr. ) Från Kina fördes buddhistismen så vidare till Nordvietnam, Korea (300-talet e. Kr), och Japan (500-talet) och på japanska blev det kinesiska Chan till Zen.

Samtidigt som buddhismen utbredde sig österut till Kina med grannländer, skedde det mycket i Indien. Har befann sig hinduism och buddhism i ständig dialog och de buddhistiska logikerna Dignaga (ca 500 e. Kr) och Dharmakirti utvecklade logiken till ett skarpslipat vapen i debatterna med hinduismens lärde. Men buddhismen blev samtidigt ständigt mer konsekvent i stora lärdomscentra och miste kontakten med gräsrötterna. När så hunnerna och senare muslimerna trängde in och härjade och ödelade buddhistiska centra fick buddhismen i Indien nära nog dödsstöten och blev så gott som utrotad i sitt ursprungliga hemland.

Men innan det gick så långt hade den fått fotfäste i berglandet Tibet, där det första klostret grundlades 787. Den buddhism som kom till Tibet var resultatet av mer än tusen års utveckling i Indien och hade åter utvecklat nya drag som skilde den från den tidigare buddhismen och från de tidigare formerna av Mahayana som bredde ut sig till Ostasien. Den tibetanska buddhismen som också kallas Vajrana, bredde senare ut sig norrut till Mongoliet. Den mest kände representanten för den tibetanska buddhismen är Dalai Lama. Norge, och Väst i övrigt, har tagit emot idéer, människor och impulser från alla dessa traditioner och de viktigaste av dem är etablerade i Norge (även Sverige, övers anm) i dag. Men är olikheterna dem emellan inte så stora att samarbetet blir vanskligt?

Nej, inte alls. De olikheter som finns mellan de många traditionerna finns i stort sett bara på ytan. De har till stor del uppstått som en följd av att buddhismen har anpassat sig till lokala seder och traditioner på olika platser och olika tider genom sina två och ett halvt tusen år långa historia, eller kan bero på att lite annorlunda vikt har lagts på olika aspekter av Buddhas lära. Men det centrala innehållet är detsamma i alla traditioner och buddhister från olika skolor kan nog debattera med varandra men dessa debatter får sällan ställa sig i vägen för samarbetet i det de har gemensamt.

Denna mångfald av skolor, metoder och infallsvinklar gör det lättare att hitta en väg som passar för den enskilda personlighetstypen, så vi som lever i Väst idag är faktiskt privilegierade som har dessa rika valmöjligheter,