Dessa ord från Buddha har fortfarande kvar sin ursprungliga kraft och friskhet.

Fastän det inte finns blind tro, bör man ändå inte disputera om bilddyrkan i buddhismen..

Buddhister dyrkar inte en bild för att förvänta sig världsliga eller andliga förmåner, utan för att visa vördnad för vad den representerar.

En insiktsfull buddhist offrar blommor och rökelse inför en bild därför att han eller hon i den levande Buddhans närvaro känner inspiration från Hans ädla personlighet och får del av Hans gränslösa medkänsla. Han eller hon försöker att följa Hans ädla exempel.

Bodhi-trädet är också en symbol för Upplysning. Dessa yttre föremål för vördnad är absolut inte nödvändiga men är användbara om de bidrar till att koncentrera uppmärksamheten. En intellektuell människa kan undvara dem om han eller hon lätt kan fokusera sin uppmärksamhet och visualisera Buddha. Vi ägnar oss åt sådan yttre vördnad av tacksamhet men det som Buddha förväntar sig från sina efterföljare är inte ens att de hyllar honom utan mer att de verkligen lever efter Hans lära. Buddha säger: ”Den hedrar mig mest som praktiserar min lära mest”. ” Den som ser Dhamma, ser mig”.

Vad beträffar bilder anmärker count Kevserling: ” Jag kan inte se något större i denna värld än bilden av Buddha . Det är ett absolut perfekt förkroppsligande av andlighet i synlig form”.

Vidare måste man komma ihåg att det i buddhismen inte finns några som ber för att anhålla eller göra förbön. Och hur mycket vi än ber till Buddha kan vi inte bli frälsta. Buddha beviljar inte förmåner till dem som ber till honom. I stället för bön som anhåller, finns det meditation som leder till självkontroll, renhet och upplysning. Meditation är varken tysta drömmande eller tomt sinne. Det är en aktiv strävan. Den tjänar som stärkande medicin både för hjärtat och sinnet. Buddha talar inte bara om meningslösheten i offerböner utan ringaktar också slavmentalitet. En buddhist skall inte be för att frälsas utan skall lita på sig själv och vinna frihet.

Bön har karaktär av privat kommunikation, självisk uppgörelse med Gud. Den söker föremål för världsliga ambitioner och underblåser känslan av ett jag. Meditation är å andra sidan självförändrande”. Sri Radhakrishnan.

I buddhismen finns det inte som i de flesta andra religioner en allsmäktig Gud som man skall lyda och vara rädd för. Buddha trodde inte på en kosmisk mäktig härskare, allvetande och allestädes närvarande I buddhismen finns inget gudomligt uppenbarande eller gudomliga meddelanden. En buddhist är därför inte underkastad en högre övernaturlig kraft som kontrollerar hans eller hennes öde och som godtyckligt belönar eller straffar. Eftersom buddhister inte tror på uppenbarelser av en gudomlig varelse anser den sig inte ha ensamrätt på sanning och fördömer inte någon annan religion. Men buddhismen erkänner oändliga dolda möjligheter hos människan och lär att man kan få befrielse från lidande genom egna ansträngningar oberoende av gudomlig hjälp eller medlande präster.

Buddhismen kan därför inte strikt kallas en religion eftersom det varken är ett trossystem eller ägnar sig åt vördnad, inte heller har ”den yttre handling eller form genom vilket som människor markerar sitt erkännande av en Gud eller gudar som har makt över öde för den som hörsammar, tjänar och ärar”.

Om med religion menas ”en lära som har synen att livet är mer än det som ytligt syns, en lära som undersöker livet och inte bara betraktar det, en lära som utrustar människor med en vägvisare för att leda, en lära som gör det möjligt för dem som bryr sig om att möta livet med mod och döden med lugn”, eller ett system att befrias från livets missförhållande, då är buddhism verkligen religionerna religion.