Myten om Hinayana
Kåre A. Lie

Under århundradena omkring Kristi födelse skedde en radikal, ny utveckling i buddhismen. En ny skola såg dagens ljus, en skola som anhängarna kallade mahayana. Vad som skilde denna nya skola från de tidigare skolorna är något som man kan hitta i vilken bok som helst om buddhismens historia. Här skall vi bara koncentrera oss på ett av resultaten av denna splittring, ordet hinayana,

Anhängarna av de äldre skolorna kritiserade mahayanaanhängarna speciellt för att komma med nya sutror och att förfalska Buddhas ord. Mahayanaanhängarna å sin sida reagerade på kritiken genom att anklaga sin motståndare för att på det stora hela inte förstå Buddhas lära och för att vara trångsynta egoister. Debatten blev hetsig och anklagelserna strömmade från båda håll. Då var det en genial person på mahayanasidan som skapade ordparet mahayana/hinayana och detta slog an. De kallade sina motståndare för hinayana och detta ord fungerade utmärkt som skällsord. med en enkelhet och en parallell till mahayana som vilken idiot som helst kunde förstå.

Hinayana eller rättare hiinayaana, är en starkt nedsättande beteckning. Det betyder inte bara ”den lilla vagnen”, som man ofta kan läsa. Det andra elementet av hiina-yaana – det vill säga yaana – betyder vagn. Men hiina betyder mycket sällan bara ”liten” eller ”mindre”. Om så hade varit fallet, skulle pali- (eller sanskrit) texterna ha använt det i andra sammanhang som motsats till mahaa – stor. Men det gör de inte. Motsatsen till mahaa är cuu.la, och detta är det normala ordet för ”liten”.

Ordet hinayana är ett eko från en debatt som är död för länge sedan – eller rättare sagt från en debatt där den ena parten är död och den andra ropar ut i tomma luften.

Vem var då den motpart som blev kallad hinayana? Theravadbuddhisterna? Sannolikt inte. På den tiden då mahayana uppstod hade theravada i det mesta ”emigrerat” till Sri Lanka och kunde knappast räknas med bland de dominerande skolorna på indiska fastlandet – där mahayana/hinayana-debatten ägde rum. Theravada nämns bara sporadiskt i mahayanalitteraturen. I Karmmasiddhiprakarana talar Vasubandhu om dem med respekt som ”the honorable Tamraparnias” (Tamraparni var en beteckning på Sri Lanka), och han kallade dem inte för ”hinayana”. Den mest inflytelserika av de gamla skolorna på den tiden var sarvastivada, som var det mest sannolika – men inte det enda – möjliga målet för hinayana-skällsordet.

Nu är sarvastivada och de andra tidiga skolorna i Indien på den tiden utdöda för länge sedan med undantag av theravada, men debatten och argumenten fann väg in i mahayanasutrorna, som vi till exempel kan se av antihinayanapropagandan i Lotussutran – och de ger fortsatt genklang i mahayanas och vajrauyanas lära.

I dag råder förvirring, för mahayana- och vajrayanaanhängare använder ordet hinayana på tre olika sätt:

1) I sin historiska betydelse. Skolor äldre än mahayana kallas hinayana.
2) Vår tids theravada blandas ihop med hinayana.
3) ordet hinayana används om en intern del av mahayanas och vajrayanas lära.

Låt oss se närmare på dessa tre användningssätt.

1) Någon hävdar att ordet hinayana som beteckning på de tidigare skolorna är ett användningssätt som bara tillhör en fjärran forntid. Detta är inte riktigt. Det kan hittas i flera moderna uppslagsverk och i mer specialiserad litteratur kan det till exempel hittas i H. V. Guenther, Buddhist Philosophy In Theory and Practice, som citerar tibetanska verka från 1700-och 1800-talen.

2) Som ett exempel på att hinayana blandas ihop med theravada skall jag citera från bibliografin i Jane Hopes (Jane Hope har studerat hos den tibetanske mästaren Chogyam Rinpoche), Buddha for begynnere, 1995: ” Hinayanabuddhism. En god introduktion i traditionell hinayanabuddhism är What the Buddha Taught, Walpola Rahula. ... Ur nutida synvinkel och skrivet av två västerlänningar utbildade i theravadatraditionen er ... Seeking the Heart of Wisdom av J. Goldstein& J. Kornfield...”

3) Låt oss därefter se på ett hårdnackat missförstånd som har sin grund i tibetansk buddhism. Någon säger att hinayana och mahayana sen gammalt är två ord som används till att beteckna andlig ståndpunkt av två skilda slag och citerar från kapitel 7 (Nestekjaerlighet og medfølelse) av den tibetanske klassikern Frigjøringens juvelsmykke, som skrevs på 900-talet, där författare Jé Gampopa talar om hinayana som ”lägre förmåga” (theg pa dman pa). Avsnittet säger följande: ”Att klamra sig fast vid bara fridens välbefinnande (1) betyder den lägre förmågans ståndpunkt (2) där längtan efter att bli fri från lidande uteslutande fokuseras på en själv. Detta hindrar en från att sätta sig in i andras lidande så att kärlek till nästan utvecklas lite. (...) När kärlek till nästan och medkänsla blir en del av oss själva har vi så stor omsorg om andra medvetna väsen att vi inte orkar att befria bara oss själva. (...) Mästare Manjushriikiirti har sagt `en mahayanaanhängare bör inte vara utan kärlek till nästan och medkänsla som försäkrar att andra får det bra´.”

Fotnoterna till detta avsnitt är följande: (1) Det tibetanska zhi.ba betyder ”frid”. Det översätts som ”bara frid” i detta avsnitt för att Gnpopa använder det som beteckning på den förhållandevis medkänslolösa frid som är ett resultat av att man kan utveckla koncentration. (2) Hinayana: ”mindre förmåga”, ofta översatt med ”lilla vagn”. Ordet antyder förmåga att bära en last. I detta fall är lasten en själv, eftersom man bara är intresserad av att leda sig själv till frihet, och inte alla (som fallet är i mahayana. den ”stora förmågan”).

Det som skapar problem och förvirring här är att denna analys inte gäller pali/sanskritordet hiinayaana direkt utan den tibetanska översättningen ”theg pa dman pa”. Detta spelar en nyckelroll som vi skall visa längre ner.

Ordet hinayana är inte tibetanska, det är inte heller kinesiska, engelska eller bantuspråk. Det är pali och sanskrit. Det enda förnuftiga sättet att hitta ordet betydelse är därför att undersöka hur ordet hinayana används i pali-och sanskrittexterna.

Det andra ledet, -yaana, betyder vagn eller farkost. Detta finns det ingen avvikande åsikt om.

Men varför används hiina i de kanoniska palitexterna?

Alla buddhister känner till Buddhas första tal, Dhammacakkapavattanasutta, som han höll för de fem asketerna som blev de första fem munkarna. Där säger Buddha: ”Den som lämnat sitt hem, bör undvika de två ytterligheterna, munkar. Vilka två? Den ena är att hänge sig till sinnesnjutningar som är underlägsna (hiina), simpla, vulgära, oädla och onyttiga...”

När vi vet att suttastilen ofta använder en räcka av synonymer på detta sätt för att förstärka och precisera, kan vi i det här fallet betrakta ”simpla, vulgära, oädla och onyttiga” som en vidare definition av hiina.

Här betecknat Buddha tydligt den väg som inte skall följas som hiina.

I andra palitexter och kommentarer uppträder hiina ofta i kombinationen hiina-majjhima-pa.niita som betyder dålig – medelmåttig - egenskap. I förbindelsen hiina-majjhima-pa.niita (eller ibland bara hiina-pa.niita) används ordet hiina alltid som beteckning för oönskade egenskaper som till exempel hat, begär och okunnighet. Det är klart att det betyder ”underlägsen, oönskad, föraktlig” och inte ”liten”.

Kommentaren Mahaniddesa-atthakatha, en av de texter där denna grupp av tre finnes, preciserar ordet: hiinattike hiinati laamakaa (i gruppen av tre är ”hiina” ”laamaka”). Laamaka preciseras i Text Societys Pali-English Dictionary: obetydlig, dålig, underlägsen, dålig, syndig. Den vanliga synonymen är paapa.” Och paapa betyder ”ond” Det verkar därmed som om denna definition sätter ordet i ett enda dåligt ljus. Därefter ger kommentaren exempel, och förklarar att begär som leder till återfödelse i niraya (helvete, skärselden) är hiina.

Låt oss se på sanskrtitteterna. I Lalitavistara finns en version av Dhammacakkapavattanasutta där ordet hiina används precis som i citatet från paliversionen av denna text.

I Mahayanasutralankara av Asanga, som är en mycket representativ mahayanatext, hittar vi något som är intressant för denna undersökning. Asanga säger: ”Det finns tre grupper av människor: hiina-madhyam-xishishta... ( dåliga – medelmåttiga - egenskaper)” Detta uttryck är en parallell till paliuttrycket hiina-majjhima-pa.niita, och visar att de anhängare av mahayana som skapat beteckningen ”hiinayaana” betraktade ”hiina” som ett nedsättande ord med samma betydelse som ordet har i palitexterna.

En mycket intressant text är en utgåva av Catushparishatsutra, där texten presenteras i fyra parallella spalter på sanskrit, pali (Mahavagga), tibetanska och en tysk översättning av en kinesisk version.

Här finner vi åter Dhammacakkapavattanasutta. Vi har redan sett på pali-och sanskritversionen av denna. Den tyska översättningen av den kinesiska versionen säger: ”Erstens: Gefallen zu finden an und anzunehmen die niedrigen und üblen Sitten der gewöhnliche Personen...” Här är det inte helt klart om det är ”niedrigen” (nedrig, underlägsen) eller üblen (ond, dålig) som motsvarar ”hiina”. Men det är i alla fall klart att den starkt negativa betydelsen av ”hiina” överförts till den kinesiska traditionen. Så långt har inget ändrats från betydelsen på pali och sanskrit.

I den tibetanska spalten ser vi att det tibetanska ordet ”dman-pa” motsvarar sanskritordet ”hiina”, något som stämmer överens med citatet från Jé Gampopa. Och här har vi orsaken till den senare förvirringen och missförståndet av begreppet hinayana. Låt oss se vad tibetansk-engelska ordböcker säger om ”dman-pa”. Sarat Chandra Das´ordbok säger: ”dman-pa: low, in reference to quantity or quality, little”. Jasches ordbok är ännu tydligare: ”dman-pa: 1. low, in reference to quantity or quality, little. 2 in rerference to quality: indifferent, inferior (Ssk: hiina)”

Det verkar därför som om sanskritordet hiina som utan tvivel betyder ”av dålig kvalitet” blev översatt med det tibetanska ordet dman-pa som har dubbel betydelse: ”dålig kvalitet” och ”liten kvantitet”. Och citatet ovan av Jé Gampopa tyder på att många tibetaner därefter bara läste in den sistnämnda av dessa två betydelser i ordet så att betydelsen blev förvrängd från ”dålig kvalitet” till ”liten kvantitet”.

Därmed ser vi att förvirringen kom av det faktum att dman-pa har två betydelser på tibetanska. Hinayana – som ursprungligen betydde ”den underlägsna farkosten”- fick den nya betydelsen ”den lilla farkosten (vagnen). Men detta är resultatet av en felaktig metod. Det är naturligtvis fel att projicera den nya tibetanska betydelsen tillbaka på sanskrit/paliordet och säga att ”detta är betydelsen av hinayana, för så förklarar de tibetanska mästarna det”. Det de tibetanska mästarna förklarar är det tibetanska ordet dman-pa, inte sanskritordet hiina.

Därför är det klart att man inte kan hävda att ordet hinayana har den ”milda” betydelse som den tibetanska traditionen har gett det via det tibetanska ordet dman-pa. Hinayana är icke tibetanska, det är sanskrit/pali och den grovt nedsättande betydelsen ändras inte av något försök att dämpa det.

Vad är då hinayana? Är det theravadabuddhism? Nej, det är både kränkande och sannolikt också fel historiskt sett. Är det en andlig ståndpunkt i mahayanas och vajrayanas system? Nej, det är det tibetanska ”theg pa dman pa”, med betydelsen av lägre förmåga, och inte sanskritordet hinayana, ”den underlägsna farkosten”. Därför finns det ingen hinayana. Hinayana är inte annat än en myt, men en förvirrande och ödesdiger myt, och visa buddhister borde lägga ordet på hyllan och låta det vila i Splitens museum, där det med rätta hör hemma och hitta andra ord för att beteckna eventuella andliga ståndpunkter som de önskar beskriva.