Kap 7 Återfödelse

Så länge som Kammas kraft finns, finns det återfödelse, varelser är bara den synliga manifestationen av den osynliga kammakraften. Död är ingenting utan det tillfälliga slutet av detta tillfälliga fenomen. Döden är inte den fulla förintelsen av denna så kallade varelse. Det organiska livet har upphört, men kammakraften som fram till dess påverkade, har inte förintats. Kammakraften finns kvar helt oförstörd, eftersom den inte är införlivad i den föränderligt flytande kroppen, och betingar vid försvinnandet av det närvarande döende tankeögonblicket ett nytt medvetande i en annan födelse.

Det är Kamma grundat i okunnighet och begär som betingar återfödelse. Förfluten Kamma betingar den nuvarande födelsen, och nuvarande Kamma i kombination med förfluten Kamma betingar den kommande. Det närvarande är det förflutnas avkomma och det blir i sin tur framtidens förälder.

Om vi godtar ett förflutet, ett närvarande och ett kommande liv möter vi genast det mystiska problemet ”Vad är livets yttersta ursprung?”.

Det varken finns eller kan finnas en början på livet.

En skola antar i försöket att lösa problemet en första orsak, nämligen Gud, betraktad som en kraft eller en Allsmäktig.

En annan skola förnekar den första eftersom, enligt normal erfarenhet, orsaken aldrig blir effekt eller effekt blir orsak. I denna cirkel av orsak och effekt blir en första orsak obegriplig. Enligt den förra skolan har livet en början, enligt den senare ingen.

Ur vetenskaplig synvinkel är vi direkta produkter av sperma och äggceller från våra föräldrar. Detta liv föregår liv. Beträffande ursprunget till livets första protoplasma erkänner vetenskapmännen sin okunnighet.

Enligt buddhismen är vi födda Kammas gjutform (Kammayoni). Föräldrar sörjer bara för en oändligt liten cell. Sådan existens föregår existens. I befruktningsögonblicket är det förfluten Kamma som betingar den initiala medvetenheten som ger liv åt fostret. Det är denna osynliga kammaenergi, utvecklad från den tidigare födelsen, som skapar mentala fenomen och livets fenomen i ett redan närvarande fysiskt fenomen för att komplettera den trio som betingar ”människa”.

För att en levande varelse skall kunna födas här, måste en annan dö någonstans. Födelsen av en levande varelse sker strängt taget vid uppkomsten av de fem existensgrupperna eller psykisk-fysiska fenomenen i det nuvarande livet och motsvarar en levande varelses död i ett förflutet liv, precis som i vanliga termer soluppgången på en plats innebär solnedgång på en annan plats. Detta dunkla tillstånd kan man kanske förstå bättre genom att föreställa sig livet som en våg och inte som en rak linje. Födelse och död är endast två faser i samma process. Födelse föregår död och död föregår i sin tur födelse. Den oavbrutna följden av födelse och död i förening med varje individuellt liv är det flöde som benämns Samsara – upprepad vandring.

Vad är den livets yttersta ursprung?

Buddha förklarar:

Utan märkbart slut är detta Samsara. En första början av levande varelser, som hindrade av okunnighet och fjättrade av begär, vandrar och far vidare, kan inte ses.

Detta livslopp fortsätter i oändlighet så länge som det närs av det smutsiga vattnet okunnighet och begär. Bara när dessa två rötter skärs av helt upphör loppet, återfödelse upphör som hos buddhor och arahanter. En yttersta början av detta livslopp kan inte fastställas precis som ett skede inte kan finnas när denna livskraft inte åtföljts av okunnighet och begär.

Buddha syftar här bara på livsloppets början hos levande varelser. Det är upp till vetenskapsmännen att spekulera över universums början och utveckling. Buddha försöker inte lösa alla etiska och filosofiska problem som förbryllar mänskligheten. Inte heller uttalar han sig om teorier och spekulationer som inte leder till upplysning. Inte heller kräver han blind tro från sina anhängare. Han tar framför allt del i lidandets problem och lidandets upphörande. Och med detta enda praktiska och specifika syfte lämnas alla irrelevanta sidoämnen utan avseende.

Men hur kan vi tro att det finns en tidigare existens?

Den värdefullaste beviset som buddhister har för återfödelse är Buddha, för han utvecklade kunskap som gjorde att han kunde läsa tidigare och kommande liv.

Genom att följa hans metoder utvecklade också hans lärjungar denna kunskap och kunde i stor utsträckning läsa sina tidigare liv.

Före Buddha fanns också en del indiska richis som var berömda för sådana psykiska krafter som att vara synska, tankeläsare och för att komma ihåg tidigare födelser etc.

Det finns också en del människor som spontant minns sina tidigare födelser och fragment från tidigare liv. Sådana fall är mycket sällsynta, men de få som finns tycks bekräfta tanken på tidigare födelse.

I hypnos upplever en del sina tidigare liv medan ett några få kan se andras liv och också bota sjukdom.

Ibland får vi egendomliga upplevelser som inte kan förklaras med annat än återfödelse.

Hur ofta har vi inte mött människor som vi aldrig mött förut och som instinktivt känns som om de var nära bekanta? Hur ofta besöker vi inte platser som känns verkligt bekanta?

Buddha sade:

Genom förflutna föreningar eller nuvarande lyckliga omständigheter spirar denna gamla kärlek upp igen som lotusen i vattnet,

Moderna psykiska, andliga fenomen, och andlig kommunikation och så vidare kan belysa frågan om återfödelse.

Till denna värld kom buddhor och högt utvecklade personligheter. Utvecklades de plötsligt? Kan de vara produkter av bara en enda existens?

Hur förklarar vi stora karaktärer som Buddhaghosa, Platon, geniala människor som Shakespeare, underbarn som Pascal, Mozart, Bethoven etc?

Bara ärftlighet kan inte förklara detta. Skulle de ha kunnat nå sådana höjder om de inte levt ädla liv och fått liknande erfarenheter i det förflutna? Eller är det bara av en slump som de blivit födda av dessa speciella föräldrar och under dessa gynnsamma förhållanden?

De få år som vi har förmånen att leva här kan säkerligen inte vara tillräckliga för evigheten.

Om man tror på det närvarande livet och på ett kommande är det rätt logiskt att tro på ett förflutet. Det närvarande är det förflutnas avkomma och det blir i sin tur framtidens förälder.

Om det finns skäl att tro att vi har existerat i det förflutna, då finns det inga skäl att inte tro på att vi kommer att existera efter vårt nuvarande liv som som till synes slutat.

Det är verkligen ett starkt argument till förmån för förfluten och kommande liv att ”i denna värld har dygdiga människor ofta otur och elaka människor lyckosamma”.

En västerländsk författare skriver:

Antingen vi tror på tidigare existens eller inte, utgör den det enda förnuftiga antagandet som överbryggar några luckor i mänsklig kunskap beträffande vissa fakta i varje dagligt liv. Vårt förnuft säger oss att endast denna idé om tidigare födelse och kamma kan förklara skillnader som finns mellan tvillingar, förklara hur människor som Shakespeare med mycket begränsad erfarenhet ändå med fantastisk exakthet kan skildra de mest olika slag av mänskliga karaktärer och miljöer etc som de inte kunde ha verkliga kunskaper om. Det skulle förklara varför geniet oföränderligt överskrider sin erfarenhet, förklara existensen av underbarn, de stora skillnader i sinne och moral, i hjärna och fysik, i villkor, omständigheter och miljö som märks överallt i världen och så vidare”.