Kapitel 11 Vägen till Nibbana

Hur når man Nibbana?

Genom att följa den Ädla Åttafaldiga Vägen som består av Rätt förståelse (samma ditthi), Rätt tanke (samma sankappa), Rätt tal (samma vaca), Rätt handlande (samma kammanta), Rätt livsföring (samma ajiva), Rätt strävan (samma vayama), Rätt uppmärksamhet (samma sati), Rätt koncentration (samma samadhi).

1. Rätt förståelse, vilket är ett nyckelbegrepp i buddhismen, förklaras som förståelse av de fyra Ädla Sanningarna. Detta innebär att förstå ting som de verkligen är och inte det som de synes vara. Detta syftar först och främst till en korrekt förståelse av sig själv, eftersom, som det Rohitassa Sutta säger, är alla fyra Sanningarna ”beroende av denna enda begränsade kropp med dess medvetenhet”. I tillämpningen av den Ädla Åttafaldiga Vägen finns Rätt förståelse både i början och i slutet. En absolut minsta grad av Rätt förståelse är nödvändig redan i början eftersom det ger den rätta motiveringen till Vägens andra sju faktorer och visar på rätt riktning. Vid tillämpningens höjdpunkt har rätt Förståelse utvecklats till perfekt insikt och visdom (vipassana-pañña), som leder direkt till arahantskap.

2. Den rätta förståelsens klarsyn leder till klart tänkande. Den andra faktorn i den Ädla Åttafaldiga Vägen är därför Rätt tanke (samma sankappa), som tjänar det dubbla syftet att utrota onda tankar och utveckla goda tankar. Rätt tanke i detta speciella sammanhang är trefaldig och består av:

   a) Nekamma – att ge upp världsliga nöjen eller verkan av icke-jag, som är motsats till fastklamrande, jag och ägandebegär.

   b) Avyapada – allomfattande kärlek, vänlighet eller godhet, som är motsats till hat och illvilja.

   c) Avihimsa – harmlöshet eller medkänsla, som är motsats till grymhet och känslolöshet.

3. Rätt tanke leder till Rätt tal, den tredje faktorn. Detta inbegriper att avstå från falskhet, skvaller, hårda ord och tanklöst pladder.

4. Rätt tal måste följas av Rätt handlande som innebär att avstå från att döda, stjäla och missbruka sexualiteten.

5. Genom att rena sina tankar, ord och handlingar i början försöker den andliga pilgrimen att rena sin livsföring genom att avstå från de fem yrken som är förbjudna för en lekman. De är att handla med vapen, med människor, djur för slakt, alkohol och droger och gift.

   För munkar betyder fel livsföring att med hycklande vandel och tarvliga sätt förse sig med munklivets behov.

6. Rätt strävan är fyrfaldig:

a) strävan efter att förkasta det onda som redan har uppstått

b) strävan efter att förhindra att det onda som icke uppstått uppstår

c) strävan efter att utveckla det goda som icke uppstått

d) strävan efter att främja det goda som redan uppstått

7. Rätt medvetenhet är en ständig medvetenhet beträffande kropp, känslor, tankar och

sinnesobjekt.

8. Rätt strävan och Rätt medvetenhet leder till Rätt koncentration. Det är sinnets ett-objekt som kulminerar i Jhanas eller meditativ försjunkenhet.

Av dessa åtta faktorer i den Ädla Åttafaldiga Vägen sammanförs de två första under avdelningen Vidom (pañña), de följande tre under Etik (sila) och de tre sista under Koncentartion (samadhi).

Men i ordning efter utveckling blir det:

I Etik (sila)
Rätt tal
Rätt handling
Rätt livsföring

II Koncentration (samadhi)
Rätt strävan
Rätt medvetenhet
Rätt koncentration

III Visdom (pañña)
Rätt förståelse
Rätt tanke

Etik (sila) är den första etappen på denna väg till Nibbana.

Genom att inte döda eller skada någon levande varelse blir en människa vänlig och medkännande mot alla, även den minsta varelse som kryper vid hennes fötter. Genom att avstå från att stjäla blir hon rättrådig och hederlig i allt sitt handlande. Genom att avstå från sexuellt missbruk som försämrar människans natur blir hon ren. Genom att undvika oriktigt tal blir hon sannfärdig. Genom att undvika skadliga drycker som främjar dåligt omdöme, blir hon nykter och omdömesgill.

Dess elementära principer för hur man styr uppförande är viktiga för den som går vägen till Nibbana. Överträdelse av dem innebär att lägga hinder på vägen vilket kommer att hindra hennes etiska utveckling. Att efterleva dem innebär en jämn och ständigt pågående utveckling utmed vägen.

Den andliga pilgrimen kommer alltså genom att disciplinera sina ord och handlingar att göra fortsatta framsteg och försök att kontrollera sina sinnen.

Medan han eller hon sakta och stadigt utvecklas genom att styra sina ord och handlingar och genom avhållsamt sinne kan kammakraften driva honom/henne till att avsäga sig världsliga nöjen och uppta det asketiska livet. Då kanske hon tänker:

”Ett tillhåll av strid är livet i hushåll,
och fyllt med slit och krav;
Men fritt och högt som under den bara himlen
är livet som den hemlöse lever.”

Men med det menas inte att alla förväntas att leva livet som munk eller nunna eller leva i celibat för att nå sitt mål. Ens spirituella framsteg påskyndas genom att vara munk/nunna även om en lekman kan bli en arahant. När man nått ett tredje stadium, innebär det till ett liv i celibat.

Genom att säkra en fast grund av etik, ger sig pilgrimen som är i utveckling in på den högre träningen av samadhi, kontroll och förfining av sinnet – det andra steget på denna Väg.

Samadhi är sinnets inriktning på ett enda objekt. Det är sinnets koncentration på ett enda objekt för att stänga ute allt ovidkommande.

Det finns olika meditationsobjekt beroende på individuella temperament. Koncentration på andningen är det lättaste av sinnets ett-enda-objekt. Meditation på allomfattande kärlek är mycket fördelaktigt eftersom det bidrar till mental frid och lycka.

Att förfina de fyra sublima tillstånden – allomfattande kärlek (metta), medkänsla (karuna), osjälvisk glädje (mudita) och jämnmod (upekkha) rekommenderas verkligen.

Efter att man omsorgsfullt övervägt ämne för meditationen väljer man det lämpligaste som passar ens temperament. Sedan sätter man sig och samlar med uthållig strävan sinnet tills man blir så helt absorberad och engagerad i det så att alla andra tankar stängs ute från sinnet av sig själv. De fem hindren som är på gång, nämligen sensuella begär, hat, slöhet och lättja, rastlöshet och oro samt skepsis, hindras då tillfälligt. Till slut uppnår man hänryckt koncentration och blir till obeskrivlig glädje försjunken i jhana, och njuter av lugnet och stillheten av ett sinne som koncentrerar sig på en enda punkt.

När man uppnår detta sinne som koncentrerar sig på en enda punkt, kan man utveckla de fem övernaturliga krafterna (abhiñña): gudomligt öga (dibbacakkhu), gudomligt öra (dibbasota), hågkomst av tidigare födslar (pubbenivasanussati-ñaña), tankeläsning (paracitta vijañana) och olika psykiska krafter (iddhividha). Men man måste ha klart för sig att övernaturliga krafter inte är nödvändiga för att bli arahant.

Även om sinnet nu är renat finns det fortfarande slumrande tendenser som att ge utlopp för begär, för trots koncentration, har begär bara försvunnit tillfälligt. De kan dyka upp vid oväntade tillfällen.

Både disciplin och koncentration är till hjälp för att rena Vägen från dess hinder men det är bara insikt (vipassana pañña) som gör det möjligt att se tingen som de verkligen är och följaktligen nå det yttersta målet genom fullständigt utrotande av begär som hindrats av Samadhi. Detta är det tredje och sista steget på Vägen till Nibbana.

Med sitt sinne, koncentrerat på en enda punkt, som nu liknar en putsad spegel betraktar man världen för att få rätt syn på livet. Vart man än vänder sina ögon ser man inget utom de Tre Tecknen – anicca (föränderlighet), dukkha (otillfredsställelse) och anatta (icke-jag) som träder fram som stor befrielse. Man förstår att livet ständigt förändras och att alla ting är förgängliga. Varken i himmel eller på jord går det att finna äkta lycka för varje form av njutning är inledning till smärta . Det som är förgängligt är därför smärtsamt och där förändring och smärta får överhand där kan det inte finnas en evig odödlig själ.

Därför väljer man av dessa Tre Tecken ett som tilltalar en mest och fortsätter strävsamt att utveckla Insikt i en bestämda riktning tills den underbara dag kommer när man förverkligar Nibbana för första gången i ens liv genom att ha förstört de tre Bojorna – åsikt om ”mig”, ”min kropp” etc (sakkaya-ditthi), tvivel (vicikiccha), överdriven tro på ritualer och ceremonier (silabbataparamasa).

Vid detta stadium kallas man en Sotapanna (en som övervunnit strömmarna) – en som stigit ner i strömmen som leder till Nibbana. Den som inte utrotat alla Bojor återföds som mest sju gånger.

Som resultat av denna skymt av Nibbana tar Pilgrimen mod till sig och utvecklar snabbt djupare insikt och blir en Sakadagami (en som återföds bara en gång till) genom att försvaga ytterligare två Bojor – sinnliga begär (kamaraga) och hat (patigha). Hon kallas Sakadagami eftersom hon återföds till jorden bara en gång om hon inte blivit arahant.

Det är i det tredje stadiet Anagama (en som inte återföds) som hon fullständigt kastar av sig de två bojorna som nämnts ovan. Därefter återvänder hon aldrig mer till denna världen inte heller återföds hon i de himmelska världarna eftersom hon inte har begär efter sinnesnjutningar. Efter döden återföds hon i den ”Rena hemvisten” (suddhavasa) en behaglig Brahmaliknande nivå tills hon uppnår arahantstadiet.

Stimulerad av den ofattbara framgången i sin strävan gör nu pilgrimen sitt sista framsteg och blir efter att ha utrotat de återstående Bojorna – nämligen begär efter liv i formvärlden (Ruparaga) och formlösa världar (Aruparaga), uppfattning om ”jag” (Mana), rastlöshet (Uddhacca) och villfarelse (Avijja) – ett fullkomligt helgon, en arahant, en Aktningsvärd.

Så fort hon förstått att det som skulle fullbordat har fullbordats så att alla sorgens bördor har försvunnit, alla former av fastklamranden har blivit totalt förintade och att hon beträtt Vägen till Nibbana. Den Aktningsvärda står nu på en höjdpunkt högra än den himmelska långt borta från motspänstiga passioner och världens orenheter, erfar Nibbanas obeskrivliga sällhet och utbrister i glädjelovsång.

---r

(Ett kortare avsnitt har tagits bort (övers. anm.)