Att praktisera Dhamma i vardagslivet - givmildhet

En viktig fråga för många människor är hur de ska praktisera meditation i sitt dagliga liv. Hur praktiserar man Dhamma i sitt dagliga liv? Att praktisera traditionell meditation under en retreat innebär intensiv träning i en mycket strukturerad miljö. Det är till hjälp och viktigt, men om meditationen  ska ha något värde måste träningen ingå i vårt dagliga liv. 

I det dagliga livet innebär det att börja den fullkomliga vägen att utveckla sinnet och att fortsätta att gå den. Det är verkligen i vårt vardagsliv och i våra dagliga situationer som vi behöver kunskap och förståelse för att möta alla de utmaningar som uppstår: konflikter, förvirring, dagliga medgångar och motgångar.

Vi behöver en metod för att med öppna ögon möta både de orenheter som uppstår i vårt sinne och de negativiteter som kommer till oss från andra. Vi måste också utveckla sinnets kvalitéer genom meditation.

Många vill meditera och hitta sinnesfrid. Men många vill verkligen inte ändra livsstil i övrigt. De vill både ha kakan och äta den - bli skickliga meditatörer och få det förmånliga resultatet av den, sinnesfrid, men samtidigt ändå göra vad som faller dem in och som passar in i deras önskningar och drömmar. 

Men processen arbetar faktiskt inte på det sättet. För de flesta av oss är det sinne vi möter när vi mediterar - alla tillstånd som uppstår, de svåra känslorna, andra negativa mentala tillstånd och även vårt kroppsliga tillstånd, plågor och sådant - i själva verket den totala summan av det vi samlat ihop under hela vårt liv. Detta förråd är resultatet av våra livslånga vanemönster, vår livsstil, och också våra åsiker.

Förutom meditation finns det metoder som vi kan öva och som hjälper oss att låta Dhamma få inflytande över våra vanemönster, vår livsstil, och också våra åsikter. Låt oss undersöka sidor av Dhammaträningen som vi, när tillfälle ges, kan få att påverka vårt dagliga liv.

Vi vet att den andra Ädla Sanningen inneär att lidandets orsak beror på begär och fasthållande, ohämmade begär. Därför är den Dhammaträning som kallas dana viktig. Med dana menas träning i att ge eller dela med sig åt andra. Det är ett sätt att motverka fasthållande, att hårt klamra sig fast, att hänga sig kvar vid sina ägodelar. Vi hittar girighet och fasthållande överallt. Vi klamrar oss fast vid det vi äger, vill inte bli av med det. Problemet är att ju mer vi äger desto mer betungande blir ägandet. Men att träna givmildhet hjälper. Det är en motvikt till bördan, och genom att dela med oss av det vi har till andra eller att träda ut ur vår egen egoistiska självupptagenhet, blir vi hjälpta att öppna våra sinnen för allomfattande kärlek och medkänsla. Det är en motvikt mot fasthållande och begär.

Man kan ge på olika sätt. Det finns tre grader av gåvor. Det första kan kallas "en-hands-gåva". Vid den sortens gåva ger du bort saker för att folk ber dig eller för att du måste eller för att folk förväntar sig det. Men du håller också fast med en hand. Du vill egentligen inte ge, men du gör det, fast motsträvigt. Till exempel om en tiggare fortsätter att tjata, så ger du honom något för att bli av med honom. Om du nånsin rest i Indien har du förmodligen varit med om att tiggare följt dig som en skugga och inte lämnat dig förrän du till slut gett dem något. Det är ett sätt att ge, att dela med sig åt andra. Men det har naturligtvis ett begränsat värde eftersom hela idén med att ge är att verkligen släppa. Det här innebär bara att släppa i viss grad men inte fullt ut.

Den andra gradens gåva kan kallas "vänskaplig gåva". Med det menas att du ger för att du tycker om att ge. Det känns bra. Du har inte tvingats till det. Varje gång du ser någon i behov av hjälp så ger du av vänskaplighet om du har nog för eget behov eller har dubbelt av någonting. Om du har två bananer och någon annan är hungrig brukar du ge bort den ena. Det är en högre form av givande eftersom du inte tvingats till det - du gör det på grund av din egen vänlighet och du håller inte hårt fast vid det.

Den tredje graden kan kallas "kunglig gåva". En kunglig gåva ger du när som helst. Du ger bort den skjorta du bär. Du ger din sista mat till någon som är hungrig. Eftersom du inte har någon baktanke, ger du det bästa du har. Det finns inget fastklamrande och inte heller ett "jag" inblandat i givandet.

Att ge bort materiella ting är kanske den lättaste formen av givande, särskilt om du har mer än nog. De flesta människor, särskilt i Väst har mer än nog. Vi har rum och garage fyllda av saker, vi har kläder som vi inte använder. En gång om året rensar vi kanske ut och skänker till Emmaus eller Myrorna med ett slags givmildhet. Åtskilliga gånger rensar vi förstås ut våra rum från saker som vi inte behöver för att få plats med andra sakar som vi skaffat. Att ge bort materiella ting, mat eller pengar till välgörenhet är ett sätt att dela med sig eller ett slags materiell gåva.  

En annan form av gåva är att ge av sin tid. Det är lite mer djupgående för din egen tid ligger närmare ditt ego. Det är rätt lätt att ge en tiggare en krona eller lite extra mat om du har tillräckligt, men att dela med dig av din tid är lite svårare. Tänk dig att din granne kommer och säger:
- Du förstår jag är i knipa, jag behöver verkligen din hjälp nu på lördag för att måla mitt hus.
- Lördag! Men herregud! Det är fotboll. Kan vi inte göra det på söndag?
Alternativt:
- Jag ska prata med min brorson, jag ger honom några hundralappar och skickar honom att hjälpa dig.

Vi håller fast vid  vår egen dyra tid och vår egen önskan att bara göra det vi vill. Att släppa våra egna önskningar och vår tid och hjälpa en människa är en mer djupgående form av gåva.

Att dela med oss av vår kunskap eller förmåga till andra är ett annat slags gåva. Alla dessa sätt att ge - från materiella till intellektuella - är sätt att släppa.

Meditation är också ett ett slag gåva, det är att släppa. Man kan verkligen säga att det är den högsta form av givande när vi mediterar eftersom vi släpper vad som än uppstår i våra sinnen, särskilt i uppmärksam meditation. Vi släpper ljud som når våra öron antingen det är ett behagligt eller ett obehagligt ljud. Vi bara låter det komma och låter det försvinna utan att hålla fast vid det. Om vi klamrar fast vid det, försöker vi släppa det. Vi försöker släppa  våra tankar, släppa värken i kroppen. Och slutligen försöker förstås var och en av oss att släppa sig själv. Vi släpper känslan av ett själv för att förverkliga sann Dhamma och sann befrielse av sinnet. Därför kommer vi också att släppa känslan av ett själv.

Om vi inte kan släppa materiella eller intellektuella ting, känslor som ångest eller andra både negativa och positiva tillstånd, då kan vi helt visst inte heller när det är dags, släppa vårt själv i meditationen, ta det stora steget till sann erfarenhet. Därför är träningen i att ge en fullständig träning.

Du kan hitta många tillfällen att träna givande i ditt vardagsliv. Speciellt kan du ge av din tid när någon behöver det, till exempel när någon på jobbet säger:
- Snälla, hjälp mig och visa hur den här idiotiska datorn fungerar?
Visa hur man gör, eller hjälp till att göra det eller gör det på något annat sätt.

Det finns tre grundsatser i Dhamma som hjälper oss när vi tränar att ge:
Rätt Förståelse, den första delen av den Ädla Åttafaldiga Vägen
Rätt Uppmärksamhet, den sjunde delen
Rätt Strävan, den sjätte delen
Dessa tre delar samverkar.

Rätt Förståelse inser själviskhet och girighet som är negativa egenskaper. Rätt Uppmärksamhet ser till att vi märker när själviskhet kommer tillbaka eller uppstår: vi märker när våra sinnen  håller hårt fast vid saker. När vi blivit medvetna om själviskhet och fasthållande som ogynnsamma tillstånd hos sinnet, använder vi Rätt Strävan för att släppa dem när de uppstår. Genom att träna Rätt Strävan får vi styrka att hindra och släppa ogynnsamma tillstånd, styrka att utveckla och förbättra gynnsamma tillstånd.