Ordet sankhâra kan härledas från prefixet sam som betyder "tillsammans", förenat med substantivet kâra "göra, tillverka". Sankhâras är alltså "göra-tillsammans", saker som uppträder gemensamt med andra eller saker som utgör en kombination av saker. Översättare har tolkat ordet på många olika sätt; formation, hopblandning, verksamhet, process, kraft, sammansättning, komposition, bestämning, hopsmide, konstruktion. Alla är klumpiga försök att fånga innebörden av ett filosofiskt begrepp för vilket vi inte har någon exakt parallell och alla svenska (engelska) tolkningar är därför dömda att vara inexakta. Själv använder jag skapelse och viljeformationer (volitional formations) med medvetenheten om att detta val är lika bristfälligt som alla andra.

Även då det är omöjligt att finna en exakt svensk (engelsk) översättning för sankhâra kan vi ändå nå insikt i hur ordet fungerar i "Dhammas" tankevärd genom att undersöka hur det används där. I suttorna uppträder ordet i huvudsak i tre sammanhang. Ett är i den tolvfaldiga formeln för beroende uppkomst (dependent origination, paticca-samuppâda) där sankhâras är den andra länken i serien. De sägs vara betingade av okunnighet och fungera som ett villkor för medvetandet. Genom att sammanställa förklaringar från olika suttor kan vi se att sankhâras är de karmatiskt aktiva viljestyrda handlingar som genererar återfödelse och som därmed upprätthåller den fortsatta rörelsen framåt i samsâra, kretsloppet av födelse och död. I detta samanhang är sankhâra egentligen synonymt med karma, ett ord som det etymologiskt är besläktat med.

I samband med beroende uppkomst skiljer man i suttorna på tre olika typer av sankhâras: kroppsliga, mental och verbala. Vidare kan sankhâras delas i de förtjänstfulla, de klandervärda och de orubbliga dvs viljehandlingarna som är närvarande i de fyra formlösa meditationerna. När okunnighet och begär påverkar medvetandeströmmen blir våra viljestyrda handlingar av ord, kropp och tanke krafter med kapacitet att ge resultat, och av de resultat som de ger är det mest signifikanta förnyelsen av medvetandeströmmen som följer på döden. Det är dessa sankhâras, stödda av okunnighet och med begär som bränsle som driver medvetandeströmmen framåt till en ny återfödelse. Exakt var medvetandet etableras bestäms av den karmiska karaktären av sankhâras. Om man engagerar sig i förtjänstfulla handlingar kommer sankhâras, de viljestyrda formationerna, att driva medvetandet till återfödelse i en lycklig sfär. Om man engagerar sig i klandervärda handlingar kommer sankhâras att driva medvetandet mot en olycklig återfödelse, och om man behärskar de formlösa meditationerna kommer dessa orubbliga sankhâras att driva medvetandet mot återfödelse i de formlösa sfärerna.

Det andra huvudsakliga området där ordet sankhâra är tillämpligt är i samband med de fem grupperna. Den fjärde gruppen är sankhâra-khanda, gruppen bestående av viljeformationer. Texterna definierar sankhâra-khanda som de sex klasserna av fri viljehandling (cha cetanâkâyâ): viljehandling med avseende på form, ljud, lukt, smak, känsel och idéer. Även då dessa sankhâras nära motsvarar de i formeln för beroende uppkomst är de inte i alla avseenden lika, för sankhâra -khandha har en större bredd. Gruppen av viljeformationer består av alla former av fri viljehandling. Det inkluderar inte bara de som är karmiskt potenta, utan även de som är ett resultat av karma och de som är karmiskt effektlösa. I den senare Palilitteraturen har sankhâra-khandha blivit en paraplykategori för alla sinnets faktorer, förutom känslan och perceptionen som betraktas som egna grupper. Sålunda har sankhâra-khanda kommit att inkludera sådana etiskt varierande faktorer som kontakt, avsikt, tanke och energi; gynnsamma faktorer som generositet, vänlighet och vishet; och ogynnsamma faktorer som begär hat och förvillelse. Då alla dessa faktorer uppstår i förening med den fria viljan och är delaktiga i viljeaktiviteter ansåg de tidiga Buddhistiska lärarna att den lämpligaste uppdelningen var att placera dessa i gruppen viljeformation.

Det tredje huvudsakliga området där ordet sankhâra förekommer är som beteckning för allt betingat. I detta sammanhang har ordet en passiv härledning och betecknar allt det som är bildat som en kombination av villkor; allt som är betingat, konstruerat eller sammansatt. I denna betydelse kan det helt enkelt översättas med skapelser, utan det begränsande adjektivet. Som enbart skapelser inkluderar sankhâras alla fem grupperna, inte enbart den fjärde. Termen inkluderar också externa objekt och företeelser som berg, fält och skogar; städer och byar; mat och dricka; ädelstenar, bilar och datorer.

Det faktum att sankhâras kan innefatta både aktiva krafter och det som produceras av dem är högst signifikativt och visar termens plats som en grundsten i Buddhas filosofiska vision. För vad Buddha betonar är att sankhâras i de två aktiva betydelserna - viljeformationerna verksamma i beroende uppkomst och de karmiska viljestyrda handlingarna i den fjärde gruppen - skapar sankhâras i den passiva betydelsen: "De skapar det betingade: därför kallas de viljeformationer. Och vad är de betingade ting som de skapar? De skapar kroppen, känslor, perception, viljeformationer och medvetandet; därför kallad kallas de viljeformationer" (SN22:79).

Även om yttre livlösa ting kan uppstå ur rent fysiska orsaker är de sankhâras som utgör vår person - de fem grupperna - är de alla produkten av de karmiskt aktiva sankhâras som vi skapat i tidigare liv. Även i det nuvarande livet bibehålls, förnyas och utökas de fem grupperna av de viljestyrda handlingar vi inlåter oss i nu, vilka senare blir en orsak för framtida existens. Därför lär Buddhan att det var våra egna karmiskt formande sankhâras som skapade vår nuvarande personliga struktur och det är våra nuvarande karmiskt formade sankhârâs som nu skapar de strukturer som vi kommer att vara arvtagare till i våra framtida existenser. Dessa strukturer består inte av något annat än sankhâras som betingade ting, de betingade skapelserna som utgör de fem grupperna.

Det viktigaste att förstå angående sankhâras som beroende skapelser är, att de är förgängliga: "Förgängligt är allt skapat". De är förgängliga inte bara i den meningen att de i sina yttre uppenbarelser med tiden kommer att nå ett slut utan också för att de på den subtila, förädlade nivån kontinuerligt uppstår och försvinner, ständig uppkomst för att efter en bråkdels sekund förgås: "Deras inre natur är att uppstå och försvinna." På grund av detta förklarar Buddha att alla sankhâras är lidande (sabbe sankhâra dukkhâ) - lidande emellertid inte för att de faktiskt är smärtsamma och plågsamma men på grund av deras flyktiga natur. "Efter att ha uppstått upphör de," och för att de alla upphör kan de inte ge en beständig lycka och trygghet.

För att nå fullständig befrielse från lidande - inte bara från den vi direkt upplever utan också från det lidande som är inneboende i all beroende existens - måste vi nå befrielse från alla sankhâras. Det som ligger bortom sankhâras är det som inte är konstruerat, inte ihopsatt, inte sammansatt. Detta är Nibbâna, som därför kallas det obetingade (unconditioned) - asankhata - det motsatta till det som är sankhata, ett ord som är motsatsen till sankhâra. Nibbâna kallas det obetingade just för att det är ett tillstånd som i sig vare sig är sankhâra eller konstruerat av sankhâras; ett tillstånd beskrivet som visankhâra, "fritt från det skapade," och som sabbasankhâra-samatha, "stillandet av alla skapelser."

När vi sätter ordet sankhâra under vårt mikroskop ser vi hela Dhammas världsbild komprimerat i det. De aktiva sankhâras bestående av aktiva viljestyrda handlingar skapar oupphörligt de sankhâras som bildar de fem grupperna som utgör vårt väsen. Så länge som vi fortsätter att identifiera oss med de fem grupperna (resultatet av okunnighet) och söker njutning i dem (resultatet av begär) fortsätter vi att alstra viljeformationer som bygger upp framtida kombinationer av grupperna. Precis detta är samsâras natur, en obruten procession av tomma med effektiva sankhâras som producerar ytterligare sankhâras vilka uppstår som friska vågor i varje ny födelse, sväller upp i en vågtopp för att störta samman i ålderdom, sjukdom och död. Ändå fortsätter det, svept i förvillelse att vi har kontrollen, understödd av ett evigt hopp om en slutgiltig tillfredsställelse.

När vi tar upp vår Dhammaträning anbringar vi en broms till det oupphörliga alstrandet av sankhâras. Vi lär oss se den sanna naturen av sankhâras, av våra egna fem grupper, som instabila, betingade processer som rullar på utan någon vid rodret. Därmed stänger vi av motorn driven av okunnighet och begär och den karmiska skapelseprocessen, produktionen av aktiva sankhâras är effektivt nermonterad. Genom att sätta stopp för skapandet av betingad verklighet öppnar vi dörren till det som alltid är närvarande men inte skapat: asankhata-dhâtu, det oberoende. Detta är Nibbâna, det odödliga, stillandet av viljeaktiviteter, den slutliga frigörelsen från allt beroende skapat och därmed från förgänglighet och död. Därför slutar vi: "Det skapades upphörande är lycksalighet."