De fyra paramattha dhamma

Det finns två slags verklighet: psykiska fenomen (nama) och fysiska fenomen (rupa). Nama upplever något, rupa upplever inget. Att se är till exempel ett slags nama, det upplever ett synligt objekt. Ett synligt objekt är i sig själv rupa, det upplever ingenting. Visuddhimagga, (Path of Purity, a commentary) förklarar (Ch XVIII,25):

Ty detta har sagts:
Så som samlingen av delar
tillåter ordet vagn,
så kan på vanligt vis sägas ”en varelse”
när khandas finns
finns inget annat än nama och rupa.

 (Kindred sayings I, 135. The five khandas

Så i många hundra suttor är det bara mentalt - materiellt som illustreras, inte en varelse, inte en person. Därför, precis som när delarna (av en vagn) som axlar, hjul, underrede, skaklar är ordnade på ett särskilt sätt, kan man bilda den mer konventionella termen ”vagn”. Men så finns det i den slutliga meningen, när varje del undersökts ändå ingen vagn. Precis så finns den mer konventionella termen ”en person” inte heller i den slutliga meningen, när varje del undersökts, ingen varelse som bas för förutsättningen ”jag är” eller ”jag”. I den yttersta meningen finns det bara mentalt - materiellt. Uppfattningen hos den som ser på detta vis kallas rätt förståerlse.

Alla fenomen i och runt oss är bara nama och rupa, realiteter som uppstår och försvinner, de är obeständiga. Nama och rupa är fullständiga realiteter, på pali paramattha dhammas. Vi kan uppleva deras utmärkande egenskaper när de framträder, oavsett vilka namn vi ger dem. De som utvecklat insikt kan förstå dem som de verkligen är, obeständiga och utan ”jag”. Ju mer vi förstår olika namas och rupas genom att uppleva deras utmärkande egenskaper, desto mer kommer vi att förstå att ”jag” bara är ett begrepp, det är inte paramattha dhammas.

Nama och rupa är olika slags realiteter. Om vi inte skiljer dem åt från varandra och lär oss de utmärkande egenskaperna hos dem kommer vi att fortsätta att ta dem för ”jag”. Till exempel är ”hörande” nama, det har ingen form eller gestalt. Hörande är något annat än hörselsinnet men det har hörselsinnet som nödvändig förutsättning. Det nama som hör upplever ljud. Hörselsinnet och ljud är rupas, som inte upplever något, de är helt skilda från namas som hör. Om vi inte lär oss att hörande, hörselsinne och ljud är realiteter som är helt och hållet skilda från varandra, kommer vi att fortsätta att tänka att det ”jag” som hör.

Visuddhimagga (XVIII,34) förklarar:

...Vidare har nama ingen verksam kraft, det kan inte agera av egen verksam kraft… Det äter inte, dricker inte, talar inte, poserar inte. Och rupa är utan verksam kraft, det kan inte agera av egen verksam kraft. För det har ingen önskan att äta, att dricka, att tala, att posera, utan snarare agerar nama när det bistås av rupa. När nama önskar att äta, att dricka, att tala, att posera, är det rupa som äter, dricker, talar och poserar…

Vidare läser vi (XVIII,36)

Precis som en människa är beroende
av en båt för att fara över havet,
Så behöver den mentala kroppen
den materiella kroppen för att agera.
Och som båten är beroende
av människan för att fara över havet
så behöver den materiella kroppen
den mentala kroppen för att agera
Beroende av varandra
far båten och människan på havet.
Och så gör både sinne och kropp
den ena beroende av den andra.

Det finns två slags betingad nama: citta (medvetande) och cetasika (mentala faktorer som uppstår tillsammans med medvetande). Det är många namas som uppstår på grund av betingelser och försvinner igen.

I fråga om citta, så erfar och upplever det ett objekt. Varje citta måste ha ett objekt för att erfara, på pali âramanna. Citta som ser har det som är synligt som sitt objekt. Citta som hör (hörselmedvetande) har ljud som sitt objekt. Det finns inget citta utan ett objekt, âranamma. Även när vi tycks sova, erfar citta ett objekt. Det finns många slags citta som kan klassificeras på olika sätt.

Några cittas är akusala (ogynnsamma för andlig utveckling), några är kusala, (gynnsamma). Akusala och kusala cittas är cittas som orsakar. De kan underbygga ogynnsamma eller gynnsamma handlingar genom kropp, tal eller sinne. Några cittas är vipâkacittas, resultatet av ogynnsamma eller gynnsamma handlingar. Några cittas är kiriyacittas, som varken orsakar eller ger följder.

Cittas kan klassificeras som jati ( som betyder födelse eller natur). Det finns fyra jatis: akusala, kusala, vipâka, kiriya.

Det är viktigt att veta vilken jati en citta är. Vi kan inte utveckla gynnsamhet i våra liv om vi tar ogynnsamt för gynnsamt eller om vi tar gynnsamt för vipâka. När vi till exempel hör obehagligt tal är ögonblicket när vi erfar ljudet (hörselmedvetande) akusala vipâka, resultatet av en ogynnsam handling vi själva utfört. Men motviljan som kan uppstå ganska kort efteråt är inte vipâka, men den uppstår med akusala citta.

Ett annat sätt att klassificera citta är genom planen av medvetende (bhumi). Det finns fyra plan av medvetande: kâmâvacara citta, rupâvacara citta, arupâvacara citta, lokuttara citta.

Medvetandets sinnesplan (kâmâvacara citta) är planet för sinnesintryck, till exempel seende, hörsel, lukt, smak och att ta emot intryck genom kroppens känselsinne. Det finns andra plan av citta som inte erfar sinnesintryck. De som utvecklar samathi, (lugnande meditation) och nått ett stadium av försjunkenhet (jhana) har jhanâcittas. Jhanâcitta är ett annat plan av citta, det erfar inte sinnesintryck. Lokuttara citta (övernaturligt medvetetande) är medvetandets högsta plan, det är det citta som omedelbart erfar nibbana.

Men det finns andra sätt att klassificera citta och om vi utgår från intensiteten i dem, så finns det ännu fler skillnader. Så kan till exempel akusala cittas, som har sina rötter i lobha (begär), dosa (hat) och moha (okunnighet) vara av olika intensitet. Ibland kan de underbygga handlingar, ibland inte, beroende på graden av akusala. Kusala cittas har också många olika grader av intensitet.

Sammanlagt finn det 89 eller 121 slags citta. Klassifikationen innefattar för övrigt 121 slags cittas hos arahanter som utvecklat både jhana (försjunkenhet) och vipassana och som kan erfara nibbana med hjälp av försjunkenhet.

Den andra paramatha dhamma är cetasika som är nama. Som vi sett erfar citta ett objekt: seende har det som är synligt som sitt objekt, hörande har ljud som sitt objekt, tänkande har det som är tanke som sitt objekt. Det finns emellertid inte bara citta, det finns också mentala faktorer, cetasikas, som är förenade med citta. Man kan tänka på något med motvilja, med en angenäm känsla, med visdom. Motvilja, känsla och visdom är mentala fenomen som inte är citta, de är cetasikas som är förenade med olika cittas. Det finns bara en citta åt gången, men det finns flera cetasikas (minst sju) som uppstår tillsammans med citta och som försvinner med citta, citta uppstår aldrig ensam. Till exempel är, på pali, vedanâ en cetasika som uppstår med varje citta. Citta bara förstår eller erfar dess objekt, det känner inte. Vedanâ däremot har funktionen att känna. Känsla är ibland angenämt, ibland oangenämt. Om vi inte har en angenäm eller oangenäm känsla, finns det ändå känsla, då är känslan neutral eller likgiltig. Känsla finns alltid, det finns inte ett ögonblick av citta utan känsla. När seendemedvetande till exempel uppstår, uppstår känsla (vedanâ) tillsammans med citta. Citta som ser tar bara emot synligt objekt, det finns ännu inget tycka om eller inte tycka om. Känslan som följer med detta slag av citta är likgiltig känsla. När seendemedvetandet har försvunnit, uppstår andra cittas och det kan finnas cittas som inte tycker om objektet. Känslan som följer detta slags citta är obehagskänsla.

Funktionen hos citta är att bli medveten om ett objekt., citta är vetandets chef. Cetasikas delar samma objekt med citta, men de har var och en sin egen speciella kvalité och funktion. Allt som allt finn det 52 slags cetasika. Det finns sju slags cetasika som uppstår med varje citta, de andra uppstår inte med varje citta.

Varseblivning, saññâ på pali, är en cetasika som uppstår med varje citta. I Visuddhimagga (XIV,130) läser vi om saññâ som kännetecknar varseblivning:

… Dess funktion är att göra ett märke som villkor för att åter ta emot varseblivning som ”detta är det samma” som till exempel snickare beträffande trä…

Citta erfar bara ett objekt, det ”märker” inte objektet. Det är saññâ (varseblivning) som märker objektet som erfars så att det kan kännas igen längre fram. Varje gång vi kommer ihåg saker är det saññâ och inte ”jag” som minns. Det är till exempel saññâ som minns att denna färg är röd, att detta är ett hus eller att detta är fågelsång.

Cetanâ (avsikt) är ett annat slags cetasika som uppstår med varje citta. Det finns cetasika som inte uppstår med varje citta. Akusala (ogynnsam) cetasikas uppstår bara med akusala cittas. Sobhana (vacker) uppstår med gynnsamma cittas. (se kap 19)

Lobha, (begär), dosa, (hat) och moha (okunnighet) är akusala cetasikas som bara uppstår med akusala cittas. När vi till exempel ser något vackert, kan det uppstå cittas med begär till vad vi sett. Cetasika som är lobha uppstår med citta i det ögonblicket. Lobha fungerar som begär eller fastklamrande. Det finns åtskilliga andra ajusala cetasikas som uppstår med akusala cittas som egenkärlek (mâna), felaktig förståelse (ditthi) och avund (issâ).

Sobhana (vacker) cetasikas som följer med gynnsamma cittas är till exempel alobha (givmildhet), adosa (gränslös kärlek), paññâ (eller amoha, vishet). När vi är givmilda uppstår alobha och adosa med kusala citta, saññâ  kan också uppstå med kusala citta. Och det finns också andra slags sobhana cetasikas som uppstår med gynnsam citta.

Även om citta och cetasika båda är nama, har de olika egenskaper. Man kan undra hur cetasikas kan erfaras. När vi märker en förändring i citta, kan en egenskap hos cetasikas erfaras. När till exempel akusala cittas med snålhet uppstår efter kusala cittas med givmildhet som försvunnit, kan vi märka en förändring. Snålhet och givmildhet är cetasikas som kan erfaras, de har olika egenskaper. Vi kan dessutom märka förändringen från begär till motvilja, från behaglig känsla till obehaglig känsla. Känsla är en cetasika vi kan erfara därför att känsla är dominerande och det finns olika slags känsla. Vi kan erfara att obehaglig känsla är annorlunda mot behaglig och neutral känsla. Dessa annorlunda cetasikas uppstår med olika cittas och de försvinner omedelbart tillsammans med citta som de följer. Om vi förstår mer om cittas mångfald, kommer det att hjälpa oss att se sanningen.

Det finns inte enbart mentala fenomen utan också fysiska. Fysiska fenomen (rupa) är det tredje paramattha dhamma. Det finns allt som allt 28 kategorier av rupa. Det finns fyra huvud-rupas eller ”De betydelsefulla elementen”, på pali maha-bhuta-rupa.

Det är:

1. Jordelementet eller hårt (erfars som hårt eller mjukt)
2. Vattenelementet eller flytande
3. Eldelementet eller temperatur (erfars som hetta eller köld)
4. Vindelementet eller flygande (erfars som rörelse eller tryck)

Dessa ”De betydelsefulla elementen” uppstår tillsammans med andra slags rupa, på pali upada-rupa. Rupas uppstår aldrig ensamma. De uppstår i grupper eller föreningar. Det finns åtminstone åtta slags rupa som uppstår tillsammans. Till exempel när rupa som är temperatur uppstår, så uppstår också hårt, flytande, flygande och andra rupas. Upada-rupas är till exempel de fysiska känselorganen för syn, hörsel, doft, smak och känsel och sinnesobjekten för synliga objekt, ljud, lukt och smak.

Olika kännetecken hos rupa kan erfaras genom ögon, öron, näsa, tunga, kroppskänsla och sinne. Dessa kännetecken är verkliga eftersom de kan erfaras. Vi använder konventionella termer som ”kropp” och ”bord”, de har båda kännetecken på hårt som kan erfaras genom beröring. På så sätt kan vi bevisa att kännetecknet för hårt är det samma, det har ingen betydelse om det är kropp eller bord. Hårt är en paramattha dhamma. ”Kropp” och ”bord” är inte paramattha dhammas utan bara begrepp. Vi tar för givet att kroppen består och vi tar den för ”jag”, men det vi kallar för ”kropp” är bara olika rupas som uppstår och försvinner. Den konventionella termen ”kropp” bedrar oss om verkligheten. Vi kommer att förstå sanningen om vi lär oss att erfara rupas olika kännetecken när de visar sig.

Citta, cetasika och rupa uppstår bara när rätt betingelse finns, de är betingade dhammas (på pali sankhara dhamma). Seende kan inte uppstå om det inte finns synsinne och inte något synligt objekt. Ljud kan bara uppstå om det finns rätt betingelser för dess uppkomst. När det uppstått, försvinner det igen. Allting som uppstår på grund av betingelser måste försvinna igen när betingelserna upphört. Man tycker kanske att ljudet finns kvar men det som vi tar för en lång bestående stund med ljud är i själva verket många olika rupas som följer på varandra.

Den fjärde paramattha dhamma är nibbana. Nibbana är slutet för orenheter. Nibbana kan erfaras genom sinnesdörren om man följer den rätta Vägen som leder dit: utvecklingen av visdomen som ser tingen som de är. Nibbana är nama. Men det är varken citta eller cetasika. Nibbana är ett nama som inte uppstår och försvinner, det är ett nama som är en obetingad realitet (på pali visankara dhamma). Det uppstår inte eftersom det är obetingat och därför försvinner det inte. Citta och cetasika är namas som erfar ett objekt, nibbana är ett nama som inte erfar ett objekt, men nibbana själv kan vara citta - och cetasikaobjekt som erfar det. Nibbana är inte en person, det är icke-jag, det är anatta.

Summering av de fyra paramattha dhammas:

citta
catasika            betingade dhammas (sankhara dhamma)
rupa

nibbana            obetingade dhamma (visankhara dhamma)

När vi studerar Dhamma är det viktigt att veta vilken paramattha dhamma den ena eller andra realiteten har. Om vi inte vet det vilseleds vi kanske av konventionella termer. Vi skall till exempel veta att det vi kallar för ”kropp” i själva verket är olika paramattha dhammas, inte citta eller cetasika. Vi skall veta att nibbana inte är citta eller cetasika utan den fjärde paramattha dhamma. Nibbana är slutet på alla betingade realiteter. När en arahant dör finns det ingen mer återfödelse för honom eller henne.

Alla betingade dhammas, citta, cetasika och rupa är föränderliga (anicca). Alla betingade dhammas är dukkha eftersom de är föränderliga.

Alla dhammas är anatta, icke-jag (på pali sabbe dhamma anatta). Alltså är betingade dhammas föränderliga och dukkha. Men kännetecknen för alla dhammas, det vill säga de fyra paramattha dhammas nibbana inbegripet, är anatta, icke-jag.

Frågor

1. Vad är skillnaden mellan nama och rupa?
2. Vad är skillnaden mellan citta och cetasika?
3. Erfar cetasikas ett objekt?
4. Finns det mer än en citasika som uppstår tillsammans med citta?
5. Kan nibbana erfara ett objekt?
6. Är nibbana ett ”jag”?