Abhidhamma
i vardagslivet
Översättning Kerstin Jönhagen
www.budsas.org
Abhidhamma
i vardagslivet
Översättning Kerstin Jönhagen
www.budsas.org
Kapitel 2
De fem khandasBuddha upptäckte sanningen i alla fenomen. Genom egen erfarenhet hade han kunskap om kännetecknet hos varje fenomen. Av medkänsla lärde han andra människor att se verkligheten på olika sätt så att de skulle få en djupare förståelse för fenomenen i och runt dem själva. När realiteterna klassificeras enligt paramattha dhammas (absoluta realiteter) ordnas de citta Citta, cetasikas och rupa är betingade realiteter (sankhara dhammas). De uppstår på grund av betingelser och försvinner igen, de är föränderliga. En paramattha dhamma, nibbana, är en obetingad realitet (visankhara dhamma) som inte uppstår och försvinner. Alla fyra paramattha dhammas är anatta, icke-jag. Citta, cetasika och rupa som är betingade realiteter kan klassificeras som de fem khandas. Khanda betyder grupp eller förening. De är:
De 52 slagen av cetasikas
klassificeras som tre khandas: Så omfattar sankharakhanda till exempel följande cetasikas: avsikt (cetana), begär (lobha), hat (dosa), okunnighet (moha) allomfattande kärlek (metta), givmildhet (alobha) och visdom (panna). Sankharakkhanda översätts ibland med ”handlingar” eller ”mentala gestaltningar”. Beträffande citta så är alla cittas en khandha, vinnanakkhandha. Palitermerna vinnana, mano och citta är tre termer för samma realitet, den som har kännetecknet att förstå eller erfara något. När citta klassificeras som khandha används ordet vinnana. Alltså är de fem khandhas grupperade som en rupakhandha och fyra namakhandha. Tre namakhandhas är 52 cetasikas. De andra namakhandhas är 89 eller 100 och 21 cittas. Nibbana är inte en khandha. Nibbana är tom på khandha (på pali khandhavimutti). Visuddhimagga (XX,96) förklarar uppkomsten och försvinnandet av nama och rupa: … Det finns ingen samling eller förråd av ouppkommen nama-rupa (existens) före dess uppkomst. När det uppstår kommer det inte från någon samling eller förråd. Och när det försvinner går det inte i någon riktning. Det finns ingenstans någon som sätter in av det som har försvunnit i form av en samling eller förråd eller lager. Men just som det inte finns något förråd före dess uppkomst av det ljud som uppstår när det spelas på en luta, det varken kommer från något förråd när det uppstår eller går i någon riktning när det försvinner eller finns kvar som ett förråd när det försvinner utan tvärtom utan att ha funnits skapas det genom lutan, lutans hals och människans kraft och efter att ha funnits upphör det --- så har inte heller några materiella och immateriella förhållanden (rupa och nama) funnits och de har upphört efter att ha funnits, de försvinner… Khandas är verkliga, vi kan erfara dem. Vi erfar till exempel rupakkhandha när vi känner hårt. Det finns inte, det uppstår och försvinner. Inte bara kroppens rupas utan även andra fysiska fenomen är rupakkhandhas. Till exempel är ljud rupakkhandhas, det uppstår och försvinner, det är förgängligt. Vedanakkhandha (känsla) är verklig,
vi kan erfara känslor. Vedanakkhandha omfattar alla slags känsla.
Känsla kan klassificeras på olika sätt. Ibland klassificeras känslor
som trefaldiga: Ibland klassificeras de som femfaldiga: behaglig känsla Kroppskänsla är känsla som har kroppssinne, rupa, som har förmåga att ta emot kroppsliga intryck som betingad. Känslan själv är nama, men den har rupa (kroppssinne) som betingad. När ett objekt kontaktar kroppssinnet är det antingen plågsamt eller behagligt, det finns inte någon likgiltig kroppskänsla. När kroppskänslan är obehaglig är det akusala vipaka (resultatet av en ogynnsam handling) och när kroppskänslan är behaglig är det kusala vipaka (resultatet av ogynnsamma handlingar). Eftersom det finns många olika känsloögonblick som uppstår och försvinner är det svårt att skilja dem från varandra. Vi är till exempel benägna att förväxla kroppslig behaglig känsla som är vipaka med den behagliga känsla som kanske uppstår kort efter tillsammans med denna behagliga kroppskänsla. Eller så förväxlar vi kanske kroppsplåga och obehaglig känsla som uppstår tillsammans med motvilja. När det förekommer kroppslig smärta är plågan vipaka som följer med vipakacitta som upplever att objektet träffar kroppssinnet. Obehaglig (mental) känsla kanske uppstår sedan, det är inte vipaka utan följer med akusala citta . Den uppstår på grund av vår lagrade dosa (motvilja). Fastän ”kroppslig” känsla och ”mental känsla” båda är nama är de fullkomligt skilda slag av känslor som uppstår på grund av olika betingelser. När det inte finns fler betingelser för dosa kan det fortfarande finnas plågsam känsla men det är inte längre (mental) obehaglig känsla. Arahanten kanske fortfarande har akusala vipaka så länge hans/hennes liv ännu inte upphört, men han/hon har ingen motvilja. (Författaren skriver ”hans” ”han”. Men i översättningen har jag valt att lägga till ”hennes” och ”hon”) Vi läser i ”Besläktade yttranden” (I, Sagatha -vagga, Marasutta, II.3, Stickan:
Den Fullkomlige kände den och hade verkligen ont, svår var smärtorna han led i kroppen, intensiva och skarpa, häftiga, smärtsamma och ovälkomna. Sannerligen bar han dem, medveten och befriad, men förkastade dem inte... Känslor är sexfaldiga när de klassificeras som de sex dörrarna. Det finns känslor som uppstår genom ögonen, öronen, näsan, tungan, kroppskänslan och sinnet. Alla dessa känslor är olika, de uppstår på grund av olika betingelser. Känslor uppstår och försvinner med det citta som de åtföljer och således är de olika i varje ögonblick. Vi läser i ”Besläktade yttranden” (IV, Salayatana-vagga II, Besläktade yttranden om känslor, 8, Sjukdom II) att Buddha sade till munkarna:
Det finns fortfarande många sätt att klassificera känslor. Om vi känner till de olika sätten att klassificera känslor hjälper det oss att inse att känsla bara är ett mentalt fenomen som uppstår beroende på betingelser. Vi är benägna att hålla fast vid känslan som har försvunnit i stället för att vara uppmärksamma på verkligheten i det nuvarande ögonblicket så som den visar sig genom ögon, öron, näsa, tunga, kroppskänsla eller sinne. I stället i Visuddhimagga, som citerats ovan (XX,96) jämförs nama och rupa med ljudet av en luta som som inte kommer från något ”förråd” när det uppstår, och inte heller försvinner i någon riktning när det upphör och inte heller finns kvar som ett ”förråd” när det har upphört. Vi häller dock fast vid känslor så mycket att vi inte inser att känslan som har försvunnit inte existerar mer, den har helt upphört. Sannakhandha (varseblivning) är verkligt. Det kan vi uppleva när som helst när vi kommer ihåg någonting. Det finns sanna i varje ögonblick av citta. Varje citta som uppstår upplever ett objekt och sanna som uppstår med citta kommer ihåg och stämplar detta objekt så att det kan bli igenkänt. Även när det finns ett ögonblick som man inte känner igen, upplever citta ett objekt vid detta tillfälle och sanna som uppstår med citta stämplar detta objekt. Sanna uppstår och försvinner med citta, sanna är förgängligt. Så länge som vi inte ser sanna som den verklighet det är, nämligen bara ett mentalt fenomen som försvinner så snart som det uppstått, kommer vi att ta sanna för ”jag”. Sankharakkhanda (de femtio cetasikas som inte är vedana eller sanna) är verkliga, de kan upplevas. Vi kan uppleva sankharakhanda vid vackra mentala faktorer (sobhana cetasikas) som till exempel givmildhet och medkänsla, eller vid ogynnsamma mentala faktorer som ilska och snålhet,. Alla dessa fenomen uppstår och försvinner, sankharakhanda är föränderligt. Vinnanakkhanda (citta) är verkligt. Vi kan uppleva det när vi ser, hör, luktar, smakar, tar emot intryck genom kropp-känsla eller tänkande. Vinnanakkhanda uppstår och försvinner, det är föränderligt. Alla sankhara dhammas (betingade fenomen) som är de fem khandas är föränderliga. Ibland kallas khandas ”grupperna av fastklamrande” (på pali upadanakhkhandha). Upadanakhkhandhas är de khandas som är objekt för fastklamrande. Den som inte är en arahant klamrar fast vid khandas. Vi tar kroppen som jag, alltså klamrar fast vid rupakhanda. Vi tar det mentala för jag, alltså klamrar fast vid vedanakkhanda, till sannakhandha och till vinnanakkhanda. Om vi klamrar fast vid khandas och om vi inte ser dem som de är kommer vi att lida. Så länge som khandas fortfarande är objekt för fastklamrande (upadanakhkhandha) är vi som människor som drabbats av sjukdom. Vi läser i ”Besläktade yttranden” (III, Khanda-vagga First Fifty.1 Nakulapatir) att lekmannen Nakulapatir, som var en gammal sjuk man kom för att träffa Buddha i Krokodilernas område i Hjortparken. Buddha sade till honom att han skulle träna på följande vis: ”Trots att min kropp är sjuk kommer inte mitt sinne att bli sjukt”. Senare gav Sariputta honom fortsatt förklaring av Buddhas ord:
Så länge som vi klamrar fast vid khandas är vi som sjuka människor men vi kan bli botade från vår sjukdomom om vi ser khandas som de är. Khandas är föränderliga och alltså dukkha (otillfredsställelse). Vi läser i ”Besläktade yttranden” (III, Khanda-vagga Last Fifty.104 (Lidande) att Buddha undervisade munkarna om de Fyra Ädla Sanningarna. Han sade:
Så länge som det fortfarande finns fastklamrande vid khandas, kommer det att uppstå khandas i återfödelse och det betyder sorg. Om vi utvecklar Den Åttafaldiga Vägen kommer vi att lära oss se vad khandas verkligen är. Då befinner vi oss på den väg som leder till upphörandet av dukkha, vilket betyder: ingen mer födelse, inget åldrande, ingen sjukdom och död. De som uppnått till upplysningens sista nivå, arahantens nivå, kommer att efter att deras livslängd är över att bli fri från khandas. Frågor 1. Vilka paramatha dhammas är nama
? |
 |
 |
 |