Olika nivåer av lobha

Lobha, fastklamrande, leder till sorg. När vi verkligen förstår detta, skulle vi gärna vilja utrota lobha. Att utrota lobha görs dock inte omedelbart. Vi kan kanske undertrycka lobha för en stund men det kommer att uppträda igen när det finns rätta omständigheter för dess uppkomst. Även om vi vet att lobha bringar sorg det kommer det säkert att uppstå om och och om igen. Men det finns ett sätt att utrota det, det kan bli utrotat genom visdom som ser ting som de är.

När vi studerar cittas mer i detalj kommer det att hjälpa oss att förstå oss själva. Vi kommer inte bara att känna igen den grova lobha utan också nivåer av lobha som är subtilare. Följande sutta ger ett exempel på lobha som är subtilare. Vi läser i ”Besläktade yttranden” (I Sagatha-vagga IX, Skogssuttor 14)

En viss munk vistades en gång bland kosalese-folket i ett visst skogsområde. Under tiden där dök han, efter att ha återvänt från sin tiggarrunda och brutit sin fasta, ner i en lotusdamm och luktade på doften från en röd lotus. Då rördes en deva som höll till i det skogsområdet av medkänsla för denna munk och önskade honom välgång och önskade oroa honom. närmade sig och sade till honom med denna vers:

”Denna blomma. vattenfödd, som inte givits.
Du står insupande dess doft.
Detta är en grupp av ting som inte skall stjälas.
Och dig, en dofttjuv måste jag kalla dig, herre”

Munken:

Nej, inget bär jag iväg, inget bryter jag.
Vid sidan står jag luktande på vattnets barn.
Nå, av vilket skäl kallas jag en dofttjuv?
Den som gräver upp en lotus
Som livnär sig på lotus, i måttlig mängd
Undrande: Varför har du inte ett sådant namn för honom?

Devan:

En hänsynslös människa, av ond karaktär.
Fläckad som en tjänsteflickas smutsiga dräkt.
För en sådan gäller ej de ord jag säger.
Men detta är som sig bör att jag skall säga (dig).
Till honom vars karaktär är utan synd .
Vilken alltid frågar efter vad som är rent:
Vad som bara verkar vara en hårspets av ondska.
För honom verkar den stor som ett regnmoln.

Vi bör också känna igen de mer subtila lobhas som uppstår när vi gläds åt en ljuvlig doft eller vacker musik. Det verkar som om det inte finns några akusala cittas när vi inte sårar andra, men även lobhas som hör ihop med förfining är akusala, det skiljer sig från generositet vilket kusala. Vi kan inte tvinga oss själva att inte ha lobha, men vi kan lära känna lobhas egenskap när den uppträder.

Inte bara suttorna utan också Vinaya (munkreglerna) ger exempel på lobha som är mer subtilt. Varje del av läran, Vinaya, Suttanta och Abhidhamma,kan hjälpa oss att förstå oss själva bättre. När vi läser Vinaya ser vi att även munkar som lever belåtna med litet, fortfarande har samlad förutsättning för lobha. Varje gång det inträffade att en munk avvek från sitt rena liv, lades en regel till för att hjälpa dem att bli mer vaksamma. På så sätt förstår vi användbarheten hos reglerna som går in i de minsta detaljer av en munks uppförande. Reglerna hjälper munken att vara vaksam även när han utför de mest vardagliga sysslar som att äta, dricka, klä på sig och promenera. Det finns regler som förbjuder till synes oskyldiga handlingar som att leka i vattnet eller med vatten (Pacittiya 53) eller retas med andra munkar. Sådana handlingar görs inte med kusala cittas utan med akusala cittas.

Vi läser i Vinaya (Suttavibbhanga, Pacittia 85) att munkarna inte skall gå in i byn vid fel tid. Skälet är att de skulle lätt kunna inlåta sig i världsligt tal. Vi läser:

Nu, hade då vid denna tid en grupp av sex munkar gått in i byn vid fel tid och hade satt sig ner i en lokal och talade en mängd världsligt tal, det vill säga prat om kungar, tjuvar, berömda ministrar, arméer, skräck, slagsmål, mat och dryck, kläder, sängar, blomsterkransar. parfymer, kvinnor, starka drycker, gator, trevliga ting, om de som avlägsnat sig förut, om skiljaktigheter, om spekulationer om världen, om havet om tillblivelse och icke-tillblivelse och så vidare.

Detta stycke är också användbart för lekmän. Vi kan inte undvika att prata om världsliga saker, men vi bör veta att vårt prat, även om det verkar oskyldigt, ofta motiveras av lobha-mula-cittas eller av dosa- mula-cittas (cittas rotade i motvilja) För att förstå oss själva bör vi ta reda på vad slags citta vårt prat är motiverat av.

Varje gång en lobha-mula-citta uppstår ackumuleras den. När omständigheter finns kan lobha motivera illdåd genom kropp, tal och sinne. När vi ser till vad slags handling lobha kan leda till kommer vi att känna starkare längtan efter att utplåna det.

Illdåd kallas akusala kamma på pali. Kamma är den cetasika (mental faktor som uppstår med citta), som är avsikt eller vilja, på pali cetana. Men ordet ”kamma” används också i mer generell betydelse för handlingar som är planerade av cetana. Termen ”kamma-patha” (ordagrant handlingsriktning) används också i denna betydelse. Det finns akusala kamma-pathas och kusala kamma-pathas, onda handlingar och goda handlingar som åstadkoms genom kropp, tal och sinne. Beträffande akusala kamma-patha finns det tio akusala kamma-pathas och dessa beror på lobha, dosa och moha. Moha, villfarelse, som åtföljer varje akusal citta är roten till allt ont. Alltså, när det finns akusala kamma-patha, måste det finnas moha. Några akusal kamma-pathas kan ibland utföras med lobha-mula-citta och ibland med dosa-mula-citta. Därför kan vi när vi ser någon annan begår en ond handling inte alltid vara säkra på vilket slag av citta som motiverar denna handling.

De tio akusala kamma-pathas är:

1. att döda

2. att stjäla

3. att missbruka sexualitetn

4. att ljuga

5. att förtala

6. hårt tal

7. tanklöst tal

8. girighet

9. hat

10. fel förståelse (ditthi)

Att döda, stjäla och missbruka sexualitet är tre akusala kamma-pathas som utförs genom kroppen. Att ljuga, förtala och använda hårt och tanklöst tal är fyra akusala kamma-pathas som utförs genom tal. Girighet, hat och fel förståelse är tre akusala kamma-pathas som utförs genom sinnet. Beträffande akusala kamma-pathas genom kroppen utförs dödande med dosa-mula-citta. Att stjäla kan ibland utföras av lobha-mula-citta och ibland av dosa-mula-citta. Det utförs av lobha-mula-citta om man önskar att ta det som tillhör någon annan för att glädja sig själv. Det utförs av dosa-mula-citta om man önskar att någon annan drabbas av skada. Sexuellt missbruk utförs av lobha-mula-citta.

Av akusala kamma-pathas genom tal, ljugande och förtal och tanklöst tal utförs det av lobha-mula-citta om man önskar vinna något för egen del eller om om man önskar göra sig omtyckt av andra. Beträffande att ljuga kanske vi tänker att det inte är skadligt med så kallade ”vita lögner” eller att ljuga på skoj. Men allt slags ljugande motiveras av akusala cittas. Vi läser i ”Samtal om uppmaningen till Rahula i Ambalatthika (medellånga yttranden II. 61, Bhikkhu-vagga) att Buddha talade till sin son Rahula om ljugande. Buddha sade:

- Även om, Rahula, någon hos vilken det inte finns någon skam för avsiktligt ljugande, om honom säger jag att det finns inget ont han inte kan göra. Därför, Rahula, ”Jag vill inte säga en lögn, inte ens på skoj” ---- Detta är hur du bör träna dig, Rahula.

Att ljuga kan också utföras av dosa-mula-citta och är således fallet när vi vill skada någon annan.

Beträffande förtal är vi alla benägna att prata om andra. När det inte finns avsikt att skada andras goda anseende finns det ingen akusala kamma-patha, Dock, när prat om andra blir en vana kan det lätt bli tillfälle för akusala kamma-patha. Detta slags akusala kamma-patha utförs av lobha-mula-citta om man förtalar för att vinna något för egen del eller behaga andra. Det utförs av dosa.mula-citta om man vill skada någon annan. Vi kommer att bli mindre benägna att tala om andra eller döma dem när vi ser oss själva och andra som fenomen som uppstår av betingelser och som inte består. I det ögonblick vi talar om andra människors handlingar, har dessa fenomen redan försvunnit. Vad de säger eller gör finns inte mer.

Hårt tal utförs av dosa-mula-citta.

Tanklöst tal är tomt prat om meningslösa saker. Detta slags tal utförs av lobha-mula-citta eller av dosa-mula-citta. Tanklöst tal är inte alltid akusala kamma-patha. Det kan utföras av akusla citta som inte har akusala kamma-pathas styrka.

Beträffande akusala kamma-patha genom sinnet skapas hat, viljan att såra eller skada någon annan med dosa-mula-citta och girighet och fel förståelse skapas av lobha-mula-citta. Det finns akusala kamma-patha som är girighet när man på oärligt sätt vill komma över det som tillhör någon annan . Vad beträffar ditthi (fel förståelse) finns det många slags ditthi, men tre slags ditthi är akusala kamma-patha genom sinnet. Ett av dem är ahetuka-ditthi, tron att det inte finns orsak för varelsers existens och inte orsak för deras renhet eller fördärv.

En annan felaktig förståelse som är akusala kamma-patha genom sinnet är akiriya-ditthi, tron att det inte finns goda och dåliga handlingar som skapar sina resultat.

Den tredje oriktiga förståelsen som är akusala kamma-patha genom sinnet är natthika-ditthi eller nihilism. Natthika-ditthi är tron att det inte finns resultat av kamma och att det inte finns ett kommande liv efter döden.

Alla slags lobha ger stor eller mer subtila sorg. Vi är som slavar så länge vi är uppslukade och förblindade av objekten som visar sig genom ögon, öron, tunga, kroppskänsla och sinne. Vi är inte fria om vår lycka beror på den belägenhet som vi befinner oss i och det sätt andra beter sig mot oss. I ena stunden är folk kanske vänliga mot oss men i nästa stund är de kanske otrevliga. Om vi lägger för stor vikt vid andras tillgivenhet kommer vi lätt att bli upprörda i sinnet och på så sätt slavar under vårt humör och våra känslor.

Vi kan bli mer oberoende och fria om vi inser att både vi själva och andra människor bara är nama och rupa, fenomen som uppstår på grund av betingelser och åter försvinner. När andra säger obehagliga saker till oss är det betingelserna som orsakar dem att tala på detta sätt och det finns betingelser som orsakar att vi hör sådana ord. Andra människors beteende och våra reaktioner på dem är betingade fenomen som inte stannar kvar. I det ögonblick vi tänker på dessa fenomen har de redan försvunnit. Utvecklingen av insikt på detta sätt innebär att bli mindre beroende av livets förändringar. När det finns uppmärksamhet i det nuvarande ögonblicket lägger vi mindre vikt vid hur människor beter sig mot oss.

Eftersom lobha är så djupt rotat, kan det bara utplånas i speciella steg. Ditthi utplånas först och sedan kan de andra slagen av fastklamrande utplånas. En sotapanna (en person som har uppnått det första steget till upplysning) har utplånat ditthi. Han eller hon har utvecklat visdom som förstår att alla fenomen är nama och rupa, icke-jag. När ditthi har utplånats uppstår lobha-mula-cittas med ditthi inte mer. Som vi sett uppstår fyra slags lobha-mula-citta med ditthi (de är ditthigata-sampayutta) och fyra slags uppstår utan ditthi (de är ditthigata vippayutta). Vad beträffar en sotapanna uppstår fortfaranade de fyra slagen av lobha-mula-citta utan ditthi, alla slags fastklamrande är ännu inte utplånade. En sotapanna har fortfarande egenkärlek. Egenkärlek kan uppstå med de fyra algen av lobha-mula-cittas som är utan ditthi (ditthigata vippayutta). Det kan finnas egenkärlek när man jämför sig med andra, när man till exempel tycker att man själv har mer visdom än andra. När vi betraktar oss själva som bättre, lika eller mindre i jämförelse med andra finner vi oss kanske viktiga och då finns egenkärlek. När vi känner oss mindre än någon annan är det inte nödvändigtvis kusala, det kan fortfarande finnas ett slags godkännande av oss själva och då är det egenkärlek. Egenkärlek är så djupt rotad det utplånas endast när man blir en arahant.

Den som har uppnått det andra steget till upplysning, en sakadagami (övervunnit mer än en återfödelse) har mindre lobha än en sotapanna. Den som uppnått det tredje steget till upplysning, en anagami, (övervunnit återfödelse) klamrar inte mera fast vid av objekten som visar sig genom ögon, öron, tunga, kroppskänsla och sinne, men är fortfarande uppslukad och förblindad av återfödelse. Arahanten har utplånat lobha fullständigt.

Arahanten är helt fri eftersom han eller hon har utplånat alla orenheter. Vi läser i Salayaytanavagga om sinnet att Buddha, när han vistades bland Sakkas vid Devadaha, sade till munkarna :

Devas och människor, munkar, gläds åt objekt, de är upptända av objekt. Det är på grund av ostadigheten, att komma till ett slut, upphörandet av objekt, munkar, som devas och människor lever olyckliga. De gläds åt ljud, dofter, smaker, beröring, de gläds åt sinnestillståndet och är upphetsade över det. Det är på grund av ostadigheten, att komma till ett slut, upphörandet av objekt, munkar, som devas och människor lever olyckliga.

Men Tathagatha, munkar, som är en Arahant, en fullkomligt upplyst, som ser verkligheten som den är, både uppståendet och försvinnandet och förstörandet, tillfredsställelsen, eländet och vägen att fly från objekt, - han gläds inte åt objekt, har inget nöje av dem, är inte upphetsad av av dem. Det är på grund av ostadigheten, att komma till ett slut, upphörandet av objekt som Tathagatha lever i välbehag...

Frågor:

1. När målet inte är dana (givmildhet), sila (etik) eller meditation (mental utveckling), kan man då tala utan kusala citta?
2. Vilken cetasika är kamma?

3. Vilka är de tio akusala-pathos?

4. Är alla slags ditthi akusala-patha?

5 Vardör leder inte alltid fastklamrande till sorg?

6. Vem har utplånat all slags lobha?