De här barnen känner inte till varför de har problem. De vet bara att de är hungriga. Vi vet att det är ett stort lidande för dem, de dör för att de är utan mat, utan medicin och övrigt de behöver för sitt livsuppehälle.

I går kväll var det kulturfestival i Jakobsberg. Jag gick runt och iakttog olika grupper av människor. Där fanns mammor och pappor tillsammans med sina barn. Tonårsungdomar gick tillsammans och en andra grupperingar var lite äldre ungdomar som vänslades med varandra. Så fanns det grupper med ännu äldre som drack öl. Alla människor i de här grupperna är nöjda och skrattar. Ändå får de problem när festen är slut och tomheten känns.

I Nordkorea har människor stora problem, men är ändå nöjda bara de får mat. I Jakobsberg är människorna mycket glada - dricker öl - dansar - träffar flick- eller pojkvänner. Men varken i Nordkorea eller i Jakobsberg har människorna sett hela sidan av livet, man har satt gränser och enbart sett till materiella saker.

Att ha problem är livets natur. Tänk bara på vad som hände i natt, när prinsessan Diana omkom. Hon var rik och levde till synes ett lyckligt liv. Ändå drabbas även hon av problem. Ständigt, överallt möter vi problem. Hur skall vi ta itu med våra problem? Dhamma ger svar, ger en metod att möta livets problem.

Vi reagerar på världen på olika sätt.

Om vi tänker oss livet som en cirkel, så står vi i mitten av en linje där vi möter olika situationer i vårt dagliga liv. Vi tar in företeelser genom våra ögon, öron och sinnen. Och om vi upplever något vi tycker är bra och tillfredsställande, t ex när vi dricker öl, dansar, möter flick- och pojkvänner så tycker vi att det är positivt. Och om vi tänker på förhållandena i Nordkorea, tycker vi att det är svårt, vi upplever det som negativt. På det här sättet skaffar vi oss hela tiden positiva och negativa föreställningar, och vi tycker om att befinna oss i dessa positiva tankar och känslor och vill gärna behålla dem och få fler och fler, eller också blir vi störda av de negativa.

Detta beteende att samla positiva föreställningar börjar redan innan vi föds när vi vilar i vår mammas mage. Det kan få absurda konsekvenser. Det lilla ofödda barnet har märkt att det mår bra om mamma har ätit något speciellt och önskar det så starkt så mamma känner att hon måste äta detta speciella som barnet kräver. Det berättas i en Ajasattasaga om kung Bimbasras drottning som fick en oerhörd längtan efter att få blod från sin mans kropp, när hon väntade sitt barn. Men hon hade svårt att kräva en sådan sak av sin man och förträngde sin längtan, men blev då mycket svag. Till slut var hon så svag så kung Bimbas ra kunde ta reda på hennes önskan och han skar ett snitt på sin axel och drottningen kunde tillfredsställa sitt begär.

Efter det att vi fötts fortsätter vi mer och mer med våra positiva eller negativa föreställningar i vårt dagliga liv. Våra positiva idéer om vårt eget förstånd utvecklas till föreställningen "jag har rätt" och till begreppet " tycker om", och de negativa till "tycker inte om". Ibland förändras känslan att "tycka om" till känslan "inte tycka om".

En pojke kanske träffar en flicka och hans ögon säger honom att hennes yttre är mycket tilltalande, hon har så vackra ögon och hennes näsa är fint formad. Han får positiva tankar om henne och han börjar "tycka om" henne . Känslan utvecklas och de börjar träffas, och det spelar ingen roll om det finns negativa drag med i bilden av flickan, han vill vara tillsammans med henne och den positiva känslan utvecklas så småningom till ägandebegär. En stark bindning uppstår.

Allt är bra ett par år. Sen börjar kritiska "inte tycker om"-tankar komma: Inte är hon så vacker, visst är hennes näsa ful osv. De här negativa tankarna skapar också en stark bindning. Till slut vill han inte se henne mer. Hans känslor har gått från ägandebegär (girighet) till hat.

Vi hittar massor av liknande exempel från våra jobb, i våra studier och våra nöjen - vi blir trötta på saker och ting. Vi befinner oss alla på linjen mellan girighet och hat. I Nordkorea har längtan efter mat helt tagit över i människornas tankar. Man förstår inte lidandet. Det skapar problem och bekymmer, det är det som kallas dukkha. I Jakobsberg är människor som glada dansar, dricker öl inte medvetna om att vad de gör skapar lidande, dukkha, därför att deras känslor växlar från " tycka om" till "tycker inte om". Men de förstår inte problemet. De är nöjda så länge som de inte ser att det finns problem. Och de vet inte att de har dukkha.

Vi buddhister menar att livet =  lidande, dukkha. Det skapar stressituationer, spänningar och sjukdomar, både fysiska och psykiska. Varför blir det så?

Livet karakteriseras av föränderlighet, anicca. Det vet alla religioner. I alla religioner ställer sig människorna också frågor som: "Vem är jag? Vad är meningen med livet? Vem är den som känner hat - begär, girighet?" Olika religioner och filosofier ger olika svar. Hinduismen svarar att det är atman. Det är atman som ger problem, som har hat och girighet. Andra religioner som kristendomen säger att det är själen. Det är själen som ger problem, som har hat och begär, girighet. Västerländsk psykologi säger att det är ego. Det är ego som ger problem, som har hat och begär, girighet. De problem som hat - begär, girighet skapar överlämnar hinduismen till Brahman (Gud). Brahman gav mig atman och det är bara Brahman som kan lyfta bort våra problem. Kristendomen säger på samma vis att Gud gav mig en själ och det är bara Gud som kan lyfta bort våra problem.

Buddhismen säger annorlunda. Det finns ingen atman eller själ, ett jag, det kallas anatta . Vårt lidande dukkha, hör ihop med en sträng orsakslag. Allt vad en människa gör, tänker oh säger leder till bestämda resultat. Hon är en produkt av sina egna handlingar och har endast sig själv att skylla för alla sina olyckor. Det kallas karma. Vi har så stor okunnighet, avijja, om dessa sammanhang så det är därför vi inte kan förstå. Sinnet är rent från början men förorenas sedan av tankar som kommer. Tankarna förstör. Vi blir helt låsta. Vi är inte färdiga att ändra oss, och hela tiden får vi stora problem.. Hur kan vi då få kunskap om , anicca, dukkha, anatta (föränderligheten, lidandet, icke-jag)? Ingen annan kan lösa våra problem, det är vårt eget ansvar. Genom att använda insiktsmeditation som en metod att bli medveten om kropp, tankar, sinnen och känslor får vi kunskap. När vi under meditationen är uppmärksamma på andningen så kommer också massor av tankar. Vi upptäcker att "den här tanken är girighet", "aha, den här tanken är hat". Vi blir medvetna om våra tankar och vi förstår hur de uppstår. Vi låter dessa tankar komma - och låter dem försvinna. Tankarna existerar inte hela tiden, de kommer och de försvinner. Vi upplever deras föränderlighet, anicca. Men om vi håller fast vid tankar, kanske tankar på pengar, flödar fantasin och vi låter oss föras vidare, tanke efter tanke. Det skapar lidande, dukkha. Men om vi betraktar tankar som om vi stod framför en spegel där vi känner igen oss själva och känner igen våra tankar, kan vi släppa dem och de föder inte nya tankar. Vår situation vänder. I stället för okunnighet, avijja , kommer visdom, pañña. Vi använder medvetenheten som en nyckel för att förstå att det inte finns något permanent i kroppen och att det inte finns någon själ, ett jag eller någon atma. Det är anatta

En människa som når denna visdom, kallas arahant. En arahant vänder begär, girighet till givmildhet och hat till kärlek. När man har nått visdom finns inte positivt eller negativt. Man har förståelse och har inte behov av att sätta etikett på livets företeelser. Det är detta som är meningen med livet. Det är att nå Nibbana.

Men den som tar sin tillflykt till Buddha, till läran och till församlingen,
han inser med full förståelse
de fyra ädla sanningarna:
lidandet, lidandets uppkomst,
segern över lidandet,
den ädla åttafaldiga vägen
som leder
till lidandets upphörande.

Detta är en säker tillflykt.
det är den bästa tillflykten.
Kommen till den tillflyktsorten
är man befriad
från allt lidande.

Dhammapada,
övers Rune E.A. Johansson