Kärlek är en inneboende egenskap som finns hos alla varelser, och en av Buddhas egenskaper som vi hyllar när vi inför Buddhastatyn säger att "vi tar vår tillflykt till Buddha"

När Siddharta Gautama var mellan 23 och 29 år mediterade han under olika lärares ledning tills han kom på samma nivå som läraren, lämnade läraren och sökte upp en ny. Men Siddharta nådde inte sitt mål. Under sex år, från sitt 29:e tills han blev 35, levde han som asket tillsammans med fem andra asketer. Han försökte hitta en metod för att upphäva lidandet och han arbetade hårt i sitt sökande. Han visade en stark strävan och mediterade därför ständigt. Hans asketiska levnadssätt resulterade i att han blev mycket tärd, som ett skelett och devas (gudarna) trodde att han var död. De fem asketerna försökte hjälpa honom. Så småningom när Siddharta börjat äta lite igen, blev han starkare och starkare och förstod att ytterligheter inte leder till målet, men de fem asketerna övergav honom.

Och genom stor beslutsamhet, måttligt levnadssätt och stark strävan nådde Siddharta Upplysning, han blev en Buddha. Han förstod att människan måste lära känna sig själv, både sin fysiska och psykiska sida. Man måste erkänna båda sidorna. Om man förnekar den fysiska sidan blir det inget resultat, lika lite som om man förnekar den psykiska sidan. De båda sidorna måste balanseras, det måste finnas harmoni mellan den fysiska och den psykiska sidan.

Buddha iakttog de naturliga mänskliga egenskaperna, det som händer i kroppen och tankar och känslor som kommer. Han iakttog att det uppstår känslor som kärlek, medkänsla, tålamod, hat, avundsjuka, girighet. Han förstod att när kärlek finns är det lättare att uppnå lugn, och svårare när det finns hat med i tankarna. Men han förstod också hur tankarna fungerar, att samma tanke kan fungera både positivt och negativt. När till exempel hattankar kommer försöker vi att manipulera dem - vi vill ha dem kvar - och på det viset blir behovet starkt. Detta gäller också kärlekstankar.

Från början är vår kärlek en mycket ren kärlek, men efter ett tag uppstår tanken att "jag tycker om min kärlek". Då blir kärleken egoistisk och då är det inte kärlek längre. I själva verket är det så då att jag inte vet vem jag är. Jag blir slav under känslan och blind så att jag inte kan komma vidare i utveckling. När jag försöker hålla fast blir jag begränsad, och jag vill att kärleken ska fungera som jag tänker, jag vill manipulera den. Men av detta uppstår lidande (dukkha). Som exempel kan man ta några vackra blommor. De är så vackra och man tycker mycket om dem och man vill att de ska vara så alltid. Men så åker man bort några dagar och när man kommer hem igen har blommorna vissnat. Det gick inte att hålla fast deras skönhet och vi blir ledsna då vi ser de vissna blommorna. Det är också lidande.

Hur kan kärleken förvandlas så från ren kärlek till egoistiskt manipulerande? För att förstå orsaken måste vi gå till grunden. Och grunden är våra begär, (tanha), och för att jag tror att det finns ett "jag". Men "jag" skiftar och vi utvecklar allt större manipulationsförmåga och vi behärskas av tankar som "jag tycker om" och "jag tycker inte om".

Detta är enbart tankar, inte verkligheten. Hur ska vi då få reda på verkligheten, vad som är kärlek och vad som är hat? Genom meditation kan vi tillämpa en metod att utnyttja olika egenskaper som vi har. Vi kan upptäcka att det som vi kallar verkligheten, det liv vi lever här är en illusion, det är den "konventionella sanningen". När vi försöker att praktisera meditation, utnyttjar vi vår inneboende vishet att förstå känslor och tankar. På samma sätt som om vi tar och plockar ner en massa föremål i en säck, skakar om och plockar upp sakerna i tur och ordning och känner igen dem:

"Det här är en mugg, det här är en blomma, det här är en penna",

så upplever vi i meditationen samma igenkännande:
"Aha, den tanken var kärlek, den känslan var medkänsla eller girighet eller hat".

Genom meditation kommer jag mer och mer att känna igen och förstå naturen hos tankar och känslor, jag kommer att veta när de uppstår och veta när de försvinner. Under meditationens strävan efter koncentration kommer lite av min vishet att lysa. Och med stark strävan kommer min koncentration att bli bättre och bättre. Och på samma vis som att vi kan se botten när solen lyser genom det grumliga vattnet, blir vår vishet allt klarare. Våra själviska tankar minskar och vårt manipulerande försvinner och vi får lättare att ta hand om besvärliga situationer som möter oss.

Sex år efter han lämnat sitt asketliv, blev Siddharta Upplyst. Han var medveten om sin kropp, sina känslor och sina tankar och han såg och förstod världen som den var (loka-vidu). Han förstod också hur han skulle förklara sina upplevelser för andra människor. Den metod Buddha lärde var vipassan - insiktsmeditation. Han lärde att problemen inte finns utanför kroppen utan inne i den. Han lärde att orsaken till våra problem finns i våra begär och hur vi kan minska dem och minska vårt lidande.

Så när vi" tar vår tillflykt till Buddha" är det inte statyn vi respekterar utan buddhaegenskaperna: kärlek, medkänsla, tålamod, vishet. Att "ta sin tillflykt till Buddha" betyder att helt förstå och praktisera goda egenskaper. Alla kan uppnå nibbana, inte bara Buddha. Om det vore så skulle det inneburit att han vore en gud, det är han inte.