Kap 12

Du sitter nu och mediterar fint. Din kropp är helt orörlig och ditt sinne är helt stilla. Du bara glider fram och följer andningsflödet, in, ut, in, ut… lugn, stilla och koncentrerad. Allting är perfekt. Och då poppar plötsligt något helt annat upp i sinnet: ”Jag skulle vilja ha en glasstrut.” Detta är otvivelaktigt en störning. Det är inte vad du förmodas att göra. Du lägger märke till störningen och återgår till andningen, tillbaka till det lugna flödet, in, ut, in… och sedan: ”Betalade jag egentligen bensinräkningen”? En annan störning. Du lägger märke till den och återgår till andningen, in, ut, in… ”Den nya sciencefictionfilmen har kommit. Jag kan kanske gå och se den på tisdag kväll. Nej, inte tisdag, har för mycket att göra på onsdag, torsdag är bättre…” En annan störning. Du måste dra dig ur den och återgå till andningen, men du kommer aldrig dit eftersom du innan dess hör den lilla rösten i ditt huvud: ”Min rygg dödar mig.” Och om och omigen kommer störning efter störning, till synes utan slut.

Vilka problem. Men detta är vad det handlar om. Dessa störningar är helt enkelt hela poängen. Nyckeln är att lära sig att ta itu med dessa saker. Lära sig att lägga märke till dem utan att bli fångade av dem. Det är vad de är till för. Den mentala vandringen är förvisso obehaglig. Men det är det vanliga arbetssätter för sinnet. Tänk inte på det som fienden. Det är bara den enkla verkligheten. Och om du vill ändra något så är det första du måste göra att se det som det är.

När du först sitter för att koncentrera dig på andningen, slås du av hur otroligt upptaget sinnet faktiskt är. Det hoppar och stretar emot. Det ändrar kurs och sparkar bakut. Det jagar runt sig själv i en oavbruten cirkel. Det tjattrar. Det tänker. Det fantiserar och dagdrömmer. Bli inte upprörd för det. Det är naturligt. När ditt sinne vandrar iväg från meditationsobjektet, lägg bara uppmärksamt märke till denna störning.

När vi talar om störning i insiktsmeditation, talar vi om vilken förströddhet som helst som drar uppmärksamheten från andningen. Det leder till en ny instruktion för din meditation. När något mentalt tillstånd kommer upp starkt nog för att dra dig bort från meditationsobjektet, vänd uppmärksamhet till störningen. Gör störningen till ett tillfälligt meditationsobjekt. Lägg märke till ordet tillfälligt. Det är ganska viktigt. Vi råder inte till att byta hästar i motström. Vi förväntar oss inte att du tar upp ett helt nytt meditationsobjekt var tredje sekund. Andningen skall alltid finnas kvar som den grundläggande medelpunkten. Du vänder uppmärksamheten till störningen bara länge nog för att lägga märke till speciella drag hos den. Vad är den? Hur stark är den? Hur länge pågår den? Så snart som du ordlöst svarat på dessa frågor är du klar med din undersökning av denna störning och du vänder din uppmärksamhet tillbaka till andningen. Återigen, lägg märke till termen ordlöst. Dessa frågor ska inte inbjuda till mer mentalt tjatter. Det skulle leda dig i fel riktning mot mer tänkande. Vi vill dra bort dig från att tänka och dra dig tillbaka till en direkt, ordlös och icke-begreppsmässig upplevelse av andningen. Dess frågor är formulerade för att befria dig från störningen och ge dig insikt i dess natur inte för att få dig bli totalt fast i dem. De vill göra dig lyhörd för vad det är som stör dig och hjälpa dig att bli av med det, allt i ett svep.

Problemet är: När en störning eller något mentalt tillstånd uppkommer i sinnet blommar det först upp i det undermedvetna. Ett ögonblick senare uppstår det i det medvetna sinnet. Skillnaden i denna splittrade sekund är viktig därför att det räcker för att gripa tag i skeendet, som sker nästan omedelbart och först i det undermedvetna. Under tiden stiger alltså gripandet till medvetet igenkännande, vi har redan börjat se på det. Det är ganska naturligt för oss att helt enkelt fortsätta denna process och att fastna mer och mer och allt hårdare i störningen så vi fortsätter att betrakta den. Vi tänker nu definitivt på föreställningen snarare än att bara se på den med ren uppmärksamhet. Hela förloppet sker blixtsnabbt. Detta ger oss problem. Efter ett tag blir vi medvetet uppmärksamma på en störning som vi redan har, med andra ord fastnat i. Våra tre frågor är ett bra botemedel mot denna speciella åkomma. För att svara på dessa frågor måste vi ta reda på störningens kännetecken. För att göra det måste vi avlägsna oss från den, ta ett mentalt steg bakåt, befria oss från den och betrakta den objektivt. Vi måste sluta att tänka på tanken eller känna känslan för att betrakta den som ett objekt för granskning. Hela processen är en övning i medvetenhet som inte blandar sig i, som är opartisk uppmärksamhet. Så bryts fasthållandet av störningen och medvetenheten är tillbaka under full kontroll. I själva verket får medvetenheten en mjuk övergång tillbaka till sitt ursprungliga fokus och vi vänder tillbaka till andningen

När du först börjar använda denna teknik måste du förmodligen göra det med ord. Du måste ställa dina frågor med ord och få svar i ord. Det dröjer dock inte länge förrän du kan klara dig utan ord i vanlig bemärkelse. Så snart som den mentala vanan grudats kan du enkelt notera störningen, notera egenskapen hos störningen och återvända till andningen. Det är en process helt utan begrepp och den är mycket snabb. Själva störningen kan vara vad som helst, ett ljud, en känsla, stämning eller en fantasi, vad som helst. Vad det än är så försök inte att undertrycka det. Försök inte att tvinga bort det från ditt sinne. Det behövs inte. Bara observera det medvetet med ren uppmärksamhet. Undersök störningen ordlöst och den kommer att försvinna av sig själv.. Du kommer att se att din uppmärksamhet utan ansträngning glider iväg tillbaka till andningen. Och klandra inte dig själv för att du har varit okoncentrerad. Det är naturligt att vara okoncentrerad. Det uppstår och det försvinner.

Trots dessa visa råd, kommer du i alla fall att fördöma dig själv. Det är också naturligt. Betrakta bara denna process av fördömande som en annan störning och återgå sedan till andningen.

Se på händelseförloppet: Andning, andning. Distraherande tankar uppstår. Irritation uppstår över de distraherande tankarna. Du klandrar dig själv för att du är okoncentrerad. Du lägger märke till själva fördömandet. Du återvänder till andningen. Andning. Andning. Det är verkligen en naturlig mjukt flödande krets om du gör det rätt. Knepet är förstås tålamod. Om du kan lära dig att lägga märke till dess dessa störningar utan att dras in i dem, är det mycket enkelt. Du glider bara igenom störningarna och din uppmärksamhet vänder tillbaka till andningen ganska lätt. Naturligtvis kommer samma störning kanske att dyka upp ett ögonblick senare. Om den gör det så notera den bara uppmärksamt. Om du tar itu med ett gammalt invant tankemönster så kan du behöva lång tid för det ibland flera år. Oroa dig inte. Det är också naturligt. Betrakta bara störningen och återvänd till andningen. Kämpa inte mot dessa störande tankar. Spänn dig inte och kämpa inte. All energi som du använder som motvärn går in i tankekomplexet och förstärker det. Så försök inte att tvinga bort sådana tankar ur ditt sinne. Det är en kamp som du aldrig kan vinna. Notera bara störningen med uppmärksamhet och till slut försvinner den. Det är konstigt, men ju mer du uppmärksamhet som du ägnar sådana störningar, desto svagare blir de. Lägg märke till dem tillräckligt länge och tillräckligt ofta och de försvinner för alltid. Kämpa mot dem och de ökar i styrka. Betrakta dem objektivt och de förintas.

Medvetenhet avväpnar störningar på samma sätt som en vapenexpert skulle desarmera en bomb. Svaga störningar avväpnas vid en hastig titt. Rikta uppmärksamhetens ljus mot dem och de försvinner genast och kommer aldrig tillbaka. Djupa vanemönster kräver att uppmärksamhet ständigt och upprepat används så lång tid det tar för att bryta dem. Störningar är verkligen papperstigrar. De har ingen kraft i sig själva. De behöver ständigt gödas annars dör de. Om du vägrar att göda dem med din egen rädsla, oro och begär, försvinner de.

Uppmärksamhet är den viktigaste biten i meditationen. Det är det grundläggande som du skall försöka utveckla. Så det finns egentligen inget behov att kämpa mot störningar. Det avgörande är att vara uppmärksam på vad som händer och inte kontrollera det som händer. Kom ihåg att koncentration är ett verktyg. Den är underordnad själva uppmärksamheten. Sett ur uppmärksamhetens synpunkt finns det faktiskt inte något sådant som störning. Vad som än uppkommer i sinnet ses det bara som ännu en möjlighet att utveckla medvetenhet. Kom ihåg att andning är ett godtyckligt fokus och används som primärt objekt för uppmärksamhet. Störningarna används som sekundära objekt för uppmärksamhet. De är utan tvivel en lika stor del av verkligheten som andningen. Det är faktiskt ganska liten skillnad på vilket objekt för uppmärksamheten som används. Du kan vara uppmärksam på andningen och du kan vara uppmärksam på störningarna. Du kan vara medveten om att ditt sinne är stilla och koncentrationen stark eller du kan vara medveten om att din koncentration befinner sig i fullständig röra. Allt är medvetenhet. Håll bara fast vid den uppmärksamheten och koncentrationen kommer till slut att följa efter.

Syftet med meditation är inte att jämt och ständigt utan avbrott koncentrera på andningen. Det skulle i sig inte vara ett tjänligt mål. Syftet med meditation är inte att få ett perfekt lugnt och tyst sinne. Även om det är ett härligt tillstånd leder det i sig inte till befrielse. Syftet med meditation är att bli ständigt medveten. Medvetenhet och endast medvetenhet leder till Upplysning.

Störningar kommer i alla omfattningar, former och smaker. Buddhistisk filosofi har delat in dem i kategorier. En av dessa kategorier är hindren. De kallas hinder för att de stoppar din utveckling i meditationens båda beståndsdelar, uppmärksamhet och koncentration. En liten varning för detta uttryck, termen ”hinder” har en negativ betydelse och det är verkligen tillstånd i sinnet som vi vill få bort. Med det menas ändå inte att de skall undertryckas, undvikas eller förkastas

Låt oss ta begär som exempel. Vi önskar undvika att förlänga varje tillstånd av begär som uppstår, därför att en följd av det leder till fångenskap och sorg. Det innebär inte att vi försöker kasta ut tanken ur sinnet när den visar sig. Vi vägrar bara att uppmuntra den att stanna kvar. Vi låter den komma och låter den försvinna. När begär först noteras med ren uppmärksamhet görs ingen värdering. Vi bara går bakåt och betraktar hur den uppstår. Hela dynamiken hos begär från start till slut noteras helt enkelt på detta sätt. Vi hjälper den inte eller hindrar den och ingriper inte alls. Den stannar så länge den stannar. Och vi lär oss så mycket om den som vi kan när den är där. Vi betraktar vad begär gör. Vi betraktar hur det besvärar oss och hur det tynger andra. Vi noterar hur det håller oss evigt otillfredsställda, för alltid i ett tillstånd av ouppfylld längtan. Från denna förstahandserfarenhet får vi på inre nivå reda att begär orsakar ett dåligt sätt att leva på. Det finns inget teoretiskt kring denna insikt. Alla hindren behandlas på samma sätt och vi ska titta på dem en efter en.

Begär: Antag att du blivit distraherad av en trevlig upplevelse när du mediterat. Det kan vara behagliga fantasier eller stolthetskänsla. Det kanske är en känsla av självuppskattning. Det är kanske tankar på kärlek eller också den fysiska lyckokänsla som kommer med själva meditationsupplevelsen. Vad det än är, det som följer med är ett sinnestillstånd av begär - begär att skaffa dig vad du nu tänkt på eller begär att dra ut på den erfarenhet du haft. Det spelar ingen roll vilken typ det är, du ska behandla begär på följande sätt. Lägg märke till tanken eller känslan när den uppstår. Lägg märke till det sinnestillstånd av begär som följer med som en fristående företeelse. Lägg märke till den exakta omfattningen eller graden av begär. Lägg sedan märke till hur länge det stannar kvar och när det försvinner. När du gjort detta vänd igen din uppmärksamhet mot andningen.

Motvilja: Antag att du blivit distraherad av en obehaglig upplevelse. Det kan vara något som du är rädd för eller gnagande oro. Det kan vara skuld eller nedstämdhet eller smärta. Vad det aktuella innehållet i tanken eller vilken känslan än är så avvisar eller förtränger du den - försöker undvika den, göra motstånd mot den eller förneka den. Behandlingen här är i grunden den samma. Betrakta uppkomsten av tanken eller känslan. Lägg märke till sinnestillståndet avvisande som följer med. Mät omfattningen och graden av detta avvisande. Se hur länge det stannar kvar och när det försvinner. Vänd sedan uppmärksamheten mot andningen igen.

Slöhet: Slöhet varierar i omfattning och styrka från lätt dåsighet till full dvala. Vi pratar här om ett mentalt sinnestillstånd inte ett fysiskt. Sömnighet och fysisk trötthet är något helt annat och i det buddhistiska systemet eller klassifikationen skulle det hamna under kategorin fysisk känsla. Mental slöhet har nära samband med motvilja på så sätt att det är ett av sinnets förträffliga små knep att undvika det som upplevs som obehagligt. Slöhet är ett slags avstängning av den mentala maskinen, en avtrubbning av sinneskärpa och uppmärksamhet. Det är en ofrivillig dumhet som verkar som sömn. Det kan vara besvärligt att ta itu med eftersom närvaron av den står i direkt motsats till att använda medvetenhet. Slöhet är nästan motsats till medvetenhet. Ändå är medvetenhet botemedlet också för detta hinder och behandlingen är den samma. Lägg märke till när dåsigheten uppstår, och lägg märke till omfattning och grad. Lägg märke till när den uppstår, hur länge den varar och när den försvinner. Det viktiga är att fånga dåsigheten tidigt. Du måste göra det precis när den skapas och genast slösa ren uppmärksamhet på den. Om du låter dåsigheten börja håller tillväxten förmodligen jämn takt med styrkan hos din medvetenhet. När slöheten vinner, resulterar det i att sinnet dalar och eller somnar.

Upprördhet: Tillstånd av rastlöshet och oro är uttryck för mental upprördhet. Ditt sinne irrar hit och dit och vägrar att stanna vid en enda sak. Detta händer om och om igen. Även här är en känsla av förvirring dominerande. Sinnet vägrar att slå sig till ro. Det hoppar ständigt omkring. Botemedlet för detta är det samma som för de andra hindren. Rastlöshet överför en särskild känsla till medvetandet. Du kan kalla det smak eller konsistens. Vad du än kallar det finns känslan av förvirring där som ett definierbart tecken. Leta efter det. När du får syn på det, så notera hur mycket som finns. Notera när det uppstår. Betrakta hur länge det stannar och se när det försvinner. Vänd sedan uppmärksamheten mot andningen igen.

Tvivel: Tvivel är en tydlig känsla i medvetandet. Palitexterna beskriver det väldigt fint. Det liknas vid känslan hos en människa som stapplar genom öknen och kommer till en vägkorsning utan skyltar. Vilken väg ska hon ta? Där finns ingen att fråga. Så hon står där vacklande. En av de vanliga formerna som detta tar sig uttryck i under meditationen är en inre dialog som låter ungefär så här: ”Vad håller jag på med som sitter så här? Får jag verkligen ut någonting av allt detta? Jo, jag är säker. Det här är bra för mig. Boken säger så. Nej, det är galet. Detta är slöseri med tiden. Nej, jag ska inte ge upp. Jag sade att jag skulle göra detta och jag ska göra detta. Eller är jag bara envis? Jag vet inte. Jag vet helt enkelt inte.” Fastna inte i denna fälla. Det är bara ett annat hinder. Ett annat av sinnets små dimridåer som håller dig borta från att göra det förfärligaste i världen: att bli medveten om vad som händer. För att kunna hantera tvivel skall du bara bli medveten om detta mentala tillstånd av vacklan, tag det som ett objekt för undersökning. Fångas inte av det. Betrakta det på håll. Se hur starkt det är. Se när det uppstår och hur länge det pågår. Se det sedan försvinna och vänd tillbaka till andningen.

Detta är det vanliga mönstret som du skall använda när någon störning uppstår. Kom ihåg att med störning menas varje mentalt tillstånd som uppstår för att hindra din meditation. Några av dessa är ganska subtila. Det är bra att notera några möjliga. De negativa tillstånden är rätt lätta att känna igen: osäkerhet, rädsla, ilska, nerstämdhet, irritation och frustration.

Begär och önskningar är lite svårare att känna igen därför att de gälla saker som vi normalt betraktar som dygdiga eller ädla. Du kan uppleva önskan att förbättra dig själv. Du kan känna begär efter högre moral. Du kan också utveckla en fastlåsning av lyckokänslan i själva meditationen. Det är svårt att frigöra dig från sådana osjälviska känslor. Men i slutändan är det ändå bara mer begär. Det är en önskan om tillfredsställelse och en bra väg för att ignorera verkligheten hos det närvarande.

Listigast av alla är dock dessa verkligt positiva mentala tillstånd som kryper fram i din meditation. Lycka, frid, inre belåtenhet, sympati för och medkänsla med alla varelser överallt. Dessa mentala tillstånd är så milda och så välsinnade att du knappt kan bryta dig loss från dem. Det får dig att känna dig som förrädare av mänskligheten. Man behöver inte känna så. Vi vill inte råda dig att döma ut dessa sinnestillstånd eller att bli en hjärtlös robot. Men du ska ta dem för vad de är. De är mentala tillstånd. De kommer och de går. De uppstår och de försvinner. I fortsättningen kommer dessa tillstånd att uppstå oftare i din meditation. Knepet är att inte bli fäst vid dem. Betrakta bara var och en när de uppstår. Se vad de är, hur starka de är och hur länge de stannar. Se dem sedan driva bort. Allt är bara ytterligare en förvandlingens uppvisning av ditt eget mentala universum.

Precis som andningen kommer i etapper gör också de mentala tillstånden det. Varje andetag har en början, en mitt och ett slut. Varje mentalt tillstånd har en uppkomst, en tillväxt och en upplösning. Du skall sträva efter att se dessa etapper klart. Men det är inte lätt. Som vi redan lagt märke till börjar varje tanke och känsla först i det undermedvetna och inte förrän senare uppstår de i det medvetna. Vanligtvis blir vi medvetna om sådana saker först sedan de har uppstått i det medvetna och hållit sig kvar där ett slag. Och vi blir faktiskt medvetna om störningar först när de släppt taget om oss och redan är på väg bort. Det är då vi drabbas av plötslig insikt att vi har varit någon annanstans, dagdrömmande, fantiserande eller något annat. Ganska tydligt är detta alldeles för sent i händelsekedjan. Vi kan kalla det att fånga lejonet i svansen och det är inte något bra sätt. Precis som när vi möter ett farligt odjur måste vi närma oss mentala tillstånd framifrån. Tålmodigt kommer vi att känna igen dem när de uppkommer från djupare lager i vårt medvetna sinne.
Eftersom mentala tillstånd först uppstår i det undermedvetna så måste du för att fånga uppkomsten av mentala tillstånd låta din medvetenhet sträcka sig ner till denna undermedvetna nivå. Det är svårt eftersom du inte kan se vad som pågår där nere åtminstone inte på samma sätt som du ser en medveten tanke. Men du kan lära dig att få en svag känsla av rörelse och att agera med en sorts mental kontaktkänsla. Detta kommer med praktiken och denna förmåga är en annan av effekterna av koncentrationens djupa lugn. Koncentration hejdar uppkomsten av dessa mentala tillstånd och ger dig tid att känna hur var och en av dem uppstår från det undermedvetna innan du ser dem i det medvetna. Koncentration hjälper dig att sträcka ner din medvetenhet i detta kokande mörker där tankar och känslor börjar.
När din koncentration blir djupare förmår du se tankar och känslor uppstå långsamt som enskilda bubblor, var och en avgränsad och med avstånd från varandra. De bubblar sakta upp från det undermedvetna. De stannar en stund i det medvetna sinnet och sedan driver de iväg.
Att använda medvetenhet i fråga om mentala tillstånd är ett precisionsarbete. Särskilt gäller det känslor eller sinnesförnimmelser. Det är väldigt lätt att komma bortom sinnesförnimmelsen. Det innebär att lägga till något ovanför och bortom vad som verkligen finns där. Det är lika lätt att inte nå fram, att få en bit av det men inte allt. Vi kan använda smärta i benet som exempel. Vad som verkligen finns där är ren flödande sinnesförnimmelse. Den ändras hela tiden, aldrig är den densamma från den ena stunden till den andra.. Den rör sig från ett ställe till ett annat och styrkan går upp och ner. Smärta är inte en sak, den är en händelse. Den borde inte få ett begrepp eller association klistrat på sig. En ren ohämmad medvetenhet om denna händelse skulle helt enkelt förnimma den som en flödande energistruktur och inget annat. Ingen tanke och inget avvisande finns. Bara energi.
Tidigt i vår meditationsträning behöver vi ompröva våra underliggande meningar beträffande begrepp För de flesta av oss har fått höga betyg i skolan och i livet för vår skicklighet att manipulera mentala företeelser - begrepp - på ett logiskt sätt. Vår karriär, mycket av vår framgång i det dagliga livet, våra lyckliga relationer, betraktar vi i stort sett som resultat av vår framgångsrika manipulation av begrepp. Men när vi utvecklar uppmärksamhet utesluter vi tillfälligt begreppsprocessen och koncentrerar oss på de mentala företeelsernas rena natur. Under meditationen försöker vi uppleva sinnet på denna nivå innan begreppen framkallas.
Men det mänskliga sinnet gör sig en föreställning om till exempel smärta. Du märker att du tänker på det som ”smärtan”. Det är ett begrepp. Det är en etikett, någonting som lagts till själva känslan. Du märker att du bygger en mental bild, en föreställning av smärtan och ser den som en form. Du ser kanske en teckning av benet med smärtans konturer i någon vacker färg. Det är mycket kreativ och förfärlig underhållning, men det är inte det vi vill. De är idéer som lagts till den levande verkligheten. Högst sannolikt kommer du förmodligen att märka att du tänker: ”Jag har smärta i benet.” Det är en idé. Det är något som lagts till den rena upplevelsen.

När du lägger till det i processen, bygger du ett begreppsmässigt gap mellan verkligheten och medvetenheten som ser verkligheten. Tankar som ”jag”, ”mig” eller ”min” finns inte i styrd medvetenhet. De är yttre bihang och de är försåtliga. När du kommer med ”jag” till bilden identifierar du dig med smärtan. Det lägger helt enkelt huvudvikten vid den. Om du inte låter den få inflytande så är smärta inte smärtsam. Det är bara ren strömmande energi. Det kan också vara vackert. Om du märker att ”jag” smyger in i din smärtupplevelse eller i någon annan känsla lägg bara uppmärksamt märke till det. Lägg ren uppmärksamhet på denna företeelse att ge smärtan personlig identifikation.
Men det vanliga sättet att se är för det mesta alltför flyktigt. Du vill verkligen se varje känsla, vare sig det är smärta, lycka eller leda. Du vill uppleva detta fullt ut i dess naturliga och oförfalskade form. Det finns bara ett sätt att göra det på. Ditt val av tidpunkt måste vara noggrant. Din uppmärksamhet på varje känsla måste stämma överens exakt med uppkomsten av denna känsla. Om du fångar upp den bara lite för sent missar du när den börjar. Du får inte med allt. Om du under tiden hänger fast vid någon känsla i minnet så försvinner den och genom att du håller fast vid detta minne missar du uppkomsten av nästa känsla. Det är ett mycket bräckligt sätt. Du måste kryssa långsamt fram i det nuvarande ögonblicket, plocka upp saker och överge saker utan något som helst dröjsmål. Det skall vara ett mycket lätt anslag. Din förbindelse med känsla skall varken finnas i det förflutna eller i det framtida utan alltid i det enkla och omedelbara nuet.
Det mänskliga sinnet strävar efter att ge beteckningar åt företeelser och det har utvecklat massor av metoder för det. Varje enkel känsla sätter igång en störtflod av tänkande om du ger sinnet möjlighet. Vi kan ta hörande som exempel. Du sitter i meditation och någon i rummet bredvid tappar en tallrik. Ljudet träffar ditt öra. Genast gör du dig en bild av det andra rummet. Du kanske till och med ser en person som tappar en tallrik. Om det är en bekant omgivning låt oss säga ditt eget hem, spelar du förmodligen upp en mental tredimensionell färgfilm med den som tappar tallriken och vilken tallrik det är. Hela denna sekvens överlämnas genast åt medvetandet. Det hoppar bara fram från det undermedvetna så klart och tydligt och övertygande att det föser undan allt annat. Vad händer med den ursprungliga känslan, den rena upplevelsen av hörande? Den förlorades i röran helt glömd. Vi missar verkligheten. Vi går in i en fantasivärld.
Här är ett annat exempel. Du sitter och mediterar och ett ljud träffar ditt öra. Det är bara ett obestämt ljud, ett slags obestämt knastrande, det kan vara vad som helst. Det som händer sen kommer förmodligen att vara något i stil med: Vad var det? Vem gjorde det? Var kom det ifrån? Hur långt borta var det? Är det farligt? Och inte heller nu får du svar utan de ser bara dina fantasiprojektioner. Att göra sig en föreställning är en mycket försåtlig process. Den smyger in i din upplevelse och den tar lätt över. När du hör ett ljud under meditationen skall du bara fästa uppmärksamheten på upplevelsen av hörande. Det som händer är så ytterst enkelt att vi kan missa det och vi gör det också. Ljudvågor träffar örat på ett speciellt sätt. Dessa vågor förvandlas till elektriska impulser i hjärnan och de skickar ett ljudmönster till medvetandet. Det är allt. Inga bilder. Inga mentala filmer. Inga begrepp. Inga inre dialoger och frågor. Bara ett ljud. Verkligheten är förnämligt enkel och osmyckad. När du hör ett ljud, var då medveten om hörandets process. Allt annat är bara strunt som läggs till. Sluta med det. Samma regel används till varje förnimmelse, varje känsla, varje upplevelse som du kan få eller ha. Betrakta noga din egen upplevelse. Gräv ner lagren av mentalt skräp och se vad som verkligen finns. Du kommer att bli förvånad över hur enkelt det är, och hur vackert det är.

Ibland kommer många känslor upp samtidigt. Du har kanske har skräcktankar, ont i magen eller ont i ryggen, och det kliar i vänster örsnibb, allt på samma gång. Fastna inte i dilemmat att byta fram och tillbaka mellan problemen eller undra vilket av dessa problem du skall välja. Ett av problemen kommer att visa sig vara det starkaste. Öppna dig bara och det mest envisa av dessa fenomen kommer att tränga sig på och kräva din uppmärksamhet. Så ägna det bara uppmärksamhet så länge som behövs för att se det försvinna. Återvänd sedan till andningen. Om ett annat fenomen inkräktar, låt det ske och återvänd till andningen.

Men sådant behöver inte hända. Sitt inte och leta efter saker att bli uppmärksam på. Håll uppmärksamheten på andningen tills något kommer emellan och drar bort uppmärksamheten. När du känner att det händer, kämpa inte emot. Låt din uppmärksamhet naturligt flyta över till störningen och låt den vara kvar där tills störningen försvinner. Återvänd då till andningen. Sök inte upp andra fysiska eller mentala fenomen. Återvänd bara till andningen. Låt dem komma till dig. Naturligtvis kommer ändå stunder då du driver iväg.

Även efter lång träning kommer du plötsligt att vakna upp och förstå att du kommit ur spår en stund. Tappa inte modet. Se att du kommit ur spår vid det eller det tillfället och gå tillbaka till andningen. Det finns ingen anledning till någon negativ reaktion alls. Själva handlingen att se att du kommit ur spår är en aktiv uppmärksamhet. Det är i sig en träning i ren medvetenhet.

Medvetenhet växer genom träning i medvetenhet. Det är som att styrketräna. Varje gång du tränar en muskel blir den lite hårdare. Du gör den lite kraftigare. Bara detta att du haft denna känsla av uppvaknande betyder att du bara har ökat styrkan i din medvetenhet. Det betyder att du segrar. Gå tillbaka till andningen utan beklagande. Men beklagande är en betingad reflex och den kommer kanske på något sätt - en annan mental vana. Om du märker att du blir frustrerad, känner dig missmodig eller att du klandrar dig själv, så ge bara akt på detta med uppmärksamhet. Det är bara en annan störning. Ge den lite uppmärksamhet och se den försvinna och återgå sen till andningen.

De här reglerna kan och skall du absolut använda under alla dina mentala tillstånd. Du kommer att finna att det är ett ytterst skoningslöst åtagande. Det är det tuffaste jobb som du någonsin kommer att sätta igång med. Du kommer att märka att du är relativt villig att använda denna teknik på en del av dina upplevelser och du kommer att märka att du är alldeles ovillig att använda den på andra.

Meditation är lite som mental syra. Den fräter långsamt bort vad du än använder den på. Vi människor är verkligen konstiga varelser. Vi tycker om smaken hos en del gifter och vi fortsätter envist att äta dem även när de dödar oss. Tankar som vi är håller fast vid är gift. Du kommer att märka att du ganska angelägen om att gräva bort några tankar från rötterna medan du avundsjukt bevakar och omhuldar vissa andra. Det är mänsklig betingelse.

Vipassanameditation är ingen lek. Klar uppmärksamhet är mer än behagligt tidsfördriv. Det är en väg upp och ut från det träsk som vi alla fastnat i, träsket med våra egna begär och vår illvilja. Det är relativt enkelt att tillämpa uppmärksamhet på de obehagligaste sidorna i vårt liv. När du sett rädsla och nedstämdhet försvinna i uppmärksamhetens heta intensiva bål vill du upprepa processen. Det är de obehagliga mentala tillstånden. De gör ont. Du vill bli av med dem därför att de oroar dig. Det är mycket svårare att tillämpa samma metod på mentala tillstånd som du omhuldar som till exempel fosterlandskärlek eller föräldraomsorg eller sann kärlek. Men det är lika nödvändigt. Positiva fasthållanden håller dig i dyn lika säkert som de negativa. Du måste resa dig ovan dyn tillräckligt långt för att andas lite lättare om du praktiserar vipassana, vipassana med uthållighet. Vipassana är vägen till Nibbana. Och berättelserna från de som arbetat hårt på sin väg till det höga mål bekräftar att det är värt varje ansträngning.