Medvetenhet speglar tanken. Den återger bara det som sker nu och exakt på vilket sätt det sker, utan förutfattade meningar.

Medvetenhet är en icke-dömande iakttagelse. Det är sinnets förmåga att iaktta utan kritik. Med denna förmåga ser man saker utan att kassera eller döma. Man överraskas inte av något. Man har bara ett balanserat intresse för saker precis som de är i sina naturliga tillstånd. Man drar inga slutsatser och bedömer inte. Man bara iakttar. Lägg märke till att då vi säger ”man drar inga slutsatser och bedömer inte”, menar vi att den som mediterar observerar erfarenheter precis som en forskare som observerar ett objekt i mikroskopet utan förutfattad åsikt och som bara ser objektet exakt som det är. På samma vis iakttar meditatören förgänglighet, otillfredsställelse och icke-jag.

Det är psykologiskt omöjligt att iaktta vad som pågår inuti oss om vi inte samtidigt accepterar det som händer i olika sinnestillstånd. Detta gäller speciellt vid obehagliga sinnestillstånd. För att kunna iaktta vår rädsla på ett riktigt sätt, måste vi acceptera att vi är rädda. Vi kan inte undersöka vår nedstämdhet utan att erkänna den helt. Det samma gäller för irritation, upprördhet, frustration och alla andra obehagliga känslotillstånd. Du kan inte undersöka något helt om du är upptagen med att reflektera över om det finns där. Vilken erfarenhet vi än har så accepterar medvetenheten den. Det är helt enkelt en annan av livets händelser, bara något annat att var uppmärksam på. Ingen stolthet, ingen skam, inget personligt intresse - vad som finns där, finns där.

Medvetenhet är en objektiv vaksamhet. Den tar inte ställning. Den hakar inte upp sig i det som uppfattas. Medvetenhet blir inte besatt av de goda mentala tillstånden. Den försöker inte skjuta ifrån sig de dåliga mentala tillstånden. Det finns inget fastklamrande vid det behagliga, ingen flykt från det obehagliga. Medvetenhet betraktar alla erfarenheter som likvärdiga, alla tankar som likvärdiga, alla känslor som likvärdiga. Ingenting trycks ner. Ingenting dämpas. Medvetenhet föredrar ingenting.

Medvetenhet är icke-begreppsmässig uppmärksamhet. En annan term för sati är ”ren uppmärksamhet”. Det är icke-tänkande. Medvetenhet dras inte in i tankar eller begrepp. Den hakar inte upp sig på begrepp eller åsikter eller minnen. Den bara iakttar. Medvetenhet noterar upplevelser men jämför dem inte. Medvetenhet sätter inte etiketter på dem eller delar in dem i kategorier. Medvetenhet bara iakttar allting som om det som händer var för första gången. Medvetenhet analyserar inte, vilket är baserat på reflektion och minne. Medvetenhet är snarare den direkta och omedelbara upplevelsen av vad som än händer utan tankens hjälp. Medvetenhet kommer före tanke i varseblivnings-processen. 

Medvetenhet är nuets uppmärksamhet. Medvetenhet sker här och nu. Det är iakttagandet av vad som sker just nu i det detta ögonblick. Det finns alltid i det närvarande, evigt böljande i de vågor av skeende som passerar. Om du kommer ihåg din gymnasielärare är det ett minne. Om då blir medveten om att du kommer ihåg din gymnasielärare är det medvetenhet. Om du då gör dig en föreställning om processen och säger för dig själv: ”O, jag kommer ihåg”, så är det tänkande.

Medvetenhet är en icke-egoistisk uppmärksamhet. Den hänvisar inte till något ”jag”. Med medvetenhet ser man alla fenomen utan hänvisning till idéer som ”jag”, ”mig” eller ”min” Antag till exempel att det gör ont i vänster ben. Normalt skulle medvetandet säga: ”Jag har ont.” När man använder medvetenhet skulle man bara notera känslan som en känsla. Man skulle inte lägga till det extra begreppet ”jag”. Medvetenhet stoppar en från att lägga till något till varseblivningen och att ta bort något från den. Man ökar inte på någonting. Man framhåller ingenting. Man observerar bara exakt vad som finns där - utan förvanskning.

Medvetenhet är avsiktslös uppmärksamhet. I medvetenhet strävar man inte efter resultat. Man försöker inte att åstadkomma någonting. När man är medveten upplever man verkligheten i det nuvarande ögonblicket i vilken form det än kommer. Där finns inget att uppnå. Där finns bara iakttagelse. 

Medvetenhet är uppmärksamhet på förändring. Det är iakttagelse av upplevelser som strömmar förbi. Det är betraktande av saker som är i förändring. Det är att se födelsen, tillväxten och mognaden hos alla fenomen. Det är att betrakta fenomenens vissnande och död. Medvetenhet är att betrakta saker ögonblick efter ögonblick, oavbrutet. Det är observation av alla fenomen - fysiska, mentala eller känslomässiga - efterhand som de uppstår i sinnet. Man lutar sig bara bakåt och ser på uppvisningen. Medvetenhet är iakttagelsen av varje passerande fenomens grundnatur. Det är att betrakta hur saker uppstår och försvinner. Det är att se hur en företeelse får oss att känna oss och hur vi reagerar på den. Det är att se hur detta påverkar andra. I medvetenhet är man en opartisk observatör vars enda arbete är att hålla kontakten med den ständiga uppvisning som strömmar förbi i ens inre universum. Lägg märke till det sista! I medvetenhet betraktar man sitt inre universum. Meditatören som utvecklar medvetenhet befattar sig inte med det yttre universum. Det finns med i meditationen, ens eget studieområde, ens egna upplevelse, ens tankar, känslor och ens varseblivning. I meditationen är man sitt eget laboratorium. Det inre universum har en enorm tillgång på information som innehåller reflex från den yttre världen och mycket mer. En undersökning av detta material leder till total frihet.

Medvetenhet är en deltagande observation. Meditatören är samtidigt både deltagare och observatör. Om man iakttar sina emotionella eller fysiska känslor, så känner man dem samtidigt. Medvetenhet är inte en intellektuell uppmärksamhet. Det är bara uppmärksamhet. Liknelsen med tankens spegel håller inte här. Medvetenhet är objektiv men inte kall eller okänslig. Det är en vaksam upplevelse av livet, ett uppmärksamt deltagande i livets pågående process.

Medvetenhet är ett ytterst svårt begrepp att precisera i ord, inte för att det är komplicerat utan för att det är alltför enkelt och öppet. Samma problem dyker upp inom varje område av mänsklig upplevelse. Det mest grundläggande begrepp är alltid de svåraste att komma åt. Titta i en ordbok så ser du tydliga exempel. Långa ord har för det mesta en kortfattad förklaring medan förklaringen av korta grundord, som till exempel ”den” och ”är” kan vara en sida lång. Och i fysiken är det svårast att beskriva den mest grundläggande funktionen: kvantmekanikens fundamentala verklighet. Medvetenhet är en försymbolisk verksamhet. Du kan hålla på med ords symboler hela dagen och du kan aldrig komma åt dem helt. Vi kan aldrig uttrycka dem. Men vi kan ändå säga vad de innebär.

Tre grundläggande egenskaper

Medvetenhet har tre grundläggande egenskaper. Dessa egenskaper kan fungera som grunddefinition av termen medvetenhet

a) medvetenhet påminner oss om det vi tänker göra.
b) medvetenhet ser saker som de verkligen är
c) medvetenhet ser den djupa naturen hos alla fenomen 

Vi skall undersöka dessa definitioner mer i detalj.

a) Medvetenhet påminner oss om det vi tänker göra. När du mediterar riktar du din uppmärksamhet på bara en sak. När ditt sinne irrar bort är det medvetenheten som påminner dig om att ditt sinne irrar och om vad du bör göra. Det är medvetenhet som för tillbaka ditt sinne till meditationsobjektet. Allt detta sker ögonblickligt och utan inre dialog. Medvetenhet är inte tänkande. Ständig träning i meditation blir en mental vana som sedan följer dig i resten av ditt liv. En seriös meditatör är uppmärksam på händelser hela tiden, dag ut och dag in antingen han eller hon sitter och mediterar eller inte. Detta är ett mycket högt mål, som de som mediterar arbetar för under många år eller till och med decennier. Vår vana att fastna i tankar är gammal och den vanan kommer att sitta i på det mest ihärdiga sätt. Den enda väg ut är att vara lika ihärdig i att utveckla ständig medvetenhet. När medvetenhet finns kommer du att märka när du fastnar i dina tankemönster. Det är den uppmärksamheten som får dig att dra dig tillbaka från tankeprocessen och befria dig från den. Medvetenheten vänder då din uppmärksamhet till det rätta objektet. Om du mediterar just då kommer din uppmärksamhet att bli det rätta meditationsobjektet. Om du inte mediterar kommer det bara att bli en ren tillämpning av själva uppmärksamheten, bara en ren notering av vad som än kommer upp och det utan att du blir indragen: Detta kommer upp… och nu detta … och nu detta … och nu detta.

Medvetenhet är på samma gång både ren uppmärksamhet och en påminnelse för oss om ren uppmärksamhet ifall vi avbrutit den. Ren uppmärksamhet innebär att observera. Den återupprättar enkelt sig själv genom att observera att den inte är närvarande. Så snart som du observerat att du inte observerat, då är du genom att observera tillbaka igen till ren uppmärksamhet.

Medvetenhet skapar en egen tydlig känsla i medvetandet. Den har en doft - en ljus, klar, kraftfull doft. Medvetandets tanke är tung vid jämförelse, trög och kräsen. Men återigen, detta är bara ord. Din egen träning kommer att visa skillnaden. Sedan kommer du förmodligen att hitta fram till egna ord och orden här kommer att vara överflödiga. Kom ihåg att det är träning som gäller.

b) Medvetenhet ser saker som de verkligen är. Medvetenhet lägger inte till något till varseblivningen och drar inte bort något. Den förvränger inget. Den är ren uppmärksamhet som bara betraktar vad som än kommer upp. Medvetandets tanke håller fast saker från våra upplevelser, tynger ner oss med begrepp och idéer, sänker oss i en snurrande virvel av planer och oro, rädsla och fantasier. När du är medveten är du inte med i det spelet. Du noterar bara exakt vad som uppstår i sinnet, sedan noterar du nästa sak: detta… och nu detta. Det är verkligen mycket enkelt.

c) Medvetenhet ser den djupa naturen hos alla fenomen. Medvetenhet och endast medvetenhet kan uppfatta de tre grundläggande egenskaper som Buddha lärde är existensens tre djupaste sanningar. På pali heter dessa tre anicca (förgänglighet), dukkha (otillfredsställelse) och anatta (icke-jag - frånvaro av ett evigt oföränderligt väsen som vi kallar själ eller jag). Dessa sanningar presenteras inte i Buddhas lära som dogmer som kräver blind tro. Buddhister vet att dessa sanningar är universella och självklara för alla som anstränger sig att utforska. Forskningsmetoden är medvetenhet. Endast medvetenhet har kraften att avslöja verklighetens djupaste nivå som är tillgänglig för mänsklig utforskning. På denna granskningsnivå kan man se att a) allt betingat är till sin natur obeständigt; b) allt världsligt är, när allt kommer omkring, otillfredsställande; c) det finns verkligen inget väsen som är oföränderligt eller evigt, det finns endast processer.

Medvetenhet fungerar som ett elektroniskt mikroskop. Det betyder att medvetenhet arbetar på sådan fin nivå att man verkligen direkt kan se dessa verkligheter som i bästa fall teoretiskt sett tolkar den medvetna tankeprocessen. Medvetenhet kan verkligen se den förgängliga strukturen i varje varseblivning. Den ser den flyktiga och övergående naturen hos det som förnims. Den ser också den inbyggda otillfredsställelsen hos allt betingat. Den ser att det inte finns något sinne som tar tag i i någon av detta. Frid och lycka kan inte hittas på detta sätt. Och till slut ser medvetenhet att det inte finns något inneboende ”själv” hos något fenomen. Det ser hur godtyckligt vi väljer en viss mängd varseblivningar, skär av dem från resten av det strömmande flödet av upplevelser och sedan föreställer oss dem som separata, bestående helheter. Medvetenhet ser faktiskt detta. Det tänker inte ut det, det ser det direkt.

När medvetenhet är fullt utvecklad ser det dessa existensens tre kännetecken direkt, ögonblickligen och utan hjälp av medveten tanke. Men även dessa kännetecken hör till sin natur ihop. De existerar verkligen inte som separata ting. De är resultatet av vår kamp att förstå denna grundläggande enkla process som kallas medvetenhet och uttrycka den i ohanterliga och inadekvata tankesymboler på medveten nivå. Medvetenhet är en process men den sker inte i etapper. Det är en helhetsprocess som äger rum som en enhet. Du noterar din egen brist på medvetenhet och det noteras i sig som ett resultat av medvetenhet, och medvetenhet är ren uppmärksamhet. Och ren uppmärksamhet noterar saker exakt som de är, utan förvanskning. Och det är förgänglighet (anicca), otillfredsställelse (dukkha) och icke-jag (anatta). De kommer inom loppet av några få sinnesmoment. Det betyder emellertid inte att du genast uppnår befrielse (befrielse från alla mänskliga svagheter) som ett resultat av ditt första ögonblick av medvetenhet. Att lära att integrera detta i ditt medvetna liv är en annan process. Att lära att förlänga detta tillstånd av medvetenhet är också en annan process. Men det är glädjerika processer och de är väl värda ansträngningen.

Medvetenhetsmeditation (sati) och insiktsmeditation (vipassana)

Medvetenhet är centralt i vipassanameditation och nyckeln till hela processen. Medvetenhet är både målet och hjälpmedlet till detta mål. Du når medvetenhet genom att vara ännu mer medveten. Ett annat paliord som översätts till medvetenhet är appamada, vilket betyder icke-försumlighet eller frånvaro av slapphet. Den som ständigt är uppmärksam på vad som verkligen pågår i sinnet når i högsta grad mental hälsa.
Palitermen sati har också bibetydelsen minne. Det är inte minne i betydelsen hågkomster av tankar och bilder från förr utan klar, direkt ordlös kännedom om vad som är och vad som inte är, av vad som är riktigt och vad som inte är riktigt, av vad vi gör och hur vi skall ta itu med det. Medvetenhet påminner meditatören om att fästa uppmärksamheten på rätt objekt vid rätt tidpunkt och att använda precis den mängd energi som behövs. När denna energi används rätt, förblir meditatören oavbrutet lugn och vaken. Så länge som detta pågår kan inte dessa sinnestillstånd som kallas ”hindren” eller ”psykiska retmedel” uppstå - det finns inget begär, inget hat, ingen lust eller slöhet. Men vi är alla människor och vi gör fel. De flesta av oss gång på gång. Trots uppriktig strävan tappar meditatören då och då sin medvetenhet och fastnar i något beklagansvärt, men normalt mänskligt fel. Och det är medvetenhet som påminner honom eller henne om att använda den energi som behövs för att dra ut sig. Detta sker om och om igen, men minskar med träning. När medvetenhet väl en gång har drivet bort dessa hinder, uppstår i stället mer sunda sinnestillstånd. Hat lämnar plats för allomfattande kärlek, lust upplöses. Det är medvetenhet som också lägger märke till denna förändring och som påminner meditatören om att hålla kvar denna lilla extra mentala skärpning som behövs för att behålla dessa mer önskvärda sinnestillstånd. Medvetenhet gör det möjligt för visdom och medkänsla att växa. Utan medvetenhet kan de inte utvecklas till full mognad.

Djupt begravd i sinnet finns en mental mekanism som säger ja till det som sinnet uppfattar som vackra och behagliga upplevelser och som fördömer de som uppfattas som fula och plågsamma. Denna mekanism ger upphov till de sinnestillstånd som vi tränar oss att undvika som begär, lust, hat, motvilja och avundsjuka. Vi väljer att undvika dessa hinder inte för att de är dåliga i ordets vanliga betydelse utan för att de är tvångsmässiga. De tar över sinnet och fångar uppmärksamheten helt och hållet, snurrar runt i snäva cirklar i tankarna och spärrar av oss från det verkliga livet.

Dessa hinder uppstår inte när medvetenhet är närvarande. Medvetenhet är uppmärksamhet på den verklighet som är nu och därför helt motsatt det förvirrade sinnestillstånd som kännetecknar hinder. Som meditatörer så är det endast när vi låter vår medvetenhet glida undan, som sinnets djupa mekanismer tar över - begär, fastklamrande och fördömande. Då dyker motstånd och mörker upp i vår uppmärksamhet. Vi märker inte att det skett en förändring - vi är alltför upptagna med att tänka på hämnd, begär eller vad det nu kan vara. Hos en otränad person varar detta tillstånd under obestämd tid, men en tränad meditatör märker snart vad som händer. Det är medvetenhet som lägger märke till förändringen. Det är medvetenhet som kommer ihåg träningen den fått och som fokuserar vår uppmärksamhet så att förvirringen försvinner. Och det är medvetenhet som sedan försöker att hålla sig kvar obegränsad så att motståndet inte kan uppstå igen. Medvetenhet är alltså det specifika medlet mot hinder. Medvetenhet är både bot och förebyggande.

Fullt utvecklad medvetenhet är ett tillstånd av total obundenhet och fullkomlig frånvaro av fastklamrande vid någonting i världen. Om vi kan behålla detta tillstånd behövs inga andra medel eller konstgrepp för att hålla oss fria från hinder, att nå befrielse från våra mänskliga svagheter. Medvetenhet är icke-ytlig uppmärksamhet. Den ser djupt inunder idéernas och åsikternas nivå. Detta slags djup observation leder till total visshet och fullkomlig frånvaro av förvirring. Den manifesterar sig först och främst som en konstant och orubblig uppmärksamhet som aldrig mattas av och aldrig vänder sig bort.

Denna rena utforskande uppmärksamhet håller inte bara mentalt hinder på plats, den blottar deras verkliga mekanism och förstör dem. Medvetenhet neutraliserar orenheter i sinnet. Resultatet är ett sinne som håller sig rent och oantastligt, helt opåverkat av livets upp - och nergångar.