Foto: Kjell Wickman
DÖD OCH SORG
|
I suttan som berättar om Buddhas sista dagar finns denna rörande scen när Ananda, den lärjunge som troget varit Buddha till hjälp i praktiska sysslor och som lyssnat och lärt sig utantill de flesta av Buddhas tal: |
|
Det finns så mycket i livet som vi är rädda för, för framtiden och inte minst för döden. Vi vill inte förlora vad som är kärt för oss och när det verkligen händer är vi sorgsna. Sorg innebär hat och det är ogynnsamt. Om vi inte ser ting som de är, tror vi att människor och saker består. Men människor och saker är bara fenomen som uppstår och försvinner omedelbart. I nästa ögonblick har de redan förändrats. Det oåterkalliga i allt lämnar oss hjälplösa och ledsna. Om vi kan se ting som de verkligen är blir vi mindre övermannade av sorg. Sorg påverkas också av vårt behov av att äga och att inte kunna släppa taget. Men vi ska inte förneka sorg för den kan ge oss möjligheten att trots allt utveckla de två viktiga beståndsdelarna visdom och medkänsla. Så här säger Thich Nhat Hanh om döden i en intervju presenterad på www.beliefnet.com
I ”Systrarnas psalmer” berättas
om drottning Ubbiri som sörjde förlusten av sin dotter Jiva och
gick varje dag till begravningsplatsen. Där mötte hon en dag Buddha som
undrade varför hon grät så förtvivlat. sade
henne att på den begravningsplatsen hade ungefär åttiofyratusen av
hennes döttrar (i föregående liv) blivit kremerade. |
|
Sedan Ubbiri begrundat Dhamma så som Buddha undervisade, utvecklade hon insikt och såg tingen som de verkligen är och blev en Upplyst: |
Idag - med pilen avlägsnad, |
I en mycket känd berättelse i den buddhistiska traditionen har en kvinna, Kisa Gotami, förlorat sitt späda barn, men vägrade att inse att han var död. Med sitt döda barn i famnen gick hon runt och frågade många människor om medicin som skulle kunna återuppliva barnet. Det kunde de naturligtvis inte ge henne. Till slut gick hon till Buddha. Hon berättade allt för honom och Buddha erbjöd att ge henne medicin till barnet, men han skulle behöva några senapskorn, den billigaste indiska kryddan, som hon skulle skaffa från en familj som inte hade haft sorg efter någon död. Hon gick från det ena huset till det andra och bad om senapsfrön och ingen vägrade att ge henne. Men när hon frågade om någon hade dött i den familjen blev svaret alltid: ”Ja, naturligtvis”. Så hon fick inga senapskorn till medicin. Efter ett tag förstod hon Buddhas meddelande: ”Död finns överallt”, och då gick hon och lämnade från sig barnets kropp på en begravningsplats. Sedan gick hon tillbaka till Buddha och bad att få bli upptagen som nunna och hon blev sedan en arahant. Inom den tibetanska traditionen finns många ritualer kring döende och de döda. En ritual som kan vara till hjälp i sorgen efter en död, en nära anhörig, en släkting, en god vän, ett älskat husdjur eller kanske i den kollektiva sorg som man upplever vid svåra katastrofer är att sända kärlek, metta till den döda eller de döda. Du kan använda de vanliga orden i mettameditationen: Må du bli lycklig, känna frid och bli fri från svårigheter och må du nå Nibbana. Se framför dig denna person och föreställ dig hur han/hon ser ut när han eller hon är lycklig och känner frid. Vidga gärna din medkänsla till andra som du känt som har dött kanske för flera år sedan och även till döda människor du inte känt. Att utöva mettameditation lugnar sinnet och sorgen kan lindras när du utfört detta för den döde. I den Tibetanska Livs-och Dödsboken av Sogyal Rinpoche, översatt av Anders Simonsson, citerar Rinpoche ur Den Tibetanska dödsboken följande inför den egna döden:
Nästa citat från samma källa:
|