Foto: Kjell Wickman

 

DÖD OCH SORG


Att förstå:

anicca, dukkha, anatta

Läs mer

 


 

I suttan som berättar om Buddhas sista dagar finns denna rörande scen när Ananda, den lärjunge som troget varit Buddha till hjälp i praktiska sysslor och som lyssnat och lärt sig utantill de flesta av Buddhas tal:

 


32. Då gick Vördade Ananda till viharan och lutade sig mot dörrposten och grät:
- Jag är fortfarande bara en lärjunge som övervunnit strömmen och måste fortfarande sträva efter min egen fullkomlighet. Men ack, min Mästare som hade sådan medkänsla med mig, håller på att dö!

35. Då talade Den Välsignade till Vördade Ananda och sade:
- Nog så, Ananda! Sörj inte, klaga inte! För har jag inte undervisat från allra första början att allt som är kärt och älskat måste bli förändring, separation och avskiljande? Att det som är fött, kommer till, sammansatt och underkastat förfall, hur kan man säga om det: ”Må det inte bli upplöst?” Det finns inte något sådant tillstånd för saker. Nu, Ananda, har du under lång tid hjälpt Tathagatha med allomfattande kärlek i handling, ord, vänligt, behagligt med hela hjärtat och övermåttan. Stor godhet har du samlat, Ananda! Nu skall du fortsätta lägga ner energi och snart kommer du att bli fri från fläckarna.

DN 16 kap 5 verserna 32, 35
 

 

Det finns så mycket i livet som vi är rädda för, för framtiden och inte minst för döden. Vi vill inte förlora vad som är kärt för oss och när det verkligen händer är vi sorgsna. Sorg innebär  hat och det är ogynnsamt. Om vi inte ser ting som de är, tror vi att människor och saker består. Men människor och saker är bara fenomen som uppstår och försvinner omedelbart. I nästa ögonblick har de redan förändrats. Det oåterkalliga i allt lämnar oss hjälplösa och ledsna.  Om vi kan se ting som de verkligen är blir vi mindre övermannade av sorg. Sorg påverkas också av vårt behov av att äga och att inte kunna släppa taget.

Men vi ska inte förneka sorg för den kan ge oss möjligheten att trots allt utveckla de två viktiga beståndsdelarna visdom och medkänsla.

Så här säger Thich Nhat Hanh om döden i en intervju presenterad på www.beliefnet.com

”... Jag tror att det finns ett sätt att träna sig själv för att inte bli offer för skräck och sorg – det är att se djupt in i sig själv och där se att vi är sammansatta av beståndsdelar som är ”icke-jag”. Och när vi ser oss runt omkring kan vi känna igen oss i beståndsdelar som ”icke-jag” liksom en fader som när han ser på sitt barn kan se sig själv i sitt barn, kan se sin fortsättning i sitt barn. Så han klamrar inte fast vid idén att hans kropp är det enda som är han. Han är mer än sin kropp. Han finns inuti sin kropp men han finns också samtidigt utanför sin kropp i många beståndsdelar. Om vi tar för vana att att se på detta sätt, kommer vi inte att bli offer för vårt fastklamrande till en manifestationsform och vi blir fria. Och denna frihet ger oss möjlighet till lycka och frid...

... Buddha säger att vi ska komma ihåg att allt är föränderligt, att inget är en absolut enhet som finnas kvar som samma enhet ... Vi lockas in i föreställningen att vi är endast denna kropp, att detta livslopp är det enda livslopp vi har...

... Vad är en manifestation och vad manifesteras? Manifestation innebär att något visas i det närvarande och – när villkoren är tillräckliga - manifesterar detta något sig själv. Och detta är ingen början, det är också en fortsättning. Det är som ett moln på himlen – det är en manifestation. Innan molnet blev ett moln, hade molnet varit annat som vatten, ånga, hetta och så vidare. Så du kan känna igen molnet i det närvarande i beståndsdelar av icke-moln som funnits där före denna manifestation av molnet...

... Hur kan föränderlighet `göra allt möjligt`? Om saker inte var föränderliga, skulle liv inte vara möjligt. Antag att du sår ett vetefrö. Om fröet inte är föränderligt kan det inte gro och bli en ung planta och du skulle inte kunna äta vetet. Därför är föränderlighet mycket viktigt och avgörande för liv...”

I ”Systrarnas psalmer” berättas om drottning Ubbiri som sörjde förlusten av sin dotter Jiva och gick varje dag till begravningsplatsen. Där mötte hon en dag Buddha som undrade varför hon grät så förtvivlat. sade henne att på den begravningsplatsen hade ungefär åttiofyratusen av hennes döttrar (i föregående liv) blivit kremerade.

Buddha sade till henne:

 


"Jiva, min dotter"
gråter du i skogen
"Kom till besinning, Ubburi,
åttifyratusen
alla med namnet Jiva
har bränts på denna hemska gravplats
Vilken av dem sörjer du?"
thirg.03.05 (v51)
 

 

Sedan Ubbiri begrundat Dhamma så som Buddha undervisade, utvecklade hon insikt och såg tingen som de verkligen är och blev en Upplyst:

 


Genom att dra ut - fullständigt -
pilen så svår att se
innesluten i mitt hjärta,
drev han bort från mig
- utom mig av sorg -
sorgen över min dotter

Idag - med pilen avlägsnad,
utan hunger, helt fri
till Buddha, Dhamma, Sangha
tar jag min tillflykt
till Visheten
thirg.03.05 (v52,53)
 

 

I en mycket känd berättelse i den buddhistiska traditionen har en kvinna, Kisa Gotami, förlorat sitt späda barn, men vägrade att inse att han var död. Med sitt döda barn i famnen gick hon runt och frågade många människor om medicin som skulle kunna återuppliva barnet. Det kunde de naturligtvis inte ge henne. Till slut gick hon till Buddha. Hon berättade allt för honom och Buddha erbjöd att ge henne medicin till barnet, men han skulle behöva några senapskorn, den billigaste indiska kryddan, som hon skulle skaffa från en familj som inte hade haft sorg efter någon död. Hon gick från det ena huset till det andra och bad om senapsfrön och ingen vägrade att ge henne. Men när hon frågade om någon hade dött i den familjen blev svaret alltid: ”Ja, naturligtvis”. Så hon fick inga senapskorn till medicin. Efter ett tag förstod hon Buddhas meddelande: ”Död finns överallt”, och då gick hon och lämnade från sig barnets kropp på en begravningsplats. Sedan gick hon tillbaka till Buddha och bad att få bli upptagen som nunna och hon blev sedan en arahant.

Inom den tibetanska traditionen finns många ritualer kring döende och de döda. En ritual som kan vara till hjälp i sorgen efter en död, en nära anhörig, en släkting, en god vän, ett älskat husdjur eller kanske i den kollektiva sorg som man upplever vid svåra katastrofer är att sända kärlek, metta till den döda eller de döda. Du kan använda de vanliga orden i mettameditationen:

Må du bli lycklig, känna frid och bli fri från svårigheter och må du nå Nibbana.

Se framför dig denna person och föreställ dig hur han/hon ser ut när han eller hon är lycklig och känner frid. Vidga gärna din medkänsla till andra som du känt som har dött kanske för flera år sedan och även till döda människor du inte känt. Att utöva mettameditation lugnar sinnet och sorgen kan lindras när du utfört detta för den döde.

I den Tibetanska Livs-och Dödsboken av Sogyal Rinpoche, översatt av Anders Simonsson, citerar Rinpoche ur Den Tibetanska dödsboken följande inför den egna döden:

O, du son/dotter av en upplyst familj, det som kallas "döden" har nu kommit, så förhåll dig nu på detta vis: "Jag har nått dödens timme, så med döden som redskap ska jag nu inta endast det upplysta medvetandet, den kärleksfulla välviljans och medkänslans hållning, och nå upplysning till gagn för alla kännande varelser, som är lika gränslösa som rymden..."

Nästa citat från samma källa:

Nu när döendets bardo dagas över mig,
Skall jag överge fastklängande och trängtan,
Omfattas av lärans klara medvetande utan splittring i medvetandet,
Och slunga mitt medvetande ut i det ofödda Rigpas rymd;
när jag lämnar denna sammansatta kropp av kött och blod
vet jag att den är en flyktig illusion


Läs mer:

Abhya sutta handlar om människor som är rädda för döden och vilka människor som inte är det.

Kosala sutta handlar om vad Buddha säger till kungen av Kosala när hans drottning dött.

Artikeln Medkänsla av Thanissaro Bhikkhu